tisdag 6 november 2018

Tisdag 6 november 2018. Mörkaste höstdag. Jag vill sova.

För en tid sedan tillfrågades jag av en medelålders kvinna med en mamma som hon förstod att hon snart skulle mista, hur det känns att bli gammal och veta att man är inne på sista sträckan.
Jag hade inget bra svar för jag hade inte ägnat den tanken så stort utrymme precis.

Efter den där dagen har jag då och då tänkt på min  egen förestående bortgång. Vår storebror dog för en tid sedan, 94 år gammal. Mamma var 90. Vår pappa 58 och vår syster IngaBritta var 57. Konstaterar att både jag och mina två systrar lever på s.k. övertid.

Eftersom jag numera inte lever samma sociala liv som jag gjorde när jag bodde i villan så har jag gott om tid att tänka.  Ibland tänker jag på att när man blir väldigt gammal så liknar man ett barn i 4,5,6,årsåldern. Man är beroende av andra.  Inte alltid blir man tagen på allvar. Ofta känner man att  man är för långsam när beslut ska fattas. Själv märker jag hur jag behöver lång tid att tänka igenom saker och ting innan jag kan slutgiltigt bestämma mig för hur jag ska hantera vissa situationer så det blir bäst för alla.

Dagen har, som sagt varit dyster, minst sagt. Jag har sovit bort en del av den.
Jag är nöjd med att Elsemarie, som vanligt ringde i morse på väg till Nytorpsskolan i Göteborg och att hon föreslog att jag skulle vänta några dagar med besöket hos dem då hon förstod att om jag skulle ha åkt i dag eller i morgon det hade blivit för lång tid för mig att vara hemifrån  eftersom hemresans datum  redan är bokat då jag får åka till Örebro med Tobias och Carrol.

Om jag nu inte kommer att sova bort tiden så borde jag hinna med ett och annat uppskjutet födelsedagsfirande och lite andra viktiga saker. På torsdag får jag besök då jag ska larmas på armen för att ha nära till hjälp om så skulle behövas. Det låter bra, eller hur?

Vid fyratiden i dag stod jag inte ut längre. Tog rullatorn och bestämde mig för att ta en promenad till Nikolaikyrkan som ligger, inte så långt härifrån. Jag har nog tidigare berättat om att jag älskar den stora skylten utanför kyrkan med texten "ÖPPEN KYRKA". Man måste bara in där. Jag tar en promenad i den rymliga kyrkan .I dag hamnade jag i ett mindre rum intill själva kyrksalen Jag hade tänkt gå med i en studiecirkel som pågår under oktober och november för att få veta lite mer om kyrkan men jag har missat alltför mycket genom att den redan pågått några gånger.så jag får invänta nästa tillfälle!

Jag satt i kyrkan en god stund. Så stilla och rogivande. I dag var det nästan folktomt där.
Eftersom jag i morse fick en sång som handlar om Jerusalem så har jag i dag tänkt på det landet, våra vänner som bor där och så SOLEN, som alltid, enligt mig, skiner från morgon till kväll.
Den dystra dagen här gjorde nog sitt till att jag drog mig till minnes höstresor  som Georg guidade och då jag ibland kunde åka med.

Jag vill minnas att jag i någon blogg talat om att jag begärt inträde i Svenska kyrkan och fått detta bekräftat. Varför gjorde jag det? Jag är ju medlem i stadens Filadelfiaförsamling sedan flera år.
Prästen verkade också bli något förvånad men sa att jag var välkommen!

Så här ser bakgrunden ut. När jag föddes var det vanligt att alla barn, genom barndopet,
 blev medlem i Svenska kyrkan. Så också jag och tre följande syskon.
Någon gång, minns ej året men tror att det var på 50-talet blev det fritt att lämna kyrkan om man så ville. Georg och jag tillhörde då en församling tillhörande Örebromissionen och vi var alltså också baptister, vuxendöpta.

En dag möttes vår baptistpastor och Svenska kyrkans präst De var väl bekanta med varandra. " Du, Åke, varför går inte dina medlemmar ur svenska kyrkan nu när det är tillåtet", frågade prästen.

Nästa gång vi hade församlingsmöte så framförde pastorn prästens erbjudande, vilket fick till följd att ungefär hälften av församlingens medlemmar vid första tillfälle tågade iväg till pastorsexpeditionen för att begära sitt utträde ur Svenska kyrkan.Jag tror att vi gjorde det spontant, utan att fundera .
Det betydde att alla barnen följde med sina föräldrar. Våra barn har inte , som vuxna begärt inträde så det var en stor skara som lämnade.
Jag kände mig aldrig bekväm med det där och har jämt haft i tankarna att begära inträde igen. När Stina, vår lillasyster föddes var det ej barndop som gällde för då var mor och far baptister och då samlades församlingsledningen med pastorn i spetsen och nedbad Guds välsignelse över barnet.  Inskrivna som medlemmar i Svenska Kyrkan måste de bli på den tiden, om jag fattat rätt.
För att konfirmeras "läsa för prästen", som benämningen var måste man vara barndöpt så Stina, ej barndöpt, är inte konfirmerad, vilket vi andra fyra är.

Medan Georg levde sa han ofta då vi åkte förbi Almby Kyrkogård att där skulle hans grav finnas.
Som många av mina läsare vet så dog Georg hastigt och vår vän Bengt som då var anställd vid en Begravningsbyrå och skötte om allt praktiskt vände sig till kyrkoherden i Almby med Georgs och familjens önskan om att få ha jordfästningen i den kyrkan visade det sig att det egentligen inte var möjligt eftersom Georg ej varit medlem men att det var Kyrkoherden som i så fall skulle ge sitt tillstånd, vilket han gjorde. Han fick av Bengt också veta om anledningen till att vi för många år sedan begärde vårt utträde.

Både Georg och jag har alltid haft kontakt med präster och kyrkoherdar där vi varit bosatta.  Umgåtts också privat så det var helt naturligt att vi för den lilla familjesamlingen ville ha förrättningen i just den lilla fina kyrkan i Almby, nära vårt hem.

Äntligen har jag nu begärt mitt inträde efter alla år. Jag har arbetat kort tid i två av stadens kyrkor  så det är för mig helt naturligt .
För mej är det viktigt att  Svenska kyrkan finns och vi har alla en uppgift i Guds rike.
.
Nu är det dags att sova. En ovanligt tyst dag försvinner.
Vet ej vad, men något har hänt med FB för det funkar ej som förut. Jag sjunger med indianen;"Vilda Västern är ej som förut." Jag känner mig lite främmande.

Sov Gott mina vänner! Gud är god!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar