Jo jag vet ! Jag skrev varken den 28 eller 29 september och nu vet jag inte VAD som hände eller OM det hände något speciellt.
Eftersom jag inte vill vara gnällig i överkant så har jag undvikit att skriva om den försämrade synen, som faktiskt orsakar både tårar och tidsåtgång och t.o.m. kan göra att jag tappar skrivlusten, som annars brukar komma framåt sovdags.
Att blogga har blivit lite av vad som ej går att slarva med om jag ska må bra.
Att jag ser statistik på antalet läsare och vet att det finns de som undrande frågar mina barn om jag blivit sjuk om jag gör uppehåll utgör nog också en sporre att fortsätta så länge jag har, i alla fall. ETT öga med skaplig syn. Jag tror ju på Gud och då tror jag också att han ser till mig i nåd också vad gäller synen och bistår mig så länge jag lever på denna jord. Sedan tar han hem mig och då ska jag inte blogga mer.
Jag är så tacksam för så mycket och har all anledning att vara det.
I dag hämtades jag av Kerstin till Magnus födelsedagskalas.
Kockutbildad som han är så blev maten därefter. Porterstek, som jag älskar, och en underbart god Potatisgratäng om vilken jag nyss ställde en smsfråga huruvida den var hemmagjord från grunden eller förbättrad inköpt från affären.
Svaret blev:" Köpt gratäng är ett helgerån i mitt hus!" " Hahaha! Kunde väl tro det men ville ha det bekräftat", blev mitt svar.
Jag dristade mig att fråga om han kunde ställa upp som kock på min 100 (eller 95årsdag)
och fick det positiva svaret:" Låter bra! Då har vi något att se fram emot!"
Tänk på det, mina vänner! Nu går jag åter till den utlovade bloggen om Pencillinet.
Jag tar det från början. Jag är inte alls insatt i medicinska termer, men ordet Pencillin har jag varit bekant med i ett antal år.
Det var i kvällens Rapport i TV, som det nämndes om att det snart är dags för Nobelprisutdelning .
Det var en Professor , tror jag, som uttalade sig om den stora upptäckten av Pencillin och som ledde till Nobelpris i Medicin. .Har glömt vilket år det var fast jag nyss hörde det
Det sades nu i TV att detta fantastiska läkemedel, som räddat så många liv, har "missbrukats" genom att användas i så stor utsträckning att immunitet uppstått och han verkade bekymrad över detta! Om jag nu fattade rätt.
Genast flyttades jag i tankarna 67 år tillbaka i tiden.Vi bodde då i Stockholm. Georg och jag hade blivit föräldrar till en son, som var ett år gammal. Vår lille Sven drabbades av öroninflammation vi föranledde färd till Södersjukhuset, som låg närmast. Han pysslades om på bästa sätt.
Antar jag. (Det här med sjukhus och därmed sammanhängande händelser hör inte till min intressesfär, som de flesta av mina läsare vet!)
Jag tog vår lille Sven med hem och han var ganska dålig. Det här var en måndag och jag minns hur Georg gick och bar honom på söndagen för han skrek för sitt öra.
Vid kontakt med en av våra vänner, som var sjuksköterska och jobbade på en barnavdelning så frågade hon vilken behandling sven hade fått. Om han fått någon spruta.
Jag minns hur upprörd hon blev. Där hon jobbade fick barnen genast en spruta av något som hette Pencillin och de blev friska på ett par dagar.
Vi skulle komma till baka om ett par dagar till sjukhuset och jag hade order om att fråga varför de inte gav Sven Pencillin.
I kväll när jag lyssnade till rapport kom jag så tydligt ihåg när läkaren på Södersjukhuset förklarade för mej risken med att ge Pencillin utan att först försöka med annat.
Om man använder detta läkemedel i tid och otid kan det bli så att immunitet uppkommer och då blir det illa. Jag har under alla år ofta tänkt på vad denne läkare sa.
Dock, ville han ej gå emot vår önskan utan Sven fick en spruta och jag åkte till sjukhuset med honom varje dag, en veckas tid vill jag minnas.
Skönt nog behövde vi ej åka spårvagn för strax innan det här hände hade Georg tecknat en försäkring för Svens räkning, som innebar att vi blev hämtade i Enskede där vi bodde och körda till sjukhuset varje dag med en liten sjukbil bemannad med två personer. Tur och retur.
Sprutorna gjorde ont och Sven grät många tårar.
När han blivit frisk och jag tog honom med till köttaffären där personalen hade vita rockar började han, vid deras åsyn, skrika så fort vi kom innanför dörren så jag fick lämna honom hos grannen nästa gång jag skulle till affären.
Tyckte det var ganska intressant att de tankar, som fördes fram i TV i kväll, hade jag hört redan år 1951. Jag minns att jag faktiskt tog fasta på vad den läkaren sa och tänkte att han nog hade mer rätt än sköterskan som dömde ut honom för hans åsikt om användandet av Pencillin.
Nu vet jag inte vad det blev av den här bloggen men jag ska sova nu för i morgon förmiddag ska jag till tandläkaren. Om det tycker jag inte! Sov gott mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar