Lördag morgon i Öbro. Kil 1951

Lördag förmiddag. Eftersom denna sommars väder kommer att gå till historien som regnig och kall, så ska jag börja med att berätta att sedan jag i onsdags skrev min senaste blogg, har det varit lite upp och ner. Dock mest sol. Men värme? Ack nej! Varje morgon 13 grader. Juli månad! En liten skur emellanåt. Behöver ej vattna tomaterna i år.

Men klaga? Icke! Jag har det så bra. Har t.o.m. haft arbetslust i två dagar. I dag också. Har nyss tagit ut tre bitar rådjur ur ugnen, efter 13 timmar, lagt dem i god lag och ska passa så det inte blir för salt!

Men dagen började ej så bra.Fick veta att min syster, som jag för en dryg vecka sedan gästade i Växjö,tidigt i morse åkt in till akuten. Jag pratade med henne i går eftermiddag och hon mådde inte bra. " Benen bär mig inte", sa hon "och det värker i hela kroppen". Hon har varit dålig länge och jag har ringt henne varje dag och märkt att hon inte mått bra. Kanske inte så konstigt att en gammal människa blir sjuk men att just hon skulle, på så kort tid bli så nedsatt till sin hälsa, är anmärkningsvärt. Hon har varit ett energiknippe, som hunnit med allt. Ibland har vi syskon tyckt att hon borde ha unnat sig lite mer av livets goda på alla plan, men hon har pinnat på i oförminskad takt tills hjärtat hörde av sig och värken i lederna började.
Hoppas att sjukhuspersonalen kan ge den hjälp hon behöver just nu. Så vet vi att
"För den som älskar Gud samverkar ALLT till det bästa.

I går plockade jag en halv liter hallon. Förra året,samma dag två och en halv liter.
Sol, sol, varför kom du inte? Små och ynkliga är de också, men jag hoppas ännu!
I dag kommer dottern, som varit i sommarhuset i Skåne tillbaka till Öbro. Maken och hon har vilat och jobbat där ett par veckor. Ska bli roligt att se dem igen.
I morgon blir det 90-årskalas i Hjortkvarn då mågens mor fyller och ska firas av alla barn, barnbarn och bbbarn, 27 personer. Jag ska fira Margit på måndag. Med hallontårta.I morgon skolkamratsbesök, för min del.

Nu drar jag till Kil 1951. Vi kom från Stockholm och jag kan försäkra att skillnaden var stor. Men inte bara till det sämre.
I början njöt jag så otroligt av att få ha Georg hemma till lunch varje dag.
Mitt för vårt köksfönster gick Vattugatan, som började framför "vårt" hus och slutade några hus senare på Storgatan där man efter en sväng till höger kom till Kils Färghandel, Georgs jobb.Planerar att visa bild.Framöver,när jag lärt mig.
I ett av husen på Vattugatan bodde Kyrkoherde Alsterlind, som senare skulle bli mig till hjälp i mitt sökande efter mormor som "försvann" när mamma var 7 år. Jag har tidigare berättat om detta och kommer att berätta mera senare, som jag lovat.
Ett par hus närmare Storgatan bodde Farbror Janne och Tant Elin, föräldrar till förre butiksägaren och hans"målarbröder", som köpte affären av sin bror.

I samma hus bodde sonen med fru och två barn. Sven och jag tog ofta den korta promenaden dit och hälsade på. Sven fick sitta hos farfar Janne i gungstolen och titta på, och lyssna till den stora Moraklockans ticktack. Så lekte han med Jannes barnbarn, som var ett par år äldre än Sven,ett och ett halvt.

I ett av husen fanns en kvinna,som vi kände sedan tiden i Korskyrkan men som flyttat till Kil för att ta hand om sina föräldrar. En glad överraskning och ett band till "the old days." Hennes pappa hade häst och vagn (mitt i samhället) och när Sven blev lite äldre sa han ibland: "Jag ska gå till Skogsström,jag." Barnen fick åka i skrindan och det gillades så klart!
Till det positiva hörde också den fina dialekten. Arvikadialekten kallades den. Med "uppsving" i slutet av varje mening. Ni kommer att senare få veta om min kärlek till just denna dialekt.

Nej, även om det är roligt att sitta här och minnas, så kan jag ej trötta ut er, läsare och så ska jag åka till stan och köpa jordgubbar. Äter medan de finns.
Vi hörs igen! Ha en bra dag. Tittar ut på altan. Där står spindellilja nummer två med en stor knopp. Så roligt.

"