Dagen blev ej som planerat. En väninna ringde och ville ha sällskap till en träff i Mikaelskyrkan. Matgäst och träning blir i morgon i stället för i dag.
Ska berätta om hur rolig Gud är. Som ni vet, så umgås vi varje dag. En timme innan jag skulle gå till kyrkan sa jag" Nu, Gud, vet du att den ena öronproppen (hörapparaten) är borta sedan flera dagar. Jag har klarat mig med bara den ena men nu behöver jag faktiskt båda. DU vet var den finns och om du vill så kan du visa mig men om du inte gör det så får du låta mig höra i alla fall, utan den.
Jag tror på dej hur det än blir."
Så var jag klar och skulle gå. Men mina vantar, var var dom?
Kände i en jacka som jag ej haft på några dagar. Jo där låg vantarna! Där låg också öronproppen.
" Men Gud, så rolig du är" skrattade och grät jag, om vartannat. Det kändes som om Gud också skrattade. Det var inte första gången jag upplevt att Gud skojar med oss precis som föräldrar skojar med sina barn . Förresten hur står det? "Som en far förbarmar sig över barnen" osv.
På tal om fader så var det i går min och mina syskons pappas födelsedag. Han föddes 8 mars 1895, alltså 120 år sedan. Tyvärr dog han i cancer då han var endast 57 år gammal.Min yngsta syster var då 18 år.
Nu drar jag åter till år 1990 och dagboken..
15 december, lördag. Bernard, Kristin, Jonas och Emil som kom i går var tidigt uppe.Vi åt frukost och tittade på julkalendern.
Naturligtvis bakade vi pepparkakor. Lunch köttbullar och makaroner. Vad annars??
Kerstin kom med en klänning, som hon sytt till Kristin. Sven hämtade sina barn och Ulla sina.
Anna gick till en kompis. Borde jag kanske sova? Nej!
Åkte till syskonen Bennman, vars mamma dog så tragiskt ungefär samtidigt med Georg. Hade lite gott bröd med mig. Efter det åkte jag och hälsade på Rita, som var kvar på Mellringe.
16 december, söndag.Vaknat 5.15. Tidningsutbärarna , i dag också Kerstin, kom klockan ½7 och fick kaffe. Kerstin sedan direkt till jobbet.
På eftermiddagen kom hela familjen hit och åt middag.
Efter det kom Annas mamma hit och fikade tillsammans med Anna och mej.
Jag var 63 år och tänk vad man orkade! Ibland tänker jag med saknad på de åren då man kunde bli helt slut emellanåt men nästa dag var man full av energi. Bortsett från de dagar då sorgen poppade upp och ställde till det!!
Jag hade Sorgegrupp, var med i Närradion, Second Hand, Ria och hälsade på här och där.
Att jag skrev så mycket i mina block tror jag var en god hjälp att åter hitta balansen i livet.
Förutom alla förböner som bads till Gud för mej och familjen.
Men nu, mina vänner har jag bloggen klar för i dag. Det är så roligt att blogga och jag blir så uppmuntrad av att se att många läser. Jag vet inte vilka ni är men jag kan se antalet.
Ett underbart väder med sol har vi haft i dag och TV lovar kommande, soliga dagar. Då kanske jag får lite arbetslust och energi!
Nu avslutar jag med sången som sjöngs på Närradion i går:" Spärras din väg utav hinder så väldiga och utav berg som där skyhöga stå, räkna med Gud för han gör det omöjliga! Han gör vad människor icke förmå. Nu gör vi som Lasse Berghagen sjunger:" Då knäpper jag hop mina händer och ber till Himmelens Gud... Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar