Vaknade med feber, resfeber, inte av värsta sorten men näst intill. Jag kunde dock somna om ett par timmar. Denna feber lättar om man ser till att göra andra saker än de, som den kommande resan påkallar och skjuter framför sig allt som har med den att göra. Ett par timmar före avgång brukar jag ta fram resväskan och få med all packning. Allt under det att hjärtat slår och jag irrar omkring och letar. Efter vad då? Jo tex. Hörapparaterna, den hopfällbara käppen, ett antal böcker som ska läsas på de fem dagar jag är borta. passet, pengar,(o, vad jag letar!) Gideoniternas Nya Testamente, som är bra att ha med på resor, Kamera,min iPhone.
Plågsamt är att jag hela tiden blir påmind om min resande make och hur det gick till före hans resor.
Lugnt och metodiskt plockade han fram det som skulle med på resan, packade det snyggt i resväskan, vetandes att allt fanns på plats. Inget "i sista stund" tänkande som, för min del resulterar i ännu ett par kassar att ha i handen.
Skulle jag åka med på någon resa så fick jag uppmaningen: "Ruth, plocka fram det du ska ha med på resan! Lägg det på sängen så packar jag det i resväskan,
Så gick det till på den tiden.
En viss styrka för mig har det varit, och är, att jag på ett block utförligt skriver ner allt s jag ska ha med.
Efter det plockar jag fram. Men se, det är NU det där onödiga beteendet sätter in.
Allt som jag, trots noggranna skriftliga förberedelser, kommer på att "det vore kanske bra att ha med" och som renderar i de extra kassarna gör mig bara nervös och är en riktig fridstörare.
I familjen har vi en given reseledare som sköter om allt, utom min packning eftersom hon flyttade och jag nu själv har att ta ansvar för den biten. Jag tror att jag klarar det.
Jag blir hämtad av Ulla och Kerstin i morgon och via en natt i Göteborg åker vi från Landvetter till Wien.
Det kommer att betyda inställda bloggar för några dagar framöver. Lika bra att säga det nu så vet ni.
Säger det med tanke på de som envisas med att ha bloggen som godnattsaga och de som medvetet sparar den till frukostkaffet nästa dag.
Jag ska göra anteckningar och, vid hemkomst, berätta vad jag får uppleva.
Den här dagen har varit så omtumlande med anledning av att det här i vår stad försvunnit en kvinna och polisen vet ännu ej med säkerhet om det gäller människorov eller något annat brott. Hon har varit försvunnen, jag tror i fyra dagar.
Hon är pastor och Kristin som var här i dag berättade om att hon ibland predikade i Betel, Kristins kyrka. Elsemarie och Lasse har tidigare i kyrkosammanhang jobbat tillsammans med henne och vet också vem hon är.
Det blev en chock för oss alla att få veta detta. Hon bodde i närheten av min villa på väster.
Inga lokala TVnyheter i kväll så jag vet i skrivande stund ej hur långt polisen kommit i utredningen. Om jag fattat rätt så finns två tonårsbarn i familjen.
Utöver detta så har dagen "störts" av att tre medlemmar i vår familj sprungit Göteborgsvarvet. En sträcka om tjugo kilometer. Elsemarie har legat i träning flera kvällar för att klara detta lopp-
Hon använde knappa tre timmar för att nå målet och var så nöjd över att ha klarat det.
Tiden hade i detta mindre beydelse. (Filip sprang på 1,43) Långa ben och ungt hjärta.
Nu ska jag sova för i morgon blir jag tidigt väckt av en telefonsignal och då är det resväskan som ska ut ur garderoben !!!!
Tacksam för denna dag äntrar jag sängen och ber för den drabbade familjen som lever i ovisshet.
Den försvunna kvinnan hade många vänner och arbetskamrater. Så svårt med denna ovisshet
GodNatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar