Lördag 25 maj 2019. " Du vet väl om att änglarna finns! Att de är här för att se hur du har det"!

Så sjunger vi i en sång och ju äldre jag blir, ju mer märker jag hur sant det är!
Att änglarna finns!
Jag märker  vilken hjälp jag från tillfälle till tillfälle får av Gud, som har änglar här hemma hos mej, osynliga , mestadels men ibland också någon som synlig kommer in genom dörren i form av någon som är villig att räcka mig en hjälpande hand när det behövs! Ofta något barn eller barnbarn!
Jag behöver dem! Både synliga och osynliga!

Jag minns när jag gick i skolan i Figeholm och en av mina fastrar bodde med sin man och barn i ett hus på "Renkvistebacken". Jag tittade in där ibland på väg hem från skolan.
Jag var alltid välkommen och vi fikade tillsammans. Jag var lite pysslig och småstädade lite för faster såg inte så bra. Jag var ibland lite kritisk och tyckte att hon var ju hemma hela dagarna och borde väl kunna ha god ordning och lite pyntat. Jag förstod inte bättre och jag älskade att få hjälpa till! Hon var så snäll,  faster Gunhild. Men synen var dålig och hon såg inte det jag såg!

 Sista minnet jag har av henne var när vår mamma,90 år gammal dog!
När vi kom ut på gatan efter jordfästningen i pingstkyrkan stod,en bit bort, faster Gunhild tillsammans med en väninna och såg när kistan bars ut och sattes in i likbilen för att föras till Kyrkogården i Misterhult, ett par mil från Figeholm.

Vår faster visste ungefärlig tid och var angelägen att komma för ett sista farväl av sin svägerska. Mamma var bara 15 år då hon kom in i pappas familj, som bodde granne med bondgården där mamma fått jobb som piga!
Innan vi åkte till kyrkogården blev det ett kärt möte med vår faster och vi syskon fick en kort pratstund med henne. Några år senare var också hon död.

Faster Gunhild såg säkert mycket sämre än vad jag nu gör men mina tankar går ofta till henne. Hon hade också en del andra krämpor.

Jag är glad och tacksam för varje dag jag klarar av. Jag har tänkt att jag ska skriva en särskild blogg om hur det är att ha många planer i huvudet och sedan upptäcka att orken tagit slut tidigt på dagen.

Nu har resfebern, som vanligt, satt sina klor i mej men den brukar lugna ner sig efter att resan påbörjats. I morgon får jag besök av mitt barnbarn Kristin, sedan hon varit i kyrkan och Gudstjänsten där!  Jag håller mig nog hemma. Tacksam för möjligheten att vara med i TV gudstjänsten.
Att få dricka kyrkkaffe tillsammans med Kristin ökar ju på tacksamheten!
Jag har gott om nystekt kycklingfile' att bjuda på också!

Ja mer än så här ser det inte ut att bli i kväll. Trots att jag sovit en god stund i fåtöljen i dag så känner jag mig ändå färdig för sängen! Kanske det är åldern!

Sov gott mina vänner! Jag är så tacksam för att jag aldrig är ensam. Gud och änglarna! Kan man ha bättre sällskap?  Om en vecka förbereder jag mig för att lämna Reykjavik, en massa nya upplevelser rikare! Intressant med livet. Alltid händer det något! Gud med oss!!