Vi flyttar till Lesjöfors 1954.

Denna onsdag blev mörk och dyster men utan regn. Det ska komma i morgon!

Jag fortsätter min berättelse om vårt beslut att ta steget att "starta eget".
Unga och orädda. Vår rådgivare i Karlstad kontaktade en färgfirma i Göteborg, där han var kund och fick dem att ställa upp som borgenär för ett lån till rörelsekapital, som vi ämnade ansöka om i banken i Filipstad. Visst var det spännande!

När vi var i Lesjöfors och pratade med Disponent de Geer så sa han att vi skulle kunna ta över Jonassons lägenhet och sa till en av personalen att visa oss den. "Men var ska Jonassons bo då," undrade den som skulle visa oss den och ytterligare en lägenhet.
"Det ordnar sig", var Disponentens svar. Vi fick se båda lägenheterna och bestämde oss för Jonassons eftersom det var en trea och den andra var en tvåa.

När det gäller avskedet från Kil var det värst att skiljas från våra närmsta grannar. Dörrarna intill varandra. Barn i samma ålder.
Jag sydde en vit rock till Sven som nu fyllt fyra år och skulle bli "springpojke".
Exakt vilken dag vi flyttade vet jag ej men tror att det var första april. Min syster och svåger i Tidan hade hämtat Kerstin och skulle ha henne under flyttbestyren. Sven skulle åka med till Lesjöfors.Dagen för avresa kom.

Nu hände det otroliga! Flyttbilen stod på gatan färdigpackad. Samma dag skulle Georgs efterträdare flytta in i den tomma lägenheten. Då ringer telefonen och från Lesjöfors Bruk meddelas att när vi kommer till Lesjöfors finns ingen lägenhet för oss. Det hade tydligen inte gjorts något för att lösa bostadsfrågan. I våra dagar skulle ju detta vara otänkbart. Vad göra? Ringa Disponenten och säga att vi backar ur det hela? Det gick ju inte för vi hade ju ingenstans att bo och inget arbete. A-kassa hade vi aldrig hört talas om. Alltså bar det iväg enligt planerna. Med löfte att vid framkomsten skulle vi få packa in vårt hem i en lada bredvid den stora herrgården där Disponenten med familj bodde. Vi skulle få äta till självkostnadspris i kontorets servering.


I maj skulle vi få tillökning i familjen.
Flyttbussen körde in på herrgårdens tomt och någon kom och visade oss ladan och var bohaget kunde ställas. När jag nu tänker bakåt så undrar jag hur i all sin dar det hela gick till.

Vi blev anvisade ett rum på kontorets övervåning där vi tre skulle få bo.
Nu var det så att under vår tid i Stockholm fanns ett par år en familj från Lesjöfors där. Vi var med i samma kyrka och umgicks en del på den tiden. De var glada över att vi skulle flytta till samhället och för oss kändes det bra att de fanns där som en trygghet mitt i allt.Dessutom visste vi ju att en församling fanns och, som jag tidigare sagt,då har man genast vänner.

Jag känner mig nu lite omtumlad av alla minnen så jag hoppas att ni förstår om jag avslutar för i kväll. Det kommer en fortsättning och Gud är god. "Prövningar vi möta få och vi ofta ej förstår" men GUD SVIKER ALDRIG. Att man har en tro betyder ej att man inte får möta livets avigsidor. Men man är aldrig ensam. För varje motgång växer mitt behov av Gud och jag lär känna Honom och Hans trofasthet allt mer.
"Herren är min Herde, mig skall intet fattas."