Det är alltid lite speciellt med den 21 augusti. Den dagen var Georgs födelsedag.
För 70 år sedan, den dag då Georg fyllde 22 år. stod jag brudklädd vi d hans sida med guldkrona och brudbukett i Korskyrkan i Stockholm där vi vigdes av vår församlings pastor Linne' Eriksson.
Vilken underbar dag!
Om vår omoderna tvårumslägenhet på Renstjernasgatan på Söder vill jag minnas att jag tidigare berättat.
Visst fick vi elda i kakelugnarna och vedspisen men vad gjorde det? Vi hade förstahandskontrakt i en tid då bostadsbristen var stor i Stockholm och vi två skulle nu få dela både lägenhet och livet med varandra.Ingen kunde ta den glädjen ifrån oss!
Efter 42 år kom så dagen då döden bryskt skilde oss åt. Vi hade då hunnit med att få fyra omtänksamma, underbara barn, bytt bostadsort ibland och hunnit med att bo i både Stockholm ,Kil och Lesjöfors i Värmland. Borensberg i Östergötland och i Örebro.
Vi hade haft egen affärsverksamhet, Georg arbetat som Juniorsekreterare inom Örebromissionen,Arbetat i Bilda Studieförbund och i många år varit reseledare på gruppresor i både Europa och i Mellanöstern. . När han dog var han just i färd med att planera en resa till Jerusalem.
Det har gått 28 år sedan han dog. En dag som denna kommer så många minnen upp och det händer att en saknadens tår fuktar mitt öga.
När Elsemaries och Lasses lilla Linn en dag när hon var två år, såg mig gråta frågade hon varför jag grät. Det var ca fem år efter Georgs död och jag sa att jag längtade efter hennes morfar,(som hon ju aldrig hade sett) sa hon med övertygande stark röst: " Men han e ju dööö! Och han kommer inte tillbaka! Och DU! Du har ju Jesus och fåglarna!"
Jag tog tacksamt emot en tablett som hon hämtat i min handväska och gav mig, tydligen i tro att den skulle förstärka effekten av hennes tröstande ord.
Åren går och livet går lättare att leva utan livskamraten men när jag läser om någon som blivit ensam så ser jag det som en fördel att jag har den erfarenhet jag har och verkligen av hela mitt hjärta kan känna mitt deltagande i sorgen.
Nu handlade dagens blogg bara om Georg och mig med tanke på vår sjuttioåriga bröllopsdag. Jag ser med glädje tillbaka på de år vi fick ha tillsammans och så har jag ju hans och mina barn som tillsammans med sina familjer är mig till så stor glädje.
Gårdagen skulle få en egen blogg var det tänkt men klockan har som så ofta gått ifrån mig och jag får än en gång invänta morgondagen för att skriva om den intressanta gårdagen som betydde så mycket för mig. Så det blir att säga Natti, Natti och Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar