Annorlunda begravning 5 april 2013. Lite mer från 1972.

         Vädret i dag?  Samma som de senaste dagarna. Minus 5 på natten. Sol och plus 5 på dagen.Kölden vill ej släppa Sverige. Men vi gläds åt solen,de få timmar den visar sig.
Efter promenad med Isak gick jag till Filadelfia på begravning. Intresserad som jag är av intressanta människor, var jag med på denna något annorlunda begravning.Kvinnan, som var död hade skrivit sin egen dödsannons och bjudit in till en glad jordfästning och minnesstund.Hon hade planerat allt in i minsta detalj. Jag har läst hennes många insändare i Nerikes Allehanda och  en tid tillhörde vi samma församling. Hon var ingen dussinmänniska. Hon vågade "sticka ut"och säga sin mening. Så högintressant att höra om detta original och det genomgående, i allt som sades, var hur hon hade förmågan att behålla sina vänner åren igenom. Hon "brydde sig" och höll kontakten genom att skicka brev och kort och senare genom Facebook.Vi fick lyssna till skolkamrater, grannar och andra, som hon av en händelse träffat och sedan fortsatt att hålla kontakten med. Jag satt där och lyssnade och undrade hur hon hade hunnit med allt, som berättades om henne. Så mycket hon hann utföra under de 67 år hon levde på jorden och de senaste åren sjuk.Hennes tre barn med barnbarn och barnbarnsbarn var alla med och tog avsked.Jag blev smått omtumlad av allt jag hörde och gömmer  det i mitt hjärta.

I mitt förra inlägg berättade jag om vårt första barnbarns födelse och den femåriga Elsemarie blev moster. Efter besöket hos Kerstin och den vackra gossen, vill jag minnas att Elsemarie och jag följde med pappan till "De fyra barmhärtighetshemmen," där båda föräldrarna i vanliga fall hade sina jobb. Där kom alla emot oss och sa "Mabrook" eller Congratulations. Gratulerar, på arabiska och engelska. Vi var på hemmet en kort stund innan vi tog buss in till Jerusalem för ett nytt besök hos mor och son.

Kom att tänka på att jag, när vi lämnade "hemmet", frågade pappan hur han bara kunde lämna jobbet och gå därifrån. I Sverige var det otänkbart att göra så på den tiden. " Ja men jag har ju fått en son", svarade han. Ingen undrade över att han lämnade jobbet då en så stor och viktig händelse inträffat.

Efter besöket på den lilla kliniken,där nu farmor och en faster fanns på plats och där vi serverades frukt och dricka och annat ätbart, förendes vi med gruppen de dagar de var kvar i Jerusalem. När de reste vidare flyttade Elsemarie och jag hem till det lilla stenhuset i Betania, utanför Jerusalem för att bo där och kanske vara till lite hjälp.Georg hade två tvåveckorspass framför sig och vi skulle alla tre göra sällskap till Sverige efter den tiden. Vi tog den lille gossen i barnvagnen och åkte in till Jerusalem efter bara någon vecka. Bröt mot seder och bruk, som säger att man håller barnet hemma i lugn och ro de första 40 dagarna efter födseln.

I huset bredvid bodde en grabb i Elsemaries ålder, så de lekte en del. På gården fanns så vackra blommor. Vindruvorna var ännu inte mogna men på god väg.
Cocacola var något som Elsemarie gillade och fick köpa så mycket hon önskade i den lilla affären uppe i backen.Drycken var enormt billig och vi tog en daglig promenad dit. En dag kom vi samtidigt som barnen var på hemväg från skolan. När de fick se Elsemarie med sitt blonda hår kom de rusande och alla ville dra i håret. Hon blev förskräckt och började gråta, men de brydde sig inte. Till slut måste jag säga ifrån så de lät henne vara i fred och vi sprang hem nerför backen.
 
Nu ska jag gå till vila och får fortsätta mitt skrivande i morgon. Önskar er en skön kväll och God Natt..
Tänker på begravningen i dag och hur kvinnan, som avlidit , hade skrivit om hur hon nu finns i ett land " där inga sjukdomar härjar och där allt är fridfullt".Dit är vi alla på väg. Gud är med oss med sin stora nåd.