Vi var i Filadelfia, Amer och jag, klockan 11.00 Fick bilskjuts hem.
Medan (alltid sömniga) Amer sov lagade jag åter den goda arabiska maträtten Makloube
När vi ätit tog jag fram kartboken och bad den lågmälde Amer att berätta om sin flykt till Sverige. Hur livet började i Sverige har jag tidigare fått ta del av.
Pappan köpte flygbiljetter åt bröderna till Istanbul i Turkiet. Därifrån skulle de först ta sig till Grekland och vidare till Makedonien, Serbien, Österrike på sin färd mot Sverige.
I Istanbul fanns smugglare som fick bra betalt för att ta flyktingar till Grekland. Från staden Izmir bordade de i skydd av mörkret en plastbåt och kom till Aten. ( Den resan finns omtalad i inlägget i onsdags.)
På havet mitt emellan Turkiet och Grekland började det bli dagsljus.
De kom såsmåningom in i Makedonien. Därifrån blev de återförda till Grekland. Amers bror kunde efter sitt fjärde försök springande ta sig vidare på sin färd mot Serbien.De hade kommit överens om att den som fick en chans att komma iväg skulle ta den.
Amer berättar att poliserna i Makedonien sköt skott i luften tvingande flyktingarna att vända åter till Grekland. För då 17-åriga Amers del hann det bli tio försök. Det tog sju månader innan han lyckades ta sig vidare genom Makedonien och Serbien till ÖsterrikeHan hyrde under tiden en lägenhet i Aten..Hans pappa skickade de pengar han behövde till hyra och annat men han berättar om sin ensamhet och rädsla. Jag ser hur hans händer darrar när han stilla berättar om det svåra. Båda är vi rörda till tårar. Jag kramar honom. Förstår hur svårt han har det. Hur han längtar efter sina föräldrar och syskon i ett gott hem, långt borta från Sverige.
Han tog varje gång tåget till den stad som på Paulus tid (kan vi läsa om i Bibeln) hette Thessaloniki och gick därifrån till Makedonien. Vilken känsla när han den tionde gången lyckades ta sig vidare och komma in i Österrike.
Där fick han för 2000 euro, tillsammans med ännu en person, sitta bland lådor på en lastbil i tio dagar för att komma till Malmö. De hade flaskor med vatten med sig och någon frukt, som jag ej fattar namnet på, fick inte stiga av bilen och inga tillfällen till toabesök!!
Väl framme i Malmö släpptes de av med orden " nu är ni i Sverige" och så fortsatte bilen sin färd.Där stod Amer i ett främmande land med ett språk han inte förstod, tog sig till polisen som hjälpte honom och den andre resenären i ett första skede och sedan till kontakt med Migrationsverket.
Till slut kom han med tåg från Malmö till Örebro där Socialen hade ett familjehem väntande på honom. Hans bror hade haft det lättare genom att han åkte tåg, där det fanns möjlighet.
Detta var i stora drag något om hur resan gick till. Kanske ej så konstigt om tunga tankar kommer ibland. Eftersom han inte hade fyllt 18 år så fick han uppehållstillstånd direkt och fick börja läsa svenska. Brodern fick först för några dagar sedan sitt uppehållstillstånd och kan nu se fram emot svenskundervisning på SFI och sedan få göra klart den tandläkareutbildning han tvingades avbryta med anledning av flykten.
Det är svårt för Amer att berätta och han är märkbart illa berörd. Jag får tanken att jag kanske ej skulle ha frågat om resan. Samtidigt vet jag ej om det varit bättre att han inte fått dela dessa svåra upplevelser med någon. Än en gång bad vi till den Gud han älskar och vi ser framåt och tror att med Guds ständiga närvaro och hjälp kommer det att till slut bli bra. Gud älskar honom. Det vet han.
Jag är så imponerad av hans mod och uthållighet i sin kamp att nå friheten.För sina föräldrar har han ej mycket berättat om hur svårt han haft det, Vill att de ska tro att allt är bra. Bed gärna för Amer och hans bror att de blir bevarade från det onda och får uppleva det goda!!
Nu vet jag ej om det blir någon mer blogg denna vecka för jag tar några dagars semester. Jag fortsätter när jag återkommer till Sverige. Ha det gott alla Bloggläsare! Roligt att ni finns!
"Herren är min herde, mig skall intet fattas." Ps 23.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar