lördag 18 augusti 2018

Lördag 18 augusti 2018 Ett tappert försök att få lite ordning på tillvaron.

Det där att inte "hinna ifatt" är något jag ständigt brottas med.
Ibland har jag försökt säga till "på skarpen", som både Pippi Långstrump och vi andra från samma trakter i Småland brukar säga! Någon enstaka gång har det hjälpt men alltmer sällan.
Det sista bottnar dels i min ålder, dels i min försämrade syn, dels att jag har tillåtit mig att inte "hålla efter", ett uttryck, även omsatt i handling, som vår mor var bra på.
Det finns ytterligare några omständigheter som gjort och gör att jag har det som jag har det, vilket i sin tur tvingar mig att LETA!! Det har ni hört förut!

I går var det fredag den 17 augusti och det är den dagen jag i dag ska berätta om.
Att vakna med en känsla av vemod inom mej händer nu och då.
Jag har då ett s. k. "MANTRA" , eller vad man vill kalla det Jag säger "Jesus!
Jaa det började jag med för länge sedan och det är oerhört effektivt.
Så klart kommer en sång upp inom mej! Vi lärde oss den i Missionsförsamlingens scouters samlingar i Figeholm. Sjung med, du som kan! " Jesu namn hur ljuvt det klingar. Låt det ljuda kring vår jord! Intet annat världen bringar hopp och tröst som detta ord," OSV:  Sök på Google!
Som sagt , "Jesus" är ordet!

I går vaknade jag med förstärkt vemod och tårar började rinna utför mina kinder.
Det var fredagen den 17 augusti och det var den dagen det skulle tas ett sista farväl av
en maka, mor, mormor och svärmor.
Kanske blir det så att minnen från begravningar, även om det ligger långt tillbaka i tiden, gör sig påminda och man vet inte riktigt vems tårar man gråter.

 I går var det Boel Jubrant, sedan flera år Örebromissionens missionär i Nice i Frankrike, som tillsammans med sin Sam arbetat för Guds rikes utbredande där,
 enligt det uppdrag Herren givit sina lärjungar genom tiderna.
De har sista året bott i Karleby, nära Falköping i det hus som Boels mor ägde. Jag är så glad för att jag fick både träffa Boels mor och även att få hälsa på i Karleby medan Boel var någorlunda frisk 
Jag har ett foto på Boel och mej där vi sitter i trädgården när jag var med Sven och Maria på besök där. Så tomt det blir för de fem döttrarna och barnbarnen men allra mest för Sam.
Att mista den man levt tillsammans med i så många år är så svårt.
Men, som någon sa till mej som tröst: "Med Guds och vänners hjälp går det."
Boel tillhörde det där folket "som är på väg" och vi VET slutmålet, där ingen sorg skall vara mer.
Och vi är en stor skara på väg dit. Under resans gång händer det att Gud kallar hem någon av sina barn och det förorsakar sorg och tårar men han har lovat att vara med och han förstår hur vi känner det.

Klockan halv elva skulle begravningshögtiden i kyrkan börja. Jag  tände två ljus och tänkte att jag var med i kyrkan. Bara Jesus och jag fanns här i stilla frid.
Mina tankar var hos de sörjande. Bara den som varit med om att mista sin partner kan riktigt förstå den tomhet och saknad som uppstår. Då är det gott att veta att Gud är med och att man har vänner. Vänner, som inte kommer bara EN gång för att beklaga sorgen utan de som kommer tillbaka flera gånger, bara tittar in och ibland gråter tillsammans med den sörjande. Det behövs ibland inte några ord.
För inte länge sedan dog min bror och dessförinnan en väninna. Ingen vet dag eller stund men i Herrens händer är vi alltid trygga!

För att inte göra det här inlägget för långt så avslutar jag här för i kväll.
Önskar er alla en God Natt!
Nu har det blivit kallare ute Då är inte det heller så bra! Jag slipper i alla fall att gå ner till Närbutikens Mejeriavdelning för att svalka mig. Men det finns väl något som heter Brittsommar att vänta på, eller?  Sov Gott vänner. Jag skickar utan att läsa igenom det skrivna. Ha överseende med en sömnig tant!


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar