tisdag 8 december 2015

Tisdag 8 december 2015. Gråtatacker i dag. Tre besök distraherade, inågon mån, tårflödet.

Isak ung och utan hjärtbesvär!
Så har ännu en dag gått.Utan Isak. En dag, mycket värre än jag kunnat föreställa mig.
Är högst förvånad över det jag i dag upplevt av sorg. Plötsligt var det som om all tidigare sorg kändes i hela mej. Som ett stort hål inuti. Skönt nog skulle Bernard komma hit och äta i dag så jag skulle ha annat än Isaks bortgång att tänka på.
Jag ändrade matsedel tre gånger på förmiddagen. Tredje förslaget blev det enklaste. Stekt falukorv,  makaroner och rårivna morötter. God nötrullsbit till "kaffe på maten."

Jag har darrat, gråtit och sörjt. Det var skönt att få besök av barnbarnet. Vi har alltid viktiga saker att prata om! Så också i dag.
 När han lämnade huset kom Mirjam från "min" församling, som varje år, till jul, delar ut blommor till de som uppnått en viss ålder. En trevlig tradition! Vi drack kaffe och hade en trevlig pratstund!
På ett kort i blomman fanns en julhälsning med inbjudan till grötfest i kyrkan några dagar in på nyåret. Också traditionsenligt! Mycket sång och musik och trevlig gemenskap gör dagen minnesrik.

Efter det besöket kom ett gråtanfall. Liknande de jag många gånger hade efter min Georgs plötsliga frånfälle för 15 år sedan. Jag hörde mig själv i dag högt säga:"Nej, nej, jag vill inte.
Jag tillät mig att gråta färdigt innan nästa gäst anlände. Det var Stefan som ville ha kaffe, utan tilltugg i dag. Vi hann samtala, läsa bibeln och be till Gud.
Jag skickade SMS till Tobias. Återger det precis som det var. Jag:"Är du hemma?" Tob:" Japp, men ska till träning. Vill du jag ska komma in på hemvägen?" Jag:" Gärna, om du orkar se mej gråta."
Tob:"Vad har hänt???"
Nu gällde det att vara vis! Överlade med mig själv hur jag skulle svara. Skrev så här:" Inget särskilt, men kom gärna in!" Svar:"Absolut!" avslutat med två röda hjärtan.

Elsemarie ringde." Å vad Gud är god!" Jaa, det måste jag ju hålla med om även om jag blev förvånad och glad över att hon ej satt och grät över Isaks frånfälle. Hon hade, under dagen, fått en uppmuntran och tog det som en hälsning från Gud.

 Tobias hade nu ringt och sagt att han skulle titta in till mej efter träningen, och kanske bli lite sen, för jag var ledsen.
 Efter samtalet med Elsemarie kände jag det mycket bättre. Vi är alla överens om att det bästa skedde. Redan har de börjat att prata om inköp av ny hund senare under året.
Jag vill ej vara dagmatte vintertid så det passar bra lite senare, när familjen är hemma och kan ta den första tiden med ny vovve.

Isak var som en baby, brukade jag säga. Kunde sitta i Elsemaries famn hur länge som helst.Viftade glatt på svansen och visade intresse för var och en som kom innanför dörrarna men hade  olika förhållningssätt till olika, av honom kända personer.  Mycket intressant tyckte jag, som ju inte är någon "hundmänniska" precis. Det fanns katt i mitt barndomshem. Hundar var jag rädd för. Det var först när Kerstins familj skaffade hund som jag vågade närma mig och detta med stor försiktighet i början.

Känns bra i kväll att jag under dagen gjort upp med den värsta sorgen så jag kan se framåt igen.
Tobias har till min iPhone skickat ett foto där Isak är ung och ute på språngmarsch och det ska jag få med i detta inlägg har jag tänkt.

Detta får bli allt för i kväll. I morgon ska Inga och jag äta julbord tillsammans.
Sov Gott alla vänner! GUD ÄR GOD!

1 kommentar:

  1. Åh, vad jag känner med din sorg! Att mista en vän är outhärdligt sorgligt. Det är sorgligt att vi inte får ha våra kära husdjur hos så länge, att deras liv är så korta jämfört med våra är en sorg. Samtidigt lär de oss kärlek och kärlekens bittra bottensats att ensam lämnas kvar, bättre än någon annan. Vi får verkligen träning i det, för tack och lov mister vi inte människor omkring oss lika tidigt i de flesta fall.

    SvaraRadera