 |
| Se så vackra vårblommor det finns hos grannen!! |
I fredags var Kerstin, på sin lediga dag, här och förband min blödande fot.
I dag kom Ulla och skulle ta hand om sovrummet som jag i flera veckor sagt att jag skulle städa. Kartonger med foton och annat står på golvet och ska återbördas till "källarvalven". Jag VILL lika mycket som förr men måste gång på gång inse att fysiken inte hänger med. Ärligt talat är jag varje dag tacksam för att huvudet, med vissa avvikelser, ändå fungerar.
I går talade vi om det, min väninna Inga och jag,när vi satt här och fikade. Inga, det var den kvinna jag råkade sätta mig bredvid på bussen och blev vän med på direkten. Jag har tidigare berättat om det i min blogg. Vi bor båda på väster och ses ibland. Vår barnsliga Guds-tro delar vi.
I dag hade Ulla tagit semesterdag för att se till så pratet om städning av sovrummet skulle bli verklighet. När hon kom hade hon av sin omtänksamma väninna Annelie fått en sockerkaka att ta med eftersom hon läst i min blogg att Amer är så förtjust i sockerkaka. Goa Annelie! Så glad jag blev och så god kakan är!
Ulla och jag bestämde att vi skulle ta bara EN kartong att börja sorteringen med.
Men ack, inte DET fick slängas, och inte DET.! Vi insåg ganska snart att det hela var dömt att misslyckas.
Stängde sovrumsdörren och tog efter kaffepaus itu med bokhyllan i köket i stället.
Papper, böcker och tidningar plockades undan för undan upp på köksbordet där det placerades i olika högar. Ulla satte vartefter in Receptböcker, Bamsetidningar och annat tillbaka till hyllan. En del pärmar som ej hörde hemma just här plockades undan för att placeras i ett annat rums bokhylla.
I tredje hyllan uppifrån fanns en del papper och gamla anteckningar i en bred förvaringskorg. Det visade sig vara lite känsligt material, som framkallade en del tårar. I papper från år 1995, den 21 augusti, fanns ett långt brev, skrivet till Georg sedan Kerstin och jag tidigare på dagen varit vid graven med blommor.
Sida efter sida hade jag skrivit om vår första lägenhet i Stockholm. Om vår flytt från denna omoderna till en modern trea. Utförligt hade jag skrivit om allt. Tydligen någon form av bearbetning av den då 5-åriga sorgen.
Jag läste högt och grät under tiden, tills Ulla sa att jag borde renskriva dessa anteckningar och ge till mina barn. "Det vore väl något för oss att läsa", sa hon. Ja det borde jag kanske göra medan tid är.
Vi fortsatte sorterandet. Pappershögen, på stolen framför dörren till sovrummet, en stol som utgör det hinder som behövs för att ingen obehörig ska gå in genom denna dörr, försvann som genom ett trollslag. Eftersom jag i röran har en viss ordning är jag noga med att bara jag själv har tillgång till detta rum och det lilla rummet innanför, som jag kallar "datarummet."
En stor kasse med pappersbråte kastades bort och kommer inte att saknas.
Plötsligt var det ordning och reda i hyllan i köket.
Sovrummet då? Tja, kanske jag själv, inom en tidsrymd av några månader,möjligen kan få bukt med ett och annat. Annars får jag väl göra, som en man jag hörde talas om. Han slängde allt i en plastsäck och förpassade till soporna för att slippa ta itu med att sortera. Han sparade därigenom mycken tid.
Gamla papper och anteckningar är ej så viktiga nu för tiden, som de var i den tid när jag växte upp.Jag minns att min svägerska Berit en gång,ett par år innan hon dog sa till mej:"Ruth, spara alla gamla handskrivna recept för det kommer inte att finnas sådana i framtiden."
Ulla och jag hann äta mat, dricka kaffe på altan, iklädda våra jackor. Vilken känsla att få sitta där och njuta i vårsolen. Ett telefonsamtal från Lund, där Linn nu gör sin praktik, gjorde mig glad. Hon berättade att hon i dag besked om sommarjobb och ser nu fram emot att få sätta igång sitt yrkesliv efter alla år av studier.
Innan Ulla åkte till Marieberg för att göra vissa inköp på hemväg till Hjortkvarn, skjutsade hon mig till och från min närbutik där den kvinnliga tiggaren satt och igenkännande log mot mig. Å vad jag önskar att hon hade ett bättre liv. Hon ler, tackar och tar min hand när jag passerar henne och lämnar en sedel och något att äta.
Önskar att vi kunde växla några ord men vår kontakt stannar vid ett leende.
Amer hade sin kompis med sig när han kom från skolan i dag. De är så fina och trevliga, killarna, och jag hoppas att det snart ska lösa sig med bostad i Örebro för Amer, så de kan fortsätta sin kontakt.
Nu tackar jag Gud för den dag som svunnit och i kväll gör jag som Kerstin skrev om på FB i dag. Hur bra det är att lägga sig tidigt när man är trött. Det planerade kakbaket får anstå till morgondagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar