Temperaturen ute är omkring 5 grader varje dag. Jag är en "frusen" person och är tacksam att det inte är kallare. I lördags var jag faktiskt ute, gick till återvinningen med lasten i barnvagnen och handlade i affären på hemvägen. Men ack vad jag frös! Värst på vintern är nog ändå halkan. När jag går ut med Isak håller jag mig i staketet och släpper linan lös så får han springa fram och tillbaka på gatan som han önskar. Bilarnas antal är få och syns på långt håll.
I dag, när de flesta andra avslutat julen för länge sedan, bjöd jag grannfrun på "julkaffe" med saffransbröd, kakor och fruktkaka. Så skönt att känna sig frisk igen.
Den här veckan ska jag nog plocka undan julen och klippa ner det fåtal pelargoner som överlevt hösten. Jag är dålig vad gäller skötsel av blommor. Därför får jag ständigt samvetskval när de stackars orkide'erna blommar, nu två samtidigt, trots att de bara någon gång emellanåt får en skvätt vatten. Jag säger "förlåt" och ser på dem med stor ömhet.
Ordet "förlåt" påminner mig om när Kristian,ett av mina nu vuxna barnbarn, var liten och tittade i min handväska frågande "har du några tabletter?" "Neej du, inte i dag," svarade jag skamset. "Säg förlåt!", var hans snabba svar. Många gånger har jag påmint mig den episoden. Tänk så mycket roligt jag haft med alla barnbarn!
Nu måste jag nog ta itu med år 1982. Ett för vår familj så viktigt år.
Året började med att den speciallärare som jag under hösten vikarierat för kom tillbaka till sin tjänst. Jag hade ju under ett par år haft tjänst under längre perioder så det var lite annorlunda nu. Dessutom fick skolan i Motalaområdet besparingskrav och måste i största möjliga utsträckning "täcka upp" för varandra vid sjukdom eller annan ledighet. Visst blev det ett och annat jobb här och där. Området var stort och många var skolorna men en viss skillnad blev det i alla fall.
Den 11 januari står det. "Skolan börjar. Känns så konstigt att vara arbetslös!" Jag gjorde små anteckningar i min fickalmanacka som vanligt. Året började med vissa motgångar. Nu hade vi bara EN bil och om Georg behövde bilen så måste jag ta mig till skolorna med buss och det var ej alltid realiserbart. Kanske ringde Clary (från vikariatpoolen i Motala) så sent så bussen hade gått. Ibland kunde det dock fortfarande vara jobb i Borensberg. Besparingarna togs väl ej på fullt allvar på en gång kan jag tänka.
Detta år skulle Elsemarie gå klart nian i Borensberg för att sedan fortsätta på musikgymnasium. Tyvärr fanns inget sådant i Örebro vid den tiden och det var dit vi skulle återvända. Hon måste söka i Jönköping eftersom vi bodde i Borensberg. Om vi bott i Örebro hade det varit Västerås.
Vi tyckte väl att om vi flyttade till Örebro sedan hon slutat nian så skulle hon väl kunna söka till Västerås.Troligtvis på grund av felaktiga regeltolkningar tvingades hon att under våren flytta till Ötrebro för att börja i en skola där. Vi hade ännu inget att flytta till så hon måste alltså flytta ensam. Återkommer till detta i senare inlägg.
Januari månad gick med besök i både Stockholm och Örebro och barnen var hos oss och hälsade på.
Mamma kom också, som hon brukade , ett par veckor.
Nu började bekymret med att hitta bostad i Örebro och att tänka på försäljning av vårt hus i Borensberg. Stora bekymmer, som blev större än väntat.
Den 11 februari står det att Sven och Maria fått en liten flicka, 48 cm lång. Det blev vårt nionde barnbarn. Fler skulle det bli.Nu hade vi åtta pojkar och EN flicka!
Den 17 februari åkte Elsemarie med tåg till Örebro och hämtade Bernard, som stannade hos oss en vecka då jag åkte till Örebro med honom hem till hans lillasyster som han bara sett några dagar. Georg kom också dit och åkte skidor med pojkarna. Elsemarie var i Sunne med Ulla och Lennart för nu var det sportlov.
Det blir väl en del att skriva om år 1982. Mycket av bekymmer, men vem har sagt att livet ska vara bekymmersfritt?
Så har det alltså gått två månader på nya året och jag stannar där för i kväll. Nu ska jag inta sängen och läsa lite innan jag somnar. I morgon kommer min vän Stefan hem från Indien och ett meddelande jag fick i dag förtäljde att han längtar efter kaffe, semla och bullar. Naturligtvis SMSade jag tillbaka att det ska han få. I morgon bakar jag. Ska träna också.
Godnatt alla bloggläsare! Vi sover nu under Guds beskydd. Hans trofasthet varar från släkte till släkte, står det i Bibeln. Det tror vi på och lever i trygghet! Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar