Hur kan Internet bara försvinna så där som i går? Jag fick då lov att skriva på min iPhone.
I kväll står det inte på datorn att det inte finns Internet så jag kör med datorn, som jag brukar göra. I går kväll var jag lite ledsen.
I kväll känner jag mig svag efter enligt mig (observera detta!) förlust av en halv liter blod som låg i en stor pöl på golvet och jag ej kunde fotografera den, så ni kunde få se eländet.
Dagen började bra med morgonrock, fika och stunden med Jesus och Bibeln. Hade planer för dagen eftersom jag gick till sängs i går kväll utan att hyfsa till det i mitt lilla hem.
Maria ringde och erbjöd mig att följa med på ett events. Sådana erbjudanden gör mig alltid glad.
Då hände sig att den lilla sårskorpa jag haft på foten sedan i somras, vid strumppåtagningen råkade trilla bort. Jag har skyddat den med plåster hela tiden och den har ej ramlat när jag duschat.
Men i dag!! Jag hade papper i närheten och försökte trycka hårt samtidigt som jag trevade efter iPhone som meddelade att det sinade med power.
Med undersköterskor, sjuksköterskor, distriktssköterskor och två läkare i släkten och boende i Örebro ringde jag först till dottern, Kerstin, distriktssköterska. Inget svar. Ringde en av läkarna. Inget svar. Ringde hennes make, "Ingen abbonent. Kontrollera numret och försök igen.
Blodet rann genom det lilla hålet på foten och jag hade att hålla pappersbiten på det och manövrera telefon med den andra handen. Ringde nästa läkare, som var Jenny. "Kommer!"
Ringde Kerstin. Upptaget. Ringde hennes man. "Kerstin är redan på väg och har en del förbandsmaterial med sig. (Hade tydligen fått tag på henne tidigare på något sätt)
Ungefäör samtidigt anlände läkaren och distriktssköterskan just när det slutat blöda och jag, efter att med käppen ha föst undan mattor i sovrum och i hallen hade gått till ytterdörren.
Hahaha! Så dum jag kände mig. Nu minns jag att Kerstin hade ringt upp mig efter mitt första pling då hon ej kunde svara, både grät, tappade telefon och var allmänt vimsig så jag kan förstå om hon tog bilen och åkte iväg på direkten.
Doktorn duschade foten,torkade den noga, lade på ett kraftigt förband som jag ej får ta bort på ett par dagar. "Det kan bli ett sår där, sa hon. Bensår ropade jag i förskräckelse! "Jaa", sa Jenny!
Med fasa kom jag ihåg min farmors bensår. Hon bodde i Hörningsnäs. ett par mil från Figeholm och vi syskon var ofta där på skolloven. Distriktssköterskan kom och lade förband en eller två gånger i veckan. Undrar hur hon tog sig dit till stugan i skogen. På sommaren cyklade hon nog men på vintern? Alla runt omkring farmor är döda så jag har ingen att fråga. Jag har inget minne av att farmors bensår någonsin läktes. Att hon var diabetiker kanske försvårade läkandet. Eller fel salva? Vad vet jag?
Jag lovade Jenny att ej röra förbandet. Den här sorten av blodkärl var visst något speciellt med. Det sa hon inte men eftersom det bar sig åt så här så många månader sedan första gånbgen så drar jag i min okunnighet vissa slutsatser. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Mänskligheten bör vara tacksam för att jag ej ägnade mig åt sjukvård.
Kerstin och Jenny kunde ju prata om det hela. Jag ägnade mig åt Jennys dotter Thea.
Sedan Kerstin ( Tack Tack) torkat golv och fixat till det på köksbänken där jag i går kväll lämnat en del övrigt att önska, kokat kaffe och dukat i Vardagsrummet så avslutade vi detta event på ett värdigt sätt. Bullar och pepparkakor finns alltid och jordgubbssaft till Thea.
Se så trevligt det kan bli till slut. Jag tackade för hjälpen och skämdes lite för att jag ställt till med så mycket besvär.
Naturligtvis kom både Kerstin och jag ihåg den där gången i Högskulla då vi båda var hos mamma och vi fick se blodspår hela vägen från köket till kammaren och vi trodde att något skadat djur hade smitit in, Vi hittade inget djur men någon fick se hur det rann blod ur mammas fot. Vi ringde akuten i Oskarshamn och fick rådet att trycka något HÅRT mot blodhålet. Till slut blev det stopp på det också.
Innan Kerstin drog hemåt gick hon till affären och handlade både mjölk och annat så på mej går det ingen nöd som ni alla förstår. Jag är så tacksam för min familj, som alla är så omtänksamma om mej!
Det här var väl inte så roligt att läsa men jag hoppas alltid att de som blir illa berörda ska hålla sig borta från mina barnsliga bloggar.
Jag skulle kunna avsluta med ett par roliga bönesvar, som jag i kväll fått veta och som gör mig glad.
Ska försöka börja med dem i nästa inlägg.
Kan berätta att vi har minus tre utanför fönstret och att Prinsessan Madeleine och Chris O'Neill i gå, 9 mars, fick en dotter, vilket betyder att barnaskaran nu är tre!
Tobias gjorde i går, som "Pelle Svanslös" ( Som T. och jag lyssnat till så många gånger) åkte till "Kungliga Huvudstaden" för att hälsa på en kompis från Gymnasietiden.
Önskar oss alla en God Natt och trött går jag till vila, SÅ Tacksam för att det "redde upp sej" i dag.
Osminkat publicerar jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar