Grått och trist är vädret! Så bra att jag blev tagen ut på stan av ungdomarna häromdagen! Nu ser det ut att dröja till nästa "utfärd" för nu har det snöat och frusit och, ja jag kan bara dra slutsatser av det jag ser genom fönstret på gatan framför SCB och varningar av vänner att jag inte ska ge mig ut, ens med rullatorn.
På torsdag ska jag försöka ta mig till hårfrisörskan för jag mår inte bra av alltför långa uppehåll mellan våra möten.
Hur jag mår i övrigt? Jo "julsjukan" som återkommer med några års mellanrum följer mönstret så att säga. Det börjar med hela skalan av tillhörande småkrämpor. Sedan kommer ett par dagar av det man tror är tillfrisknande på gång innan det börjar med ett litet urval av de krämpor som hör julsjukan till och "typ" börjar om igen.
Då bestämmer jag mig för att "jag är nog sjuk", vilket ger mig tillåtelse att gå i morgonrock dagen lång! Så kan det fortsätta 5-6 veckor och varje dag är lika spännande att möta. Undrar hur nästa dag ska bli!
Det är sådana dagar man får tid att tänka och ju äldre man blir ju mer tänker man på barn och ungdomstiden. Åtminstone upplever jag det så. Jag har just fått en bok, av äldre datum i mina händer, om jag nu "kommer till skott" så den blir läst inom en nära framtid.
Jag gillar titeln: "Aldrig mer ensam". Nicky Cruz, en av 17 syskon kände att hans föräldrar inte älskade honom och lämnade ,16 år gammal, sitt föräldrahem i Puerto Rico för att senare hamna i New York City där han drev omkring på gatorna och blev en våldsam gangsterledare tills han en dag upplevde att någon älskade honom. Hans liv förändrades när han fick möta Jesu kärlek.
"Ensam? Kanske. Men aldrig övergiven!" Så står det på bokomslaget.
Detta är det underbara med att ha Jesus som följeslagare. Man behöver ALDRIG känna sig övergiven även om man kan känna sig ensam.
Mina tankar går till den där dagen när jag som 16-åring lämnade mitt föräldrahem med mamma, pappa och syskon för att resa till storstaden Stockholm .
Kvällen innan hade jag svårt att somna. Jag har senare förstått att det var ångest jag upplevde.
Jag minns ännu hur det kändes.
Julgransplundringarna var över och jag hade sagt farväl till grannar och vänner.
I Figeholm hade firats bröllop mellan Maj-Britt och Anker, båda med sina föräldrahem på Äspö.
De hade i Stockholm ordnat med sitt första gemensamma hem och gladdes över att efter bröllopsfestligheterna nu få anträda färden tillbaka till Stockholm och sitt nybildade hem i Hammarbyhöjden.
Det ordnades så att jag fick ressällskap med dem och vi åkte tidigt på morgonen med tåg från Oskarshamn. Förmodligen buss dit.
I Hultsfred var det tågbyte. Likaså i Linköping. Det var krigstider och på tågen fanns soldater på väg till sina förläggningar efter permissioner.
Det var en dyster morgon och jag minns särskilt Linköpings station som motbjudande. Vi hade matsäck med oss.Lite här och var kunde man på skyltar läsa:" En svensk tiger": Det var med tanke på spioner som fanns men ingen visste var!!! Det blev naturligt att hålla tyst i offentliga sammanhang. Man kunde aldrig vara säker på att man inte var avlyssnad. Förunderligt snabbt kom detta in i allas medvetande och man lärde sig att inte lita på någon. Dessa skyltar fanns överallt så de där orden sitter i huvudet än i dag. Inlärning genom repetition!
Framåt kvällningen kom vi till Stockholms Central. Förra gången jag var i Stockholm var som 9-åring och då åkte jag båt. Då var det en liten sommarutflykt. Nu var det annorlunda.
Vi tog taxi till Hammarbyhöjden varifrån vi ringde till Magda och Harry Johansson hos vilka jag skulle bo och tillsammans med dem jobba i deras affär, Corona Färg och Kemikalieaffär.
Jag hade till jul jobbat i K.G. Karlssons Manufakturavdelning i Speceri och Diversehandeln
i lilla Figeholm och trivdes gott med affärslivet. Hade också hjälpt pappa att sälja jultidningar!
Nu skulle jag bekanta mig med en ny bransch och nya arbetsförhållanden i en storstad.
Nu gällde det att hänga med i svängarna.
Efter en stunds samvaro med mina småländska vänner åkte jag sedan ensam taxi
till Havregatan nio, på Söder och nära Ringvägen!
Jag minns att chauffören satte in min sockerlåda och ett par gamla resväskor innanför ytter
dörren i trapphuset.
Nu skulle jag ta mig tre trappor upp. På en tavla på väggen kunde jag läsa namnen på de som bodde i huset. Eftersom ju mitt värdfolk bara visste att jag var i stan så stod jag där nu nedanför trapporna och funderade. (Nu skulle FB ha varit med!)
Jag minns att jag hade en känsla av att jag kom på "fel" dag för just den där kvällen hade de besök av Harrys far från Lindesberg som var i något ärende i storstaden och jag hade fått antydan om att en annan ankomstdag hade varit bättre.
Jag hade en känsla av att jag skulle bli ett störande moment. Men jag måste ju passa på att resa den dag jag hade sällskap hela vägen så jag fortsatte som planerat var. Där stod jag i min utsatthet.
Vad skulle jag nu göra? Att gå uppför trapporna och be om hjälp att bära var ju otänkbart då jag visste att de hade så fint besök .
Jag tog en pryl i taget, sist sockerlådan, och bar upp för de tre trapporna.
När allt stod utanför deras dörr ringde jag på och blev insläppt utan några direkta glädjeyttringar.
Lägenheten bestod av två rum och kök samt en liten hall med en säng där en syster till Magda bodde.
Jag hade ju tidigare varit där så jag visste. Jag tror att jag tidigare i någon blogg berättat om att det smala köket var avdelat med en rullgardin där på ena sidan diskbänk och spis fanns.
Den andra delen hade fönster mot gatan och ett par skåp. Under väggskåpet stod min säng på vilken jag ställde min packning.
Middagen höll på att förberedas och den skulle börja med en omelett. Jag fick en stekpanna i mina händer, lite salt i stekpannan och så något att gnida runt detta med. Denna behandling skulle göra att omeletten inte fastnade i stekpannan. Där lärde jag mig något för livet!
Så satt jag med vid bordet. Högtidligt värre hos ende sonen till en direktör från Lindesberg.
Av samtal minns jag intet. Har heller inget minne av att jag nonchalerades av de tre vuxna.
Men pirrigt var det!
De hade inga egna barn och vår bekantskap var ganska ytlig. Den hade ju under åren uppehållits genom brev utöver min veckolånga vistelse hos dem några år tidigare och något enstaka besök av dem hos oss i Figeholm
Jag hjälpte till med disken. Gästen tog taxi till sitt hotell och mitt nya liv, långt hemifrån, tog sin början!
Mamma och pappa ringde nog för att få veta att jag var på plats.
Det kostade 1 kr och 20 öre för att ringa 6 minuter och man talade om när man beställde samtalet om man ville prata 3, 6, eller 9 minuter. En period var tre minuter. Om jag någon gång bad att få ringa så begärde jag av telefonisten två perioder. Brevportot var 15 öre, höjdes senare till 20 öre.
O, vad jag skrev många brev i köket på Havregatan!!
Chefen brukade skoja med mig och störa mig med att skrattande säga:"Skriv nu "kära hälsningar"!
Naturligtvis var det tryggt för både mig och mina föräldrar att få börja mitt unga liv i storstaden på detta sätt. Att två makar i 45-årsåldern, utan erfarenhet av egna barn, plötsligt få in en tonåring i sitt hem och dessutom mer eller mindre som familjemedlem, var nog ett vågspel. Att mina besök tillsammans med mina tvillingsystrar sommaren 1935 på Vita Bandets Vilohem i Figeholm skulle få sådana konsekvenser var det ingen som då tänkte på.
"Mamma skriv lite om hur det var förr i tiden! Hur det var under 90-talet vet vi själva" , sa dottern i dag. Nu har jag suttit här och tänkt tillbaka och det kanske är nyttigt för hjärnan.
Nu är det bara att fortsätta för visst har jag minnen från de där åren det begav sig !
Natti, Natti, mina vänner! Gud är trofast och sviker aldrig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar