Vaken ett par timmar mitt i natten gjorde att jag somnade om och sov till klockan sju. Väcktes av telefonsignal. Fumlade, vände telefon åt fel håll och den som ringde avslutade samtalet. Artigt tryckte jag på det nummer som stod högst upp. Inget svar. Några timmar senare fick jag påringning från Jönköping. "Såg att du ringt mej". Nej!!! Var det därför jag ej fick svar när jag trodde jag ringde tillbaka i morse! Jag hade ringt den som jag pratade med i går kväll! Vi hade före gårdagskvällens samtal ej pratats vid på minst 15 år så jag förstår om killen blev fundersam när jag ringde två dagar i sträck. Att jag ringde i går hade en speciell orsak. Så var det med det.
Var lite orolig för bilen och dess färd till bilverkstaden. Vem skulle hjälpa mig under morgondagen? Gud och jag är ju ensamma här om dagarna så vi pratas vid en del och jag tyckte mig höra att det där med bilen kunde jag lämna så jag sa tack och gjorde det. Jag fick andra saker att tänka på och att be för så det räckte med det.
I dag skulle jag få fikabesök, som jag var väldigt glad för.
Jag har tidigare berättat om "mina" tjejer, vilka som tonåringar ibland hamnade hos mej. När Annelie som jag tidigare berättat om, för en tid sedan tillsammans med sin man kom tillbaka till Örebro gjorde det mig så glad. I dag fick vi en lång och härlig pratstund. Ibland fällde vi ett par tårar av glädje och kramade om varandra. Så rikt livet kan bli genom människor man får så fin gemenskap med.
I dag fick jag berätta om Georgs och mitt liv tillsammans och alla svårigheter som mötte oss i unga år.
Vi hade det väl inte sämre än andra,i stort sett, men nog fick vi möta "hinder på vägen", som kunde fått oss att misströsta.Att då ha en tro, som bär och vänner i kyrkan, går ej att överskatta.
" Ber du för oss", frågade Annelie. "Jaa det gör jag." "Det har jag förstått", sa hon och berättade om sådant som Gud hjälpt med och annat som är på gång. Vi gladdes tillsammans och var överens om att det lönar sig att be. Även om ibland bönesvaret dröjer så ska vi vara uthålliga i våra förböner.
Jag hade förmånen att vid ett par tillfällen få träffa Annelies farmor som var troende och bad för sina barnbarn.
I min iPhone kom ett SMS. En vän ville att jag skulle hjälpa till i bön för en gemensam vän, som är i stort behov av förbön. Själv har jag fått en förebedjare genom Facebook. Vi har aldrig träffats men vi upplever gemenskap i bönen och jag blev så glad då hon sa att hon ville bli min förebedjare.
Om det var så att bara Gud regerade på denna jord så vore allt frid och fröjd men nu är ondskan på offensiven och vi är alla beroende av Gud och där har förbönen en viktig uppgift.
Jag citerar ännu en gång vår kyrkoherdes ord:"Så här tror JAG. Sen får ni tro vad NI vill!"
Innan jag lämnar Nutid för att ta en titt på Forntid, ska jag berätta att i morgon skjutsar Annelie mig till bilverkstan så det ordnar sig med det också.
Nu har jag hittat dagboken från år 1995, där jag hunnit göra slut på oktober månad. Vi går till november.
1995. November,2 I TV4 på morgonen och i kvällens kvällsöppet sjöng kören Svart på Vitt där Sven, Mara och Elsemarie är med. Om jag ej minns fel så var också deras gästartist från USA Edwin Hawkins med. De fick god tid på sig i TV och det var ett fint program med kören.
Jag var denna dag kallad till Runnagården för samtal med kurator angående min vän, som jag haft under mina vingars beskydd under en tid. Samtalet, som mest bestod av den beskyddades anklagelser mot mej, avslutades då jag till slut sa ifrån att "nu fick det vara nog", tog min jacka och gick därifrån.
Att ställa upp för alkoholister har ibland sitt pris. Jag tyckte att jag hade gjort allt jag kunde så det var ej fel att avsluta. Jag hade lärt mig en del om tålamod av Håkan Blome', som jag haft som chef på Ria några månader då jag jobbade där när jag var arbetslös, men nu tog det hastigt slut.
Det fanns en del i ryggsäcken också, kan jag säga. Jag hoppas att det gick bra för henne sedan hon flyttat tillbaka till sin hemkommun. Mitt engagemang för den personen var helt privat genom en vänkontakt jag hade så socialen var ej inblandad.
I Guds ögon är vi alla lika mycket värda även om det gått snett för en del av oss. Mitt i allt elände så hade hon en tro på Gud och hon berättade för mig att när hon ibland låg på gatan och kände hur folk gick förbi och, som hon trodde, tänkte att "nu ligger hon där igen" så hade hon ett stort kors i kappfickan och det korset tog hon fram och höll i sina händer. Vet ej om hon lever i dag. Det har gått många år nu.
För min del så tänker jag ofta på att Gud ser till hjärtat och till varje människas behov och det finns INGEN, absolut INGEN, som Gud föraktar utan den som vänder sig till honom med en bön, en suck, så finns Gud där för den personen. Det Jesus gjorde när han led, dog och uppstod öppnade vägen till vår Fader och där finns ingen skillnad på vem det är som ber. Som vi sjöng i söndagsskolan:" Hans famn den är så stor och vid. Den räcker till för dig och mig."
Han tvingar ingen att komma in i den famnen men när vi själva vill då finns han där.
Ja, så här blir det alltså ibland. Bara en dag av november hanns med men jag tror på en morgondag och då kan jag fortsätta med några dagar till.
Nu säger jag GodNatt och önskar att vi alla ska sova gott och att jag inte ska ligga vaken mitt i natten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar