Någon ringde och frågade om jag verkligen inte skrivit någon blogg sedan den 30 november. Jag måste medge att det var riktigt men att i kväll skulle det skrivas.
Nu blev det ingen vanlig kväll denna onsdag. Blev sittande först med min iPhon för att läsa om den lilla, till döds misshandlade flickan, i Karlskrona och den nu pågående rättegången. Aftonbladet hade mycket att berätta.
Efter detta TVn där det berättades om dagens stora händelse. Statsministern signalerade om nyval efter regeringens nederlag för sin budget i Sveriges Riksdag. Sverigedemokraterna har efter senaste valet fått en vågmästarroll i Riksdagen och deklarerade självsäkert hur de ser på detta. De anser sig därmed ha fria händer att säga och göra som de vill och lovade att utnyttja den möjligheten.
Efter det blev det utfrågningar till höger och vänster. Tiden rullade på och jag vet ej hur många gånger jag hörde någon säga:"NI lovade, NI lovade, NI lovade, tills jag kom på att jag ju lovat ta itu med min blogg denna kväll och nu, på grund av denna regeringskris, sitter jag här åtskilligt försenad, skrivande, som jag lovat.
I går, måndag 1 nov. var jag på träning. På hemvägen gick jag till min dagligvaruaffär. Aj, ännu en korg till min rullator borta. Tre tunga kassar skulle ändå nu fraktas hem. När jag lämnade kassan tänkte jag som en äkta, god närking :"Det här går aldri.!"
Men min osynlige vän såg sanningshalten i denna tanke. Sakta gick jag mot utgången. Vad händer? Jo, i dörren mötte jag min granne, Karin, som inte handlar i den affären i vanliga fall. Vi skrattade båda när hon direkt gick med mig till sin bil där vi lastade in de tunga kassarna och jag kunde lätt promenera hem med min rullator. En stund senare stod kassarna på trappan. "Det var nog en mening med det här", sa hon. "OM, TACK gode Gud," sa, jag. Gud sviker aldrig, som ni vet!
Kvällen kom och jag kom plötsligt ihåg att jag på tisdagen hade tandläkartid kl.11.40. Hade ett par dagar tidigare i min iPhon fått påminnelse om detta men hunnit glömma.
Jag bara kände ett motstånd mot detta besök. Det rörde sig om två tänder i nedre framkäken, båda lite lösa och enligt tandläkaren var det risk för spridning till övriga tänder. Detta hade delgivits mig vid mitt förra tandläkarbesök och nu skulle vi diskutera olika sätt för att behandla detta.
Jag bara kände en stark ovilja att överhuvudtaget diskutera problemet. "Vill inte, Vill inte!" Tänkte skicka ett SMS med återbud men valde att göra det nästa morgon.
Jag sa till Gud att jag inte ville, föreslog att kanske Gud kunde göra så att tandläkaren fick förhinder av något slag. Då skulle han ringa mej och säga att "tyvärr" osv.
Tisdagsmorgonen kom och jag frestades att ringa återbud men så ryckte jag upp mig och infann mig långt före utsatt tid på mottagningen. Jag hälsade glatt på sköterskan som tog emot och sa att "jag vet att jag kommer för tidigt men jag har tid att vänta". Hon tittade på mig och på datorn. "Men du har väl ingen tid i dag...", sa hon. "Jovisst" sa jag och började bläddra bland mina meddelanden. Hon fortsatte att titta i datorn. "Nej här står återbud",sa hon. "Återbudet gällde i november och då fick jag tid till i dag. Se här att jag fått påminnelse," sa jag medan hoppet inom mig steg.
Tandläkaren och den sköterska som tagit emot återbudet i november, kom båda, undrande vad som hände. Tandläkaren sa:" Ruth du vet att vi måste tala om hur vi ska behandla dina lösa framtänder, att risk finns att det sprider sig. Du får en ny tid i början på året." "Nej, vi tar det i slutet av mars," svarade jag. "Då har jag fyllt 88år och då tar jag med kakor från födelsedagen och bjuder på !" Jag har haft samma tandläkare sedan början av 80talet, då han, som nybliven tandläkare, kom till Örebro, så vi känner varandra ganska bra. Ja så blev jag, över det lilla missödet, gladare än jag vågade visa och min tacksamhet till Gud flödade inom mig.( Förresten hade jag några kakor med i går också)
En del kallar det för ödet när något sådant här händer men jag ser det som Guds omsorg, både det som hände på måndagen och nu detta. Han sa en gång under vår tid i Borensberg:" Mitt älskade barn, jag hjälper dig med allt!" SÅ många gånger jag fått uppleva detta! Ibland som svar på bön. Ibland som en överraskning, men han står alltid fast vid det han lovat!
I dag, onsdag fick jag besök av barnbarn med liten dotter. I morgon kommer en väninna, som ringde i dag och frågade om det passade med besök. Så klart det gör! Det var länge sedan vi sågs och ska bli trevligt.
Nu till dagboken och år 1990." 14 maj. Bakar bullar till lysningen på söndag. Smörkransar och finska pinnar också. Studiecirkel på kvällen."
Ur min dagbok:"15 maj. Skjutsar Kerstin till RSÖ på kurs. Lennart äter lunch och putsar sedan fönster. Jag åker till Hovsta och hämtar Bernard och Kristin på "Fritids".
Hem och sitter på altan med dem och fikar. Läser sedan Barnens Bibel och Bamse. Kokar risgrynsgröt till kvällsmat. Vilken lycka att få vara tillsammans."
Jag hade så roligt med alla barnbarn.
Nu ska jag sova. Tiden har varit inne för länge sedan. Godnatt, alla! Sov gott! Förra natten sov jag hos Isak och Tobias, då föräldrarna var borta. En för sitt arbete, den andre semesterdag, som betalande gäst, för välbehövlig rekreation.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar