Det har sedan länge varit bestämt att jag i dag skulle infinna mig på Stadsarkiv i Stockholm för att möta de två arkivarier, som Ulla träffade i maj, på "Kulturnatten " i Stockholm, varom jag tidigare berättat. Dessutom skulle min första kontakt i ärendet om mormor, Johanna Sköld, som i flera år har forskat om fosterbarn och änglamakerskor och som jag har kontinuerlig kontakt med, sluta upp.
Det blev en intressant dag. Fick skjuts till Lindbergs buss av Elsemarie. Även om jag, sedan mina ungdomsår, har ganska god kännedom om Stockholms innerstad så blev jag lite tveksam när jag steg av vid bussterminalen. Jag gick en liten bit gatan fram, tittade in i en taxi och sa att jag skulle till Kungsklippan och var lite osäker om vägen dit. Fick ett svar, som passade mig perfekt och som har roat mig hela dagen när jag tänkt på det. "Gå bara gatan rakt fram, sen känner du igen dej." Så sant, så sant! Jag kände ganska snart igen mig, men småskrattade vid tanken på hans tvärsäkra svar på min korta fråga.
Jag tror att det var fjärde gången jag besökte Stadsarkiv och gick den långa, men bekväma, stentrappan
dit. Antalet trappsteg är 129 och lika många tillbaka. Jag har i en tidigare blogg berättat om denna trappa. Jag tog ett par foton. Kanske lyckas jag få med dem i kvällens blogg.
Jag hade min rullväska med mig. Lite kaffe och en del papper och fotografier. Klarade ändå trappan så bra och sände ett tack till min osynlige vän.
Att träda innanför dörrarna till Stadsarkiv är något speciellt. Allt är tyst och det tycks mig som om tiden där står stilla. Folk sitter vid sina monitorer, fullt upptagna med sitt arbete.
Johanna och jag kom ungefär samtidigt dit och hann ta en kopp kaffe och en macka innan de båda arkivarierna hämtade oss till ett stort rum med ett mycket stort runt bord. Tänk om jag skulle ta med alla mina kort och album och breda ut på det bordet och det skulle få stå där för min räkning tills allt var i hamn!!! Det vore något!
Vi fick veta att rummet var tingat några timmar framåt för oss fyra. Jag hade med en del foton på mammas familj och vi var ju alla insatta i ärendet gällande mormor. Naturligtvis tycker arkivarierna att det är "häftigt" att träffa ett barnbarn till den person de studerat och hållit föredrag om.
Alla var vi förvånade över sammanträffanden, som gjorts. Hur Johanna och jag fick kontakt, kontakten med Gräddö, där det hela fick ett slut, kontakten med Stadsarkiv och Ullas besök där "Kulturnatten" då hon träffade dessa arkivarier.
Johanna är med i många statliga utredningar ang. fosterbarn och forskar fortfarande om "änglamakerskor".
Hon har för avsikt att skriva en bok om mormor, fascinerad som hon är av att ha fått veta att mormor fick en ny familj strax efter fängelsevistelsen och levde ett normalt familjeliv utan att, som vi förmodar,aldrig yppa något om sitt frihetsberövande för sin nya familj. Dessutom genom vår kontakt fått veta hur det gick för mamma, som mormor, trots flera försök, aldrig fick återse. Ett "fall", som fick en fortsättning!
För mej, som i så många år "letat" efter vår mormor är det en lisa att få sitta tillsammans med dessa, i saken insatta, intresserade personer och dryfta spörsmål, som ständigt dyker upp. Johanna och jag lämnade i dag en del frågor, som vi måhända får svar på nästa år.
Klockan 18 gick bussen mot Örebro och jag blev av Elsemarie hemkörd till porten.
Detta är alltså dagens blogg. Nu väntar sängen. Jag tackar Gud för dagen som gått. Att allt har klaffat så bra. Att jag fick lite extra träning i den långa trappan. Jag gillar den.
Sov gott nu alla vänner! Snart tändas tusen juleljus på jordens mörka rund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar