Så sitter jag här igen med min blogg. Säger hej till både er som blivit
"bloggberoende" och er andra, som inte är det. Statistiken säger hur många, som läser, men inte vilka ni är. Dock finns det "beroendeläsare", som själva valt att kalla sig så.
Nu har det gått en vecka och jag har haft annat än bloggskrivande att tänka på så nu blir det en liten sammanfattning av den tiden, innan jag vid senare tillfälle går tillbaka till 70-talet.
Spännande att se hur jag klarar av att göra en hel veckas sammanfattning, men gör ett försök. Det fina med att blogga är ju att man ej fingranskas av experter utan kan låta ett och annat fel passera, även om jag nog ibland försöker mig på lite "förhandsgranskning."
Nu till den gångna veckan. Började med tandläkarbesök nr två för den här gången. Nästa dag abborrfile'middag tillsammans med systrar och en systerson. Lillasyster Stina hade med denna delikatess från Östersjön och jag kan försäkra att det smakar bra med "nyfångat". I min frys finns strömming, som jag fick för att njuta av senare i höst.
Dag tre åkte vi systrar i Stinas bil till Dagledigträff i Pingstkyrkan. Trubaduren Håkan Isaksson underhöll och roligt var det för mig att träffa honom igen och att lyssna till hans sång och spel.
Lika roligt var det för oss systrar att få träffa Rene´ Grenehed med fru. Nu fick vi gå tillbaka till 1930talet, då hans föräldrar Herbert och Margareta var pastorspar i baptistkapellet i Figeholm, numera Svenska kyrkans gudstjänstlokal. Jag talade om för honom att jag drog honom i barnvagnen när han var nyfödd. Jag var då 9 år. Den lilla familjen kom ofta på besök i vårt hem. Han berättade om hur de flyttade till Finland och bodde där några av krigsåren på 40talet. Modern och de tre barnen flyttade åter till Sverige ett par år innan krigsslutet medan pappa Herbert stannade kvar eftersom det var stor brist på pastorer då många var inkallade för militärtjänst. Han stannade kvar första tiden efter krigsslutet och fick då viga många brudpar, då soldaterna efter lång tid kom hem till sina väntande flickor!
Nästa dag var fredag den 20. Sommaren var fortfarande kvar. Jag satte mig i solskenet utanför min stuga med en kopp kaffe och Nerikes Allehanda för att ta vara på strålarna i det längsta.
En bil stannade på gatan. En man och en kvinna steg ur och kom fram till mej. Kände jag igen dem? De såg frågande på mig.Jag har ett svårt medfött fel i det att jag inte känner igen människors utseende, något som ofta orsakar mig bekymmer. Det var ju Anita och Dieter från Tyskland, på semester i Sverige, där de i Norrland hälsat på Anitas syskon och nu i Örebro gästade gamla misionärskompisar, som de arbetet tillsammans med i Afrika.De brukar ta en liten sväng och hälsa på hos mig vid sina Sverigebesök, men nu var det ganska länge sedan. Vår syster Stina och Anita jobbade båda som sjuksköterskor på dåvarande Regionssjukhuset i Örebro år 1965 och Anita var ofta i vårt hem tillsammans med Stina. Några år senare hade Anita och Dieter träffats och Georg fick det fina uppdraget att viga dem i Anitas hemförsamling. Vi var många från Örebro som var med på deras trevliga bröllop, naturligtvis också Stina.
Nu stod de här alltså och om ett par timmar skulle Stina lämna Örebro för att åka till Figeholm. Snabbt hoppade jag in i bilen och vi åkte iväg till IngaMajs bostad för att träffa Stina. Allt gick mycket snabbt men vi blev alla ett minne rikare och har något värdefullt att se tillbaka på. Ingredienserna (som ej finns i Sverige) till en slags välgörande droppar, som jag tillverkar,och som de generöst har med sig vid sina besök räcker till nästa gång de kommer till Sverige och kommer, som alltid, att vara till glädje för både mig och andra.
Så kom lördagen 21 sept. Det blev också en trevlig dag med besök från Nora av barnbarn och hans lilla Alfred. Vi hann med att fika, äta middag och prata. Kändes som om tiden stått stilla sedan han var i uppväxtåren och vi hade förtroliga samtal också då. Mamma Lydia och de två små flickorna hade besök av moster Ester och fick ha trevligt för sig själva. Alfred och hans pappa åkte sedan till Fjugesta för att träffa en god vän, som kommit från Stockholm. Det gäller att hinna med mesta möjliga den tid som står till buds.
Natten till söndag väcktes jag vid tvåtiden av ett "SMS" på mobilen." Hej mormor, här får du en nattlig hälsning från ett barnbarn.Vi kanske kan ringa lite någon dag om du har tid. För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras och önskar dig en god natt." Tokiga barnbarn jag har, men roliga!
Jag somnade om och sov länge. Hade inte tänkt att gå till kyrkan utan skulle titta på TVgudstjänsten.
Innan dess ringde dottern Kerstin och undrade om jag ville ha besök. Å, vad jag ville! Och den söta lilla treåringen, ett av de fem barnbarnen skulle komma med.
Jag hann med både TV och Närradion innan hon kom tillsammans med man och barnbarnet.
Det blev söndagsfika med goda bullar och mandeltårta. De hade tid att stanna en god stund och det är sådana här gånger jag blir särskilt påmind om det fina i att ha en stor, härlig, omtänksam familj. Tacksamhet är ordet.( "som jag tänkte säga" för att nu påminna om Bill och Bull i Pelle Svanslösfilmen, som jag avnjutit tillsammans med barnbarn så många gånger att replikerna aldrig försvinner utan fortfarande kommer till användning nu och då. Ursäkta, men jag är så barnslig!)
På söndagens eftermiddag var jag tillsammans med "Vivallagruppen", som brukar träffa lite folk i centrum, för att etablera lite kontakt med ensamma, om de vill prata lite, eller behöver hjälp med något, som de behöver och som "gruppen" kan ställa upp med.
Måndag den 23, i går, hade jag tid hos ögonläkare på Universitetssjukhuset. Fick droppar, som ska sänka trycket i det öga där det blivit alldeles för högt och synnerven är skadad. Det andra ögat är OK och något att vara tacksam för.
Så är vi framme vid dagen som gått, 24 sept. Till träning, handlat, hälsat på hos min syster, som har svårt med sin gipsade arm. Roligt för oss att kunna ta en fika då och då när vi numera bor i varandras närhet.
Nu ser jag fram emot en ny dag i morgon och hoppas att intet ska störa mitt sinne utan att jag ska kunna blogga, som vanligt.
Tack Gud, för en trevlig vecka och för vissheten inombords att Du ständigt är med. I ALLT!
Nu önskar jag oss en God Natt och ber om Guds beskydd för oss alla. "Herren är min herde, mig skall intet fattas". Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar