Om vi nu börjar med tisdag så blev det inte den dag vi hade hoppats på. Men det är inte kört för sdet. Så länge jag vet att "Gud aldrig sviker" så vet jag också att Gud alltid har en utväg. Kan aldrig glömma när pappa satt och sjöng "Mästaren från Nasaret alltid alltid någon utväg vet".
Vilken skatt att ha med sig ut i livet.
Tisdag morgon gick Amer till bussen som tog honom till Askersund där han skulle träffa sin socialsekreterare för samtal om hans framtid. Jag hade, som Amer önskat, sagt att hos mej kan han bo till 1 maj. efter detta datum måste bostadsfrågan lösas på annat sätt.
Tidigare hade sagts att i Askersund fanns rum och att där också fanns personal som stöttar de boende.
Även om Amer helst vill ha egen lägenhet och sköta sig själv så hade han nu accepterat detta boende.
Jag fick ett SMS från Socialsekreteraren där hon meddelade att chefen sagt nej till fortsatt hjälp genom socialen. Han hade nu Etableringsbidrag efter att han hastigt flyttat från familjehemmet där han bott i mer än ett år utan att klaga och Socialen tydligen trott att allt var bra.
Ledsen, nästan nedbruten, kom han hem. Intog sängen och sov i några timmar innan han åt lite mat och sedan fortsatte att sova.
Elsemarie ringde på kvällen och grät för att han ej fått annan hjälp än ett besked att han inte kunde få någon bostad. Handläggaren från Arbetsförmedlingen deltog också i mötet och gav samma svar som Soc.
I morse kom han gråtande ut ur sitt rum. "NÄR ska mitt liv börja",sa han. Han gick till skolan med ytterst lite av frukosten i magen.
När han kom hem gick han till sitt rum utan att äta. Jag gick till Träning och Närbutik på hemvägen. Handlade mat och fraktade den hem i barnvagnen, som jag brukar. Log mot tiggerskan som fick en chokladbit och en 50-lapp. Hon lyser upp när hon ser mej. Jag önskar att hon inte satt där. Jag vill att hon också ska ha pengar och kunna köpa det hon önskar utan att sitta på marken och se alla människor gå ut och in i affären och tacka ödmjukt för den slant hon ibland får.
När jag kom hem kom en glad kille ut ur sitt rum. "Ska gå till körlektion", meddelade han och skyndade ut genom dörren. Utanför stod hans två kompisar och väntade. Jag fick veta att det var andra gången han provade på att köra bil.
Hem kom de och jag var förstås högst intresserad. Skrattande sa han att han fått panik men fått veta att det skulle gå över. Han var glad. Jag också. Det kommer att lyfta honom "en bit upp ur skorna."
Han hade köpt chokladtårta och de tre hade en liten fest tillsammans. Kompisen är snart klar för uppkörning fick jag veta.
I går var det tisdag och Sven ringde, som han brukar, för att fråga om han skulle handla något åt mej.
Efter en stund kom både han och Maria. Lämnade den inköpta potatisen och pensionärer som de är hade de tid att ta en kopp kaffe. Jag fick hjälp med rengöring av köksgolvet. Jag har lite svårt med det där att få hjälp av barnen, van som jag är att göra allting själv, men visst var det roligt att det blev rent även om jag med min försämrade syn inte ser varken när det är rent eller motsatsen.
Nu har jag gäspat en lång stund. då finns bara ett att göra. Sov Gott alla ni som kommer att läsa mina rader! Hörde nyss på TV att i dag 500 flyktingar har drunknat. Igen! Detta är fruktansvärt.
Ännu en minister har avgått. Han ville inte vara med om att hälsa på kvinnor genom att ta i hand. Då lämnade han sina politiska uppdrag.
Nu ska jag avsluta dagen med att prata med Gud. Särskilt be om en bostad åt Amer. För Gud är allting möjligt! Amen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar