onsdag 11 december 2013

Två dagar, 10 och 11 december 2013.

Det är onsdag i dag. Jag skulle, tillsammans med yngsta dottern ha åkt till Stockholm , men av detta blev intet, för den där förkylningen kommer och går och jag kände  redan i går kväll att jag ej skulle orka. På förmiddagen plockade jag ur diskmaskin och kände att det var vad jag orkade just då. Sedan sov jag, läste, lyssnade på radion, pratade i telefon med mina tre syskon. När Isak hämtades följde jag med hem för en fika och en pratstund, fick skjuts tillbaka. Fick motvilligt säga återbud till Husgruppen
men bad dem att de skulle be för mig att jag snart ska bli helt frisk.
Kom att tänka på att jag är så sällan sjuk så jag blir otålig när jag inte orkar hålla på, som jag brukar.

Är det inte så att jag varje vinter får en liten förkylning som börjar med halsont och lite feber?
Jovisst, så är det ju. Tittade i dagböcker. År 2011 började det dagen före julafton. Jag låg i sängen själva juldagarna men sedan (som vanligt) trött och hängig till den 23januari.
År 2012 började det den 17 december, firade jul men var sedan "trött och hängig" till 17 januari 2013.
I år började det den 26 november och jag är mitt uppe i "trött och hängig"perioden som,om den följer mönstret, ska hålla på ett par veckor till. Jag hittade ej dagboken för 2010, men så här brukar det vara. Naturligtvis kan jag ju ej hålla på så här hela tiden utan får väl fortsätta med att baka någon sorts kakor  emellanåt och kanske jullimpor också. Det är ju bara så roligt!!

Är så tacksam för att det kom i så god tid så jag hinner bli frisk till jul som, för mig,  detta år, kommer att bli en annorlunda jul, som jag verkligen ser fram emot. Om den må jag senare berätta!

I går var jag bjuden till Immanuelskyrkan och ett julbord så gott, så gott. Sång och musik och luciatåg.
Handlade lite, när jag ändå var på stan, fick skjuts hem och "stupade i säng".

I dag fick jag se Guds godhet så påtagligt och jag vill gärna berätta. En vän, som mådde mycket dåligt, ringde, grät mycket och jag förstod att här fanns bara en väg att gå. Bönens väg. Vi satt länge vid telefonen och jag sa till Gud att jag hade ju inget att komma med men nu var det Guds sak att svara på bön, som Han lovat. Jag bad länge men det tycktes som om smärtan hos vännen ej avstannade.
Det ringde på min dörrklocka. Samtalet avbröts i samma stund, dock inte av mej.

Jag hämtades av dottern och efter en stund ringde min telefon. Den tidigare förtvivlade vännen berättade att samtidigt som dörrklockan ringde hos mig kom ett "meddelande" med vackra andliga sånger, skickade av någon som aldrig tidigare skickat meddelande till den mobilen. Nu var min vän överväldigad av att så påtagligt ha fått se Guds omsorg och jag blev lika överväldigad av att ännu en gång ha fått vara med om det underbara i att få se att Gud alltid finns för att hjälpa och ge tröst och glädje och stilla "havets vågor" för att ge oss SIN frid, när vi ber till Honom.

 Med detta slutar jag min blogg för i kväll , tacksam för en bra dag. Nu önskar jag er alla en God Natt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar