Örebro 2012. Kil i Värmland 1951.

En ny julidag. Stora översvämningar i Småland. Särskilt svårt i Hultsfred och Mariannelund.

Här började dagen bra med lite till och från men sedan blev det en underbar sommardag.

På morgonen kom dotter, måg och två barnbarn för att säga Hej då! Katrineholm och Kolmården stod på tur och glada gav de sig iväg i vetskap om att dagen skulle vara solig och varm. Hunden Isak fick inte följa med så han blev kvar hos mej.

Jag bjöd in mig på förmiddagskaffe till grannfrun. Rester av gårdagens födelsedagstårta smakade bra till kaffet . Fåglarna kalasade som vanligt på gratängosten.

"Ängeln", som varit borta ett par nätter kom hem och fick mat innan vi tillsammans gav oss på ogräset mellan plattorna Han är så noggrann när han jobbar och det blev så fint. I morgon tar vi ett ryck igen..

Just som vi beslutat oss för att vi skulle avsluta för dagen hördes åskmuller. (Rädda för åskan är vi båda två så hoppas att natten blir lugn) Så började regnet, utan förvarning, vräka ner. OjOjOj. Tänkte på dem som var ute och inte hade paraply. Inte roligt!

Isak, "ängeln" och jag var trötta och bestämde oss för att gå till vila. Utan att skicka bilder på bloggen!!

Nu går vi till år 1951. Om den, i viss mån, ofrivilliga flytten från Stockholm har jag tidigare berättat.Nu skulle vi bosätta oss i ett litet samhälle där järnvägsstation var
det viktigaste. Vi hade lämnat vår lägenhet i Stockholm i utbyte mot en tvåa i Kil med adress Sannerudsgatan 45. Georg fanns redan på plats, jag kom med flyttbussen och vår lille Sven var kvar hos mormor i Figeholm. Några dagar senare kom en av mina systrar och lämnade en solbränd gosse och stannade sedan några dagar hos oss.

Det var försommar och vi njöt av att ta cykelturer i omgivningarna. Nära till Frykensjöarna. Varför känns det vemodigt att flytta från en plats till en annan?
Är det inte så att där man har sina vänner, där trivs man och det är vännerna man saknar. Så också för oss. Nu kunde vi ej träffas utan kontakten uppehölls genom brevskrivning. Telefonen användes bara sällan för det var alldeles för dyrt och OM man ringde så fick man begränsa samtalet till två perioder (6 minuter), som kostade 2.40. Tänk om någon hade sagt att "under din livstid kommer det att hända att du kan ha en telefon i fickan och ringa hur mycket du önskar".

Med detta tänker jag avsluta mina rader för denna gång. Tack alla trogna bloggläsare.
Nu har Isak sovit en god stund på golvet i mitt sovrum. Så nu säger jag God Natt.
Vi hörs.