Ja nu blir det en kortis om dagen.
Hos tandläkaren i en timme och 45 minuter. Därav gapande stort i ( som jag tyckte,) c.a en timme.
Jag har efter alla år stort förtroende för min tandläkare och lät honom slipa och fixa. Till slut sa han att nu hade jag silvertänder.Han hade tydligen satt på silverhättor på de slipade, som en provisorisk historia. OK, jag vet att det kommer att sluta bra. Jag orkade dock,på grund av bedövning och allmän utmattning, inte vara med på kyrkans samling för äldre medlemmar.
Åkte till Isak, som var på hemmaplan i dag, tog promenad med honom. Sov på kökssoffan en timme. Tobias kom hem från skolan och bakade chokladmuffins, fixade kaffe åt mej och uppmanade mej att ta det lugnt. Jag gick hem innan föräldrarna anlände. Gick sakta, sakta i allvarliga tankar. Skulle jag våga äta den vecka som återstår till nästa besök och skulle jag våga borsta "silvertänderna"?
Det funderar jag på fortfarande. När tandläkaren i dag talade om silvertänder kom jag att tänka på ett samtal på tåget, då min syster och vår son, Sven, i sina tidiga barnaår, var ute på resa. Min syster IngaBritta sa:" Men Sven håller du på att få en ny tand? Jag ser något vitt." Sven svarade på sin perfekta värmländska: "Nö vitt? Nö vitt? Dä ä väl gulltännera som kommer nu!!!"
Han är just nybliven pensionär, utan gulltänner.
Med detta säger jag GodNatt och somnar med mina silvertänder och en uttröttad kropp och själ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar