Ja så blir det att slå samman några dagar igen. Det gäller tisdag till fredag denna vecka.
Tisdagen flöt, som alla dagar numera, stilla fram. Det blev dock en tillräckligt jobbig dag för jag bakade bullar och dessutom gjorde jag kålpudding, något som jag för två år sedan lovade mig själv att aldrig mer göra. Ack,jag hade glömt det! Jobbigt är det och det luktar illa. Men o, så gott det smakar!
Onsdagens förmiddag gick jag till min syster med semlor till förmiddagskaffet, där jag fick träffa hennes barnbarn med familj. Så trevligt! Bjöd matgästen på kålpudding, Fick skjuts till den åtråvärda träningen, som gav mig träningsvärk, men sådant går över.
Torsdagen förlöpte med en del skrivande på Facebook där jag fick värdefull kontakt med ett par nya vänner. Kändes bra!
Fredag i dag. Jag får inte mycket uträttat om dagarna men jag går omkring och letar mycket. Under tiden kan jag be till Gud. I dag hade jag, förutom de jag dagligen ber för, ytterligare tre personer och jag nämnde många gånger deras namn för Gud, som vet vad var och en behöver. Man kan tycka att när han vet, så behöver man väl inte be, men han har sagt :"Bed så ska ni få" och då gör jag det, så klart. Jag tror att han sa så för att han vill ha gemenskap med oss. Det är det han vill.
Gud är så god. Jag skulle till Vivalla med buss vid tretiden.Skulle, tillsammans med en grupp kristna i bostadsområdet, ge "läxhjälp" till vuxna invandrare. Det regnade och jag undrade hur jag skulle ta mig till bussen. Precis då kom Lasse, tidigare än vanligt,för att hämta Isak. Vi hann hämta Elsemarie och ändå hinna till Vivalla i tid. Tack Gud, säger jag!
Att börja med fick jag "ta mig an" en trevlig man från Somalia. Han hade läst mycket svenska men ville ha hjälp med vissa ord och framför allt med uttalet. Jag frågade vad han sysslar med. Han arbetar som tolk, fick jag veta. Vi hann med en del av hans frågor och önskningar.
Under tiden hade en äldre kvinna från Liberia anlänt. Jag hade fått förhandsinformation om henne och nu fick jag avsluta mötet med "tolken" och ta mig an denna kvinna, som varit i Sverige två år, men har nog små förutsättningar för att kunna lära sig, men jag visade några bilder och hon fick säga några ord.
Hon kunde lite engelska som jag kunde använda mig av när det behövdes. För henne betyder nog samvaron och att vi respekterar henne för den hon är, allra mest. Men det ska bli roligt att se hur mycket hon kommer ihåg nästa gång. R i ros var svårast att säga. Ska försöka komma på några ide'er.
Så åter till år 1982 och våra bekymmer. Vi tittade på hus i Örebro. Det här var en påfrestande tid men vi räknade med att Gud hade något hus som skulle passa oss. Vår ekonomi hade naturligtvis stor betydelse i sammanhanget. Det blev en spännande resa som jag tänkt berätta om i kväll, men ett långt telefonsamtal gjorde att tiden försvann så jag får, som så ofta, skjuta upp till morgondagen det jag inte klarar av i dag.
Medan jag skriver lyssnar jag till Brickebergskyrkans utsändning på Närradion. Så vackra, gamla sånger! Nu ska jag nog se till att sova för i morgon ska granen plockas av och ställas upp på vinden. Två barnbarnsbarn sköter varje år om både klädsel och motsatsen. Så också i morgon, då jag ska bjuda på hemgjord smörgåstårta efter avslutad tjänst.
Tack Gud, för så mycket intressant denna dag fört med sig, för din omsorg och närvaro, för din kärlek till oss alla. "Det enda jag vet det är att nåden räcker, att Kristi kors min synd och skuld betäcker. Det enda jag har att lita till en gång ,det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd", sjunger de nu och detta får avsluta dagens blogg. Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar