Att flytta betyder att man hittar ett och annat som man ej sett på lång tid. Själv måste jag ta tid på mig innan jag kan bestämma huruvida något ska kastas bort, eller inte!
För min del gäller det i första hand bilder, böcker anteckningar, dagböcker, sångböcker.
Efter flytten till nya bostaden har jag haft en del problem med att hitta en del anteckningar och bloggar som jag haft utskrivna. Tänker ofta att "i dag,just i dag, ska jag leta fram allt och återställa det i skick som fanns före flytten. Problemet är att det har gått lång tid och ännu har jag ej hittat och fått ordning på mina utskrifter.
Det är både fördelar och nackdelar med att vid byte av bostad åka ifrån alltsammans och komma åter för att upptäcka att ett och annat är borta och en del som kanske finns kvar finns någonstans men var?
Då återstår att leta på egen hand!
Min förkärlek för att samla anteckningar gör att det kan bli lite problem!
Andra grejer har jag lättare att inte sakna och lägger ej ned så stor möda på att finna dessa!
Min tacksamhet för att själv slippa ha ansvar för flytten överväger dock att en och annan pryl inte går att återfinna! Det jobb mina barn och närstående utförde går ej att med ord beskriva värdet av!
Kom just att tänka på mina föräldrar och flytten vi gjorde från "Lugnet", där jag och mina tvillingsystrar föddes, till Figeholm, köpingen vid kusten, som sedan kom att bli vår fasta punkt i tillvaron från år 1931 till år 1989 när mamma dog och som glädjande nog då övertogs av vår yngsta syster Stina, som ännu bor kvar där.
Jag och mina syskon hann med att bilda familj och för våra barn och barnbarn blev föräldrahemmet i Högskulla ett ställe där vi alltid var välkomna och närheten till Östersjön med badmöjligheter hela dagarna på sommarloven var av oskattbart värde för våra familjer. Där träffades kusinerna och där fanns ingen rädsla för någonting. Allt var, i sin enkelhet, bara roligt.
Vi visste att för mamma var ingenting besvärligt. Hon var tryggheten, som aldrig klagade fast hon måste ha varit trött många gånger då vi, som föräldrar, återvände till våra hem och arbeten, medan våra barn stannade hos mormor, som gav dem så mycket av trygghet och kärlek.
Och tänk så roligt de hade på de då så höga bergen, som med åren vartefter barnen växte, blev allt lägre!
Att vår snälla pappa dog, endast 58 år gammal gjorde att mamma fick ha ansvar för mycket alldeles ensam! En människa som räckte till för alla och som alltid var redo att räcka ut en hjälpande hand NÄR det behövdes! DÄR det behövdes!
Så det här blev! Jag hade tänkt skriva om "Förintelsen", en dokumentär, som visades på TV i går kväll och som väckte minnen!
I dag när Kerstin, Ulla och Lennart var här och städade, (jo jag vet att jag har det "bättre än jag förtjänar",) så berättade Ulla om en bok hon just nu läser och där det står om bombfällning på Söder i Stockholm, nära Eriksdalshallen år 1944.
Hon uttryckte sin förvåning över att hon aldrig hört mej säga något om det fast jag bodde i Stockholm då. Jag var 17 år och bodde inte långt ifrån bombnedslaget.
Visst minns jag det men det var något som bara gav materiella skador och jag ska ej vidare gå in på detaljer med risk för att trassla till det hela.
I just de dagarna var jag dessutom nykär i Georg och var upptagen med andra tankar än ett bombnedslag ( av mindre omfattning,) som jag vill minnas det.
Vi hade på den tiden levt med tal om bomber och krig under fem års tid så vi var nog bara tacksamma att det inte var värre.
Så glad jag är för besök av familjen i dag och för att jag bor så bra så det bara är att skicka dem och hämta jättegod lunch runt hörnet!
Senare kom SMS från Kristin. "Hej farmor! Kan jag komma och fika hos dej?"
Sådana SMS gör mej så glad och Kristin och jag ska senare i veckan äta lunch tillsammans!
Vi fikade med bullar och sockerkaka som Ulla haft med sig och pratade om bl.a. det grå väder som tar musten ur oss! Vart tog solen vägen?
Nu ska jag sova och säger Natti,Natti!
VI tackar nu Gud för bönesvar gällande småbarnspappan, som varit mycket sjuk och som jag tidigare önskat förbön för, och som nu, förvånansvärt snabbt, kommit en lång bit till helt tillfrisknande. Tack alla ni som var med och bad. Det är så gott att få veta när någon behöver förbön, och att det då finns flera att vända sig till som också beder! Tänk vilken tillgång vi äger i detta! Prisa Gud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar