Klockan var halv tolv då jag hämtades av Elsemarie. Utanför Lindska bokhandeln satt en mager kvinna, en av flera tiggare, som finns i vår stad. Jag far illa av att se dem och jag vet att jag ej är ensam om det. Vi gav av vårt överflöd, var sin hundralapp. Eftersom jag mest är hemma så ser jag dem inte så ofta och ger alltid en sedel, när jag har tillfälle. Naturligtvis kan man ej ge till alla men, som någon sa: " Ofta känner man på sig när det är lämpligt att ge." Livet är inte rättvist.
Kvinnan blev mycket glad och höll Elsemaries händer länge. Vi fortsatte vår julklappsfärd. Jag behövde ett par fingervantar och köpte ett par i en affär. "Om du visste så kalla händer hon hade," sa Elsemarie. Jag köpte ännu ett par vantar, medan Elsemarie hittade en varm tröja. Vi gick tillbaka och tiggerskan fick hjälp med att få på sig den varma tröjan under jackan. Efter det gick Elsemarie till kondis och köpte en mugg varmt te med bröd. Jag stod kvar och fick veta att kvinnan kom från Rumänien.( Vi har en del från Bulgarien också.) O hur jag önskar att jag kunde prata med dem!
Det tog lång tid innan televeransen kom och jag såg hur hon drog ner tröjärmarna ner över vantarna och de kalla händerna. Jag fick se ett foto där hon fanns med två barn. Jag visade på mitt finger att jag ville veta om hon hade någon man. Då tog hon fram ett par foton, som visade mannen i en kista och sörjande människor omkring. Han dog för två år sedan, förstod jag och att barnen nu var hos mormor.
Mycket folk på kondiset och det drog ut på tiden. Jag gick en bit bort och ställde mig för att ej störa förbipasserande som skulle ge en slant. Man får inte glömma att det numera är så att folk inte har kontanter på sig. Man betalar med kort. Så också Elsemarie. Jag har kort, som jag dock sällan använder, och har därför alltid pengar med mig.
Precis som Elsemarie kom med varmt te och tilltugg så kom en kollega till Elsemarie och stannade för att lägga en sedel i pappmuggen. Sedlarna läggs undan naturligtvis och kvar ligger några mynt.
Jag stod ganska länge men såg inte att hon uppmärksammades.
Undrar hur det gick för kvinnan. Önskar att man kunde åka till hennes hemland för att se hur de har det.
Jag vet att "Hoppets stjärna" och andra organisationer finns på plats för att hjälpa, men när det nu är som det är så får vi instämma med Stig Dagerman i dikten:" Jorden kan du inte göra om, stilla din häftiga själ. Endast en sak kan du göra: en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. En hungrande människa mindre betyder en broder (eller syster, min anm.) mer.
Joodå, visst köptes det julklappar men vi var "märkta" av upplevelsen med tvåbarnsmamman.
Att gå på stan med Elsemarie betyder avbrott då och då. Hon träffar bekanta än här och än där. I dag stötte vi förresten ihop med Sören Alnehill, tidigare pastor i Salem Borensberg, med fru Patricia. Alltid roligt att möta gamla vänner. Lite senare också Tobias Andersson med dotter, Tobias, son till vår pianist Bertil i Salem.
Jag var trött när jag lämnades av vid porten, tog tidningen till soffan för att vila en stund. Somnade och sov i timmar. Inget blev sedan uträttat. Fortfarande trött ska jag fortsätta att sova, tacksam för en fin dag. Önskar oss alla en God Natt och att solen snart ska visa sig. Jag brukar ej ta åt mig av vädret men nu är jag på väg ner i skorna om inte solen snart visar sig. Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar