Vaknade i morse upp ur en dröm, som jag gärna sett att den var sann, men långt därifrån. Men ganska kul var den. Jag var på möte och Elsemarie var mötesledare och sa:" Nu ska vi sjunga en sång som heter "Ett stilla barnahjärt man får ej hur som helst." Ingen sjöng för ingen hade hört den. Alla satt tysta. Inte heller Elsemarie kunde den,sång hon föreslagit. Inga sångböcker fanns.Jag satt där i bänken och tänkte att nu måste jag hjälpa till här.
Jag sjöng med klar och vacker röst (till min egen stora förvåning,) alla verserna, en efter en. Alla lyssnade och Elsemarie sa att det var verkligen bra gjort att jag utantill kunde alla verserna.
Jag berättade att den sjöngs ofta när jag var barn och att det var sång nr 97 i sångboken "Andliga sånger". Jag vaknade efter att jag sjungit sista versen, som faktiskt är samma som den första, glad över att jag med så vacker röst hade sjungit hela sången. Jag log vid tanken och gör det fortfarande. Mina barn ler nog också.
Någon duktig sångare har jag aldrig varit och nu är det flera år sedan jag slutade sjunga för min röst är inte lämpad för sång. Därför njöt jag av att höra mig själv sjunga. Om sångens nummer var det rätta har jag ej kollat men i drömmen var det ingen tvekan. Det var en annorlunda och rolig dröm.
Elsemarie och Lasse ska ensamma ge sig ut i Europa på semester och Elsemarie skrev i går på Facebook om sin resfeber och tillade att hon kunde kanske kalla på sin mamma Ruth för att få ner tempot något. Joodå jag blev anmodad att komma dit medan det städades och packades.
Kaffe dracks på altan innan makarna satte igång med sina sysslor. Jag hade, dagen till ära fått den nya titeln,"Bara Vara". På plats, alltså. jag läste tidningen medan jag satt där och kände mig oerhört betydelsefull. Tänka sig att utföra en stor uppgift genom att bara finnas till. Utan minsta ansträngning. De jobbade båda metodiskt, lugnt och stilla och efter ett antal timmar var allt klart.
"Är du klar nu mormor så skjutsar jag hem dej", sa han, yngste sonen. Jag hade ju bara att lämna stolen, ta min väska och gå till bilens baksäte. (Ingen Isak stående i dörren undrande varför han ej fick följa med).
Mamma Elsemarie är godkänd lärare och ger små råd och påminnelser till eleven.
Färden gick vidare till Mariebergs Köpcentra sedan jag avlämnats utanför min dörr.
I gårdagens blogg antydde jag att ännu ett bevis på min glömska skulle redovisas. Vad det var har jag glömt så vi tar det som hände i dag i stället. När vi tidigare fikade så sa jag att jag tar gärna en macka till kaffet för jag hade bara ätit blåbär och mjölk till frukost. Ingen smörgås, som jag annars alltid brukar. När jag kom hem tänkte jag mig något lunchaktigt. Öppnade luckan till Micron. Där stod tallriken med mjölken och de djupfrysta blåbär jag trodde att jag ätit till frukost.
För en stund sedan fick jag veta att de nu är framme i Göteborg där de sover i natt för att i morgon bittida av Filip skjutsas till Landvetter för att med flyg ta sig till Europa.
Tobias fyller år i morgon så jag firar väl honom lite. Nästa vecka åker han till Göteborg där hela familjen ska samlas för ett par dagars samvaro och grattande av Tobias i familjekretsen. Det låter trevligt.
Jag har varit ute i trädgården en stund men ack vilken skillnad det blivit när det gäller orken och ännu värre är att synen stegvis försämras. De nya glasögonen gjorde inte någon nämnvärd skillnad!
Då gäller det att vara glad för mycket annat som funkar bra. I morgon ska jag ringa trädgårdsarbetare som ska få utföra trädgårdsjobbet framöver. Ska också skaffa lite mer blommor till rabatterna. Rosorna kan jag aldrig se mej nöjd på. De är så vackra så länge det ej störtregnar på dem.
Nu ska jag sova. Alla andra, som inte jobbar, tittar på fotbollsmatch mellan Tyskland och Frankrike på TV: Om jag är rätt underrättad.
Tack Gud för i dag! Sov Gott alla vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar