Jag har svårt att fatta beslut men nu har jag gjort det! OM jag kan hålla mig vaken en stund så skriver jag. Om jag somnar, så somnar jag. Varför risken i kväll är stor för att jag ska somna beror på följande. Jag satte mig klockan 18.00 framför datorn för att se vad som möjligen kan vara värt att veta. Gång på gång ryckte jag till av att jag vaknade och lika många gånger somnade jag om.
Till slut fattade jag att det bästa vore att sova .
Men någon småländsk envishet tog vid och jag sa än en gång ifrån "på skarpen"! Kommunistledare Hermanssons replik , "nån (jag får inte svära ) ordning ska det ändå vara i partiet", kom åter i mitt minne (det här är länge sedan )! Jag gillade det där beslutsamma uttrycket när jag hörde det och jag har under årens lopp då och då använt det. Någon bra ersättning för svordomen har jag inte hittat och om jag inte hade min mammas stränga tillsägelse om svordomars dåliga inverkan på människan så hade jag kanske använt det för det passade rätt bra! Om Ni förstår!
Dagen i dag började med att Kerstin ringde och sa att jag på eftermiddagen kunde vänta mig fint besök.
Jag förstod direkt att äntligen skulle han komma, killen jag länge väntat på.
Så kom de, Liam och farmor! Han gillar kakor och jag tog fram det som fanns tillsammans med Findus kardemummabullar.
Den där "julsjukan", som jag ännu en gång drabbats av och som bara jag själv ser som en verklighet, men som för andra i min omgivning ger tillfälle till att le, ensamma eller i grupp, har givit mig anledning att avstå från att baka bullar, då orken blivit åtskilligt nedsatt!
Nu vet ni att den dag jag skriver att jag har bakat bullar är "julsjukan ett minne blott och jag hoppas att den dagen ska komma innan blåsipporna slår ut.
Att få besök av dotter med barnbarn piggade upp mej, som annars hade tagit en femte dag i morgonrock och djup sömn.
Någon dag ska vi träffas hemma hos farfar och farmor och leka. Massor!
Men jag förstår att det kommer nog att dröja för här i trakten har snön ett par dagar vräkt ner
och jag vågar mig inte ut. Bara en gång har jag varit ute sedan jul. Så fort vädret tillåter så ska jag gå Drottninggatan fram och tillbaka med ett litet avbrott ,i stillhet, i Nikolaikyrkan, som jag då passerar.
,
Från Elsemarie fick jag en hälsning. Hon kom efter en del extra på jobbet till slut med tåg iväg till Stockholm där hon ska medverka i något engagemang om arbete i skolans värld, i dag och i morgon. Talade om för mig att hon bor i närheten av Georgs och min kyrka, Korskyrkan, vilket var nära att framkalla en tår. Ungdomens år i Stockholm satte djupa spår och jag var bekant med staden och minnena pressar på när jag hör namn på gator och annat.
Vi levde då i en tid utan TV, paddor, dator och iPhone och hade tid att bekanta oss med det som skedde i vår omgivning! När jag nu av Elsemarie hörde namn på gator osv. så rullade det ena minnet efter det andra upp för min inre syn och risk finns att jag blir sittande med "Stockholm i mitt hjärta!"
på sängkanten! Jag som var så trött när jag började skriva och som sovit "klunkvis" i vardagsrummets fåtölj i samband med Rapport på TV:
Det där som jag hade tänkt att jag skulle skriva om orkar jag dock ej med i kväll men ler, som vanligt
mot den dag som,kommer! Oj vad jag gäspar nu! GodNatt mina vänner!
Vi ber för tjejen som vi vet behöver förbön för att hon har det svårt. Det enda VI vet, men Gud vet allt och han hör våra böner och vet t.o.m. hennes namn ,fast vi inte vet det. Jag bara är så tacksam att jag fick veta att situationen kräver Guds ingripande och min långa erfarenhet av Guds omsorg och engagemang för sin skapelse och hans förmåga att leda in på rätt spår när vi ber om hjälp säger mig att vi fortsätter med våra böner. Som jag sagt tidigare. Jag vet bara att det gäller någon från en annan del av vårt land. Inget namn, inget mer, men GUD känner till allt och han är beroende av oss, som tror på honom. Han har sagt :"Bed!"
Tänk när vi får veta att livet har vänt för denna tjej och vi får tacka Gud för att han vakat över henne och att du och jag fått vara med i en viktig böneprocess!
Så tackar jag Gud också för denna dag! Att Kerstin och Liam kom och gladde mig. Ja, fick mig att "leva upp" kan man säga! Barn är underbara!!! Stora, som små!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar