onsdag 29 augusti 2012

Kan man få för mycket av bedövning?

Så började jag dagen hos tandläkaren. Och slutar den i trötthet som utgör sviter efter den starka bedövningen som han gav mig. "Jag vet att du gillar bedövning," sa han. Så rätt, så rätt!
Nu var det rotfyllning på gång och han ansåg tydligen att det var bäst att ge en rejäl dos. "Går det bra?", frågade han och skrattade själv åt frågan där ett svar var otänkbart.

Två kaffegäster på altan i det härliga sommarvädret. Vi njöt så länge värmen dröjde sig kvar.

Tänkte säga något om vårt möte med Lesjöfors.
Att som femtonåring komma till Stockholm och uppleva tonåren där, träffa "den rätte", gifta sig, bli förälder, få många vänner, ett jobb att trivas med  och så plötsligt flytta till Kil var omvälvande. Men ännu mera omvälvande var att flytta från Kil till Lesjöfors.På många sätt. Kils Järnvägsstation var ganska stor och det var lätt att snabbt ta sig till Karlstad med tåg eller buss.Lätt att ta sig till Stockholm med tåg.
Lesjöfors var i motsats till Kil mycket kuperat .Genomfartsgatan låg i en dal med höjder på sidorna. Den ena sidan bebyggd med små villor, vilka under våra år där, blev både flera och större. Höjden på den andra sidan bevuxen med skog till största delen. Vi var så glada för att få en egen affär att satsa på så vi brydde oss inte alls om att ta reda på något om t.ex. bruksmentaliteten.
Den stad som låg närmast var Filipstad och dit var det drygt 3 mil. Dit åkte man med buss om man inte hade bil. Till Karlstad hade vi 10 mil. Vägarna var smala och dåliga och det var något av ett företag att ge sig iväg  ut i världen.
Det som störde mig mest var dialekten. Samma landskap men en himmelsvid skillnad . I Kil var man påverkad av

 Arvika och Norge och hade en uppåtgående slutton på orden som gjorde att man älskade det tonfallet. Hade ingen aning om, den  i mina öron, fula dialekten,som mötte oss i Lesjöfors. Men det  var bara att finna sig i att barnen lärde sig denna dialekt och man vänjer sig vid allt. Något bra som vi lärde oss där redan första året var att äta surströmming.
Det fanns ett gäng i kyrkan som åkte till en sommarstuga, som hette Infallet. Ägaren bodde i Stockholm, men hade släkten i Lesjöfors och de hade tillgång till stugan när de önskade. Georg och jag hade aldrig tidigare  ätit denna läckerhet, men förstod att det var bara att" haka på" för det här skulle ju återkomma år efter år. Redan andra året gick det bra och vi blev "surströmmingsälskare", som i alla år sedan var med om att ordna surströmmingsfester.

När man hade bjudningar i hemmen eller träffades i andra sammanhang, hände det att man gemensamt sjöng "Värmlandsvisan".Man ställde sig upp när man sjöng den . När vi kom till strofen"Här vill jag dö"så sjöng jag inte för jag hade något i bakhuvudet som  sa att det vore oärligt av mig att sjunga så , även om jag kunde sjunga"Här vill jag leva" för vi hade så många fina vänner där och många och trevliga var kunderna som blev allt fler med tiden. Så visst kunde man bo och leva där men inte för alltid!.En dag flyttar vi var tanken jag tänkte.

Men nu ska jag nog vila ut efter en solig, fin dag och tacka Gud för Hans ständiga nåd.Gud är en god Gud!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar