Två slöa dgar i Örebro. Julfirande 1943

Nu har jag inte skrivit sedan i torsdags. Då kom killen som ger mig ett handtag i trädgården emellanåt och klippte rosor och clematis. Så bra att ha någon " kunnig" person till detta.
Min mamma skrev dagbok de sista 47 åren av sitt liv . Något som jag , mina barn och mina systrar haft stor glädje av. Jag skriver också dagbok, men sedan jag började blogga skriver jag här om vad jag sysslar med , så behövs det ingen dagbok för eftervärlden.

I fredags åkte dotter och måg till Stockholm. Kvar blev den yngste, eftersom den äldre brodern åkt till Irland med sin skolkör. Så klart flyttade jag dit. Vi åt som vanligt när vi två är ensamma, Kebab, hämtad på närbelägen Pizzeria. Spelade Fia med knuff. Det tar tid!
På något konstigt vis infann sig hos mig en slöhet av icke vanligt slag. Kan det vara träningen på fredagen?
Lättja? Skönt nog hade jag en bra bok på gång, så slöheten kom i rätt ögonblick.
I dag är det måndag och nu är jag åter i gängorna.  Gick till träning klockan nio. Handlade på hemvägen. Fixade lunch till tre matgäster. Jag har fjorton barnbarn, tolv pojkar och två flickor. En av dessa flickor bor i Örebro och var i dag matgäst här innan hon tog itu med det stora altangolvet. Skurade, sköljde och torkade. Kommer i morgon för att behandla det med träolja. Dessa barnbarn!!!


Åter till tiden i Stockholm!
Hösten efter semestern gick fort och julhelgen närmade sig. Chefen hade sitt föräldrahem i Lindesberg och där skulle han med sin fru fira jul som brukligt var. Han var enda barnet. Jag skulle också få åka till min familj över julhelgen men fick tyvärr inte ta det tåg jag önskade och som hade gjort att jag kommit hem till de mina  redan vid fyratiden på eftermiddagen. Det tåg jag fick tillåtelse att åka med gick vid ett-tiden och kom till Oskarshamn klockan tio på kvällen.

För att köpa biljett måste man ett par veckor före resdagen åka till Centralstation och stå i kö för att komma fram till biljettluckan. Resdagen ,julafton , måste man stå i kö för att få plats på tåget. Det betydde att jag inte hann sälja så värst många flaskor Rakvatten eller Eaudecologneflaskor innan jag måste lämna affären för att hinna med  det tåg jag helst velat slippa åka med. Men här fick man lära sig att minsann inte alltid få som man ville. Kan än i dag inte förstå varför jag ej kunde få ledigt dessa futtiga timmar.
I Linköping var det tågbyte mot Hultsfred. Den sträckan var plågsammast för en sextonåring som genom tågets fönster såg in i stugorna vi åkte förbi. Tåget tuffade på. Stannade i Opphem, Rimforsa, Kisa osv. Resenärerna troppade av vartefter. I Hultsfred var det nytt tågbyte mot Oskarshamn. Målilla, Rosenfors, Mörlunda. Till slut var vi bara en handfull resenärer kvar när tåget stannade framför stationshuset i Oskarshamn. Där tog spåret slut Då var klockan 22.00
Jag har inget minne av hur jag tog mig till Figeholm men troligtvis åkte jag taxi. I mammas dagbok står att jag kom hem klockan halv elva. Som ni förstår var då julafton över och vi behövde sova några timmar för att orka gå upp till julottan nästa dag. Enligt mammas dagbok var vi med där.

Dagarna som följde hann jag träffa min bästis, framför allt, men också grannar och skolkamrater. Att få vara med familjen igen, äta god julmat och mammas goda kakor kändes bra efter en julafton på tåget.

På femte dagen var det dags  att resa tillbaka till huvudstaden oviss om hur det nya året skulle bli. Skulle kriget sluta och livet bli normalt igen? Hur hade våra grannar det? Finland, Norge, Danmark i sin svåra situation.  Radio och tidningar hade ett och annat att förmedla. Samtidigt ordnades med trevliga tillställningar i den mån det gick.

Nu har klockan ramlat iväg och jag måste återigen avsluta med ett Godnatt. Sov gott! Herren välsigne oss och bevare oss!Publicerar det "osminkat"