Veckorna går så fort och i dag är det åter måndag.
I morse var här lika tyst och lugnt som det vanligtvis är. Att för en "Nattuggla", som jag vakna klockn halv sex är inte bra men jag tog mod till mig och gick upp
Utan vetskap om att Ulla och Kerstin skulle komma hade jag fortsatt min sköna sömn.
Strax efter klockan åtta kom de. Kaffe och pratstund började vi med som vanligt.
Jag har många sysslor, som jag är tacksam för att få hjälp med allteftersom orken avtar.
Vi började med en tur till Apoteket och min Närbutik.Innebar en välgörande promenad.
Äntligen fick jag hjälp med att mangla lakan. Att tvätta vållar mig inga problem då jag i badrummet har en jättebra tvättmaskin. Manglar tvätten gör man i husets gemensamma tvättstuga.
I dag tog döttrarna hand om denna syssla och jag fick tvätten slät och fin.
I klädkammaren finns ett stort inbyggt linneskåp. Där blev allt inlagt lite snabbt vid flytten och både döttrarna och jag har väntat på ett tillfälle att få ordning där. I dag kom detta. Nu ligger allt på sin rätta plats, snyggt och prydligt! Tacksam är jag!
Kerstin hade god och vältillagad fläskfile med potatisgratäng med sig. Oj, SÅ GOTT!
Jag tog noga reda på receptet för framtiden, om jag nu skulle få lite mera ork när vågorna lagt sig till ro.
Låter kanske överdrivet att skriva så men när jag ibland tänker igenom ett och annat som hänt under det senaste året och hänsyn tagen till min ålder, så är det inte onaturligt att det kan kännas så.
För ett år sedan planerades för min 90-årsdag. En dag så rolig och som jag skriver in i min inre människas minnesbok. Så blev det tal om flytt, Jag visste var jag ville bo och fick (trots visst motstånd ibland) till slut av Kristin veta att hon läst i tidningen om att det fanns en ledig lägenhet i det område där jag hade en uttalad önskan om att få bo.
Tack vare detta så sitter jag nu här och skriver denna dag.
I samma veva som jag gick i flyttankar blev det så att Elsemarie och Lasse också var på gång att ge sig iväg från stadens "hank och stör". Om man är villaägare så betyder det att man också ska sälja det hus man bott i , samtidigt som man ska flytta ifrån det.
Jag sålde till mitt barnbarn Fredrik och hans familj.
Elsemarie och Lasse sålde snabbt och letade sedan efter sitt drömhus, som skulle ligga på Västkusten, enligt Elsemaries dragning till havet, som hon faktiskt lärde sig älska på Ostkusten där hon många gånger vistades hos sin mormor, som flyttade in där med sin Edvin i unga år och bodde i stugan i sextio år. Där växte vi upp, jag och mina fyra syskon. Många blev barnbarnen och alla fick tillgång till Östersjöns friska vatten att simma i och mycket mer som det bjöds på.
Minns att Sven, vår äldste son, gick under namnet "Blötdjuret" av en del av samhällets folk eftersom han var synlig där närhelst de kom till badplatsen. Kanske ingen har njutit så av Nordstjärna, som badplatsen hette. Elsemarie var ju många år yngre men en god efterföljare vad gäller kärleken till havet. Nu har Lasse och hon sitt hus på landet, kort väg från havet.
I och med att de flyttade blev det aktuellt för Tobias att skaffa egen bostad.
Att flytta från villa till villa inger inga större problem. Att flytta från en villa med trädgård och garage till en tvåa i stans centrum förorsakar dess mer bekymmer.
Inte bara vad utrymmet beträffar utan också avsaknaden av att skaka mattor från trappräcket, att, om man lämnade huset, lägga nyckeln på ett ställe så barn och barnbarn kunde komma åt den om så behövdes. Att träffa människor på gatan, prata med grannar över staketet. Ta en fika tillsammans.
Den här omställningen och det känslomässiga i att efter den, under tjugutre år invanda tillvaron, lämna det livet för att "bo in sig" på ett nytt ställe sker inte utan ett visst mått av tårar, som något förmerades på grund av yngsta dotterns flytt från staden.
Det är ju nu för tiden ej lika svårt som det var när mamma vinkade av sina barn, en efter en, vid tåget.
Då skrev man brev och satte på ett 15öres frimärke, om man förblev i Sverige, vilket inte alla av oss syskon gjorde. Tid att skriva hade vi ju. TV visste vi ingenting om på den tiden!
Nu har vi ju det digitala livet, som förenklar tillvaron.
Fast det är ganska intressant att minnas den där tiden då det pirrade i magen då man fick brev, ibland flera samma dag! Ler när jag tänker på kuverten och handstilen och känslan när man läste dem om och om igen! "Allt har sin tid," står det i Bibeln.
När det gäller Elsemarie och Lasse och deras flytt har Gud tydligt visat steg för steg hur han varit med och planerat. Nu får jag vara med och be för dem och deras nya uppgifter.
Att vandra med Gud i sällskap ger trygghet och när man ser Guds ledning i de små tingen vågar man också låta Gud ta hand om de större besluten man måste ta ibland. Låter man Gud få ta hand om ens liv så blir även det som kan synas obegripligt till något betydelsefullt i långa loppet.
Då jag vaknade för tidigt och ej hade tid att somna om så är det dags nu att säga Godnatt, tacksam för en fin dag tillsammans med två döttrar och allt de hann med att göra!!! Fick just se påFB att en pojke ramlat på isen och slagit i huvudet så han är medvetslös och är förd till akuten i sin hemstad. Vi står tillsammans i bön för honom! Nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar