Tisdag 5 juli 2016. Ingen dag är förutsägbar. Nu har glömskan slagit till.

   Jag tog i dag Färdtjänst till Optikern. Chauffören var en, sedan flera år bekant till mej Det blev ett kärt möte. Han kom för flera år sedan från Bosnien  till Örebro i sällskap med sin bror. De bodde till en början hos en släkting som tidigare med sina barn flytt kriget och bosatt sig i vår stad.

En väninna till mej blev högst engagerad för pojkarna, som var på väg att utvisas och vi bad till Gud om hjälp tid efter tid. Det kom en dag då de fick sitt svenska medborgarskap. När de kom hit var de 13 och 16år. Jag har i tidigare bloggar berättat om dem. Roligt var det att i dag återigen få träffa den äldre av de två. Han kör taxi och hans bror är undersköterska på USÖ.
Så tacksam jag känner mig när jag minns alla turer kring dessa killar.
 Jag kände inte igen honom i dag men han gav sig på en gång till känna och  vi hade en hel del gemensamma minnen att prata om.

Den yngre brodern har sambo och två fina barn.  Min väninna har fortfarande kontakt med dem och är som en farmor för de två små barnen, en pojke och en flicka. Jag ser fortfarande anteckningar i min Andaktsbok om tillfällen då det såg hopplöst ut men glädjen den dag de fick svenskt medborgarskap.

Hos optikern fick jag mina glasögon, som jag betalade med kort. Jag använder annars mest kontanter när jag handlar.
Ett nytt batteri köpte jag på Ur och Penn till armbandsuret jag fick av ett par barnbarn på en födelsedag. Detta köp föregicks av ett intensivt letande i handväska och i den större väska där handväskan förvaras. Det trevliga affärsbiträdet hade stort tålamod och gav mig små tips var jag skulle leta i små fickor på väskorna. Jag visste att jag lagt klockan i väskan. Jag mindes det tydligt. Vad jag däremot inte mindes var att jag för att jag skulle vara säker på att veta var den fanns, hade ändrat mig, tagit den ur väskan, satt den på min vänstra arm, där den brukar sitta innan batteriet tog slut. Hahaha! Nu tyckte jag att gränsen var nådd!
När jag nästan givit upp letandet slog mig tanken och jag mindes. Där fanns nu klockan och den trevliga tjejen satte i nytt batteri.

Denna upplevelse tillsammans med något liknade tidigare i dag och en när jag kom hem gör att jag nu blir lite rädd. Jag ska göra som en god vän jag har. Lägga mina händer på huvudet och be till Gud för min hjärna. Ni får gärna hjälpa mej om ni vill.

Den här dagen må jag berätta mer om. Dock icke i kväll för i dag har jag promenerat lång väg och är trött och längtar av hela mitt hjärta till sängen. Sov Gott, mina vänner. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är". Tacksam för en härlig dag och att Gud aldrig sviker. SOV GOTT!