En lat dag. Igen! År 2013. Lite om år 1967.

                 0 grader i dag också. Hade stora planer för dagen men kände redan i morse att jag var lite hängig, så det blev alltså en dag utan att något synligt blivit gjort.
I går skrev jag ingen blogg men jag var på 50årsfest i vår Husgrupp.Mycket god mat och tårtan jag gjort var också god. Trevligt att mötas till fest ibland.
Tidigare i går hade jag ringt till en Secondhand affär i stan för att tigga skor och kläder. En av mina Bosniska väninnor har besök av en kusin och ska ta det med på bussen hem till sin by för att dela ut till behövande.
I dag fick jag det hem till mig och det ska nu hämtas här f.v.b. till Bosnien. Även om kriget är slut så har de ännu viss fattigdom.
I samband med klädleveransen så blev det tillfälle att bjuda två män på middag vilken jag i god tid förberett.

Nu har kvällen kommit. Isak har gått hem. Allt är tyst och stilla. Jag mår så där i kväll. Trodde att jag var helt OK men ,som så många andra denna vinter, så drar det igång igen. Fryser, trött, lite nys och hosta. Värst är tröttheten, för jag orkade ej gå till stan i dag heller, fast jag har ärenden dit. Nu hoppas jag att jag är bra i morgon.

När jag avslutade förra bloggen lovade jag att berätta om vår Europasemester sommaren 1967. Barnen började bli stora och vi tyckte att vi borde ta en långresa med dem medan tid var.

I en Opel Caravan får det plats både barnvagn, tält,husgeråd, gasolkök och resväskor.Barnvagnskorgen placerades i bagageutrymmets mitt och runt denna packades så det övriga. Inga problem.

Det var alltså hela familjen, utom Sven som startade resan.Nu har jag pratat med de tre, som har vissa minnen. Vi åkte till Göteborg för att ta båt till Amsterdam. På väg till båten hämtade vi Sven någonstans på vägen när ungdomsgänget från Örebro kom hem från sin Frankrikeresa.
Från Amsterdam var det inte långt till Haag och det var där vi tillbringade dagarna i Nederländerna.Undrade just varför jag inte har några foton från den resan, men det måste vara så att det bara togs diabilder och de finns i källaren. Förresten hur får man foton av diabilder? Om jag kommer på det så ska jag visa något foto senare. Vi badade i havet, lagade vår mat på gasolköket, åt massor av de härligaste tomater. En natt upplevde jag mitt livs värsta åskväder och var inställd på att det kunde vara min sista natt i livet. Senare fick jag veta att söderut så är det vanligt med skarpa knallar när åskan går. Det märkliga var att den ½åriga Elsemarie, sov hela den natten, den enda , annars vaknade hon varje natt vid något tillfälle.
På kvällarna tog vi en tur in till Haag och beundrade alla fina gardiner,som hängde i fönstren , märkligt  att man också kunde se rakt in i vardagsrummen genom de stora fönstren. En dag  gjorde vi i ordning en kaffekorg och trodde att vi skulle kunna ge oss av ut på landsbygden och sätta oss i någon skogsglänta, men se det var bebyggt hela vägen och jag tror att vi fick ta vårt fika när vi kom hem till vår härliga campingplats.Sedan den dagen förstår jag  holländarna, som flyttar till Sverige och njuter av vår natur.
Vi åkte vidare mot Belgien och tältade i Bryssel. Till Frankrike kom vi ej så nu har jag kvar att åka till Paris, där de övriga i familjen varit och "någon ordning får det väl vara", som han vid ett lämpligt tillfälle sa, kommunistledaren Hermansson.

Vi åkte hem genom Tyskland. Var i Köln och den mäktiga katedralen, i Hamburg med alla sevärdheter och bilade så genom Danmark och kom den 27 juli, efter nästan tre veckors resande till Figeholm, där vi gav mormor presenter och stannade ett par dagar innan vi åter var i Örebro och återupptog arbete och studier.
Minns att vi på en gata i Hamburg träffade en familj, som vi kände igen från vår kyrka i Örebro. Sådant är ju alltid lite roligt. Särskilt när det händer när man är utomlands.

Tacksamma och glada att allt gått bra var vi åter i Örebro och Varberga.
Nu blir det sängen direkt, så får morgondagen bli, som den blir. Tack för i dag, Gud! Sov gott alla bloggläsare!

Vet ej var det börjar eller slutar i dag. År 2013.

              Detta blev en märklig dag. Jonas kom hit med den  skrivare, som ska  ersätta den gamla, hastigt obrukbara för ett par veckor sedan . Jag har saknat möjligheten att scanna. Så nu, mina vänner, ska det bli foton igen.                                                                                                                                            Jonas hade dottern med sig. Thea är tre år och Isak är förälskad  i henne. Han viftade med svansen så hans bakdel for hit och dit och han skuttade av glädje. När det gått över sparkade jag boll med Thea på köksgolvet, medan pappa Jonas installerade det nya underverket och försökte visa mig dess finesser. Det jag antecknade ska jag använda mig av. Om det jag skulle komma ihåg ändå säger jag inget.

Dagens temperatur 0 grader. Vått och halkigt ute. Glinnt hette det i Värmland. Besök på förmiddagen, innan Jonas kom. Tårtan till morgondagens husgrupp gör jag i kväll.

Hittade i dag ett brev, som  jag fick år 1965 från en av barnens kusiner, som jag ännu har nära kontakt med.
Nu ska jag skanna detta underbara brev från en glad smålandsgosse, som ville göra sin moster glad.
Ursäkta, försöka skanna, menar jag.                                                                   Ja, så här gick det i första försöket. Jag tycker om barns brev och kunde ej låta bli att ta med det i bloggen.  Inte gjorde  det något att han var sen med grytlappen. Troligen var den tänkt till den 3 mars då jag fyllde år.Glädjen att få ge mig den går ej att ta miste på. Barn är underbara. Om det nu klaffar en gång till med att skicka ett foto så kommer det att visa Georg på väg hem från tvättstugan i Varberga. Jag var mycket nöjd med att han skötte tvätten. Jag är något omtumlad av att ha fått en ny skrivare, som verkar vara lätt att sköta när jag väl hunnit få in allt i mitt huvud, så därför vet jag ej om jag ska ge mig på att berätta om semesterresan år 1967, fast det var meningen. Var vaken en del i natt, som jag ska ta igen, genom att lägga mig tidigt i kväll tror jag. Så jag säger Godnatt nu och så tar vi semestern i morgon när jag har hämtat mig efter denna fantastiska dag. Tårtbottnarna är klara, b.s.n.vet.

  

  Ja här kommer han med den tunga tvättkorgen.Hans jobb på fritiden. Han gillade det. Vi hörs!

En bra måndag 2013. Familjen 1967.

          0 grader i dag. Vännen Stefan kom hit och fick lite frukost innan vi åkte till hans nya lägenhet. Dit kom också tre andra vänner från den husgrupp ,dit vi hör. Det är mycket bättre när man är några fler, som hjälps åt med sysslorna. Så mycket mera blir gjort då. Vi valde ut lämpliga sysselsättningar för oss var och en och satte igång. Nu blir det lättare för Stefan att komma till rätta i sin nya , fina lägenhet.Han mår så bra nu. För tre år sedan gick han Alphakursen i kyrkan. Han mådde mycket dåligt med ångest och sömnproblem. Tre sorters lugnande tabletter hade han ätit en längre tid. Han talade otydligt, var tyst och sluten, gick i terapi och skrattade inte. Han visste inte så mycket om vad det står i Bibeln så jag fick då en ide´att vi tillsammans skulle läsa Barnens Bibel, som har samma innehåll som vanliga Bibeln, men på ett enklare språk. Vid mitt köksbord fikade vi och läste och bad till Gud. Han blev en trogen gudstjänstbesökare och var angelägen om att ta emot förbön av vänner i kyrkan. Han önskade att Gud skulle ta bort hans svåra ångest.
Hur är det i dag? Gud har tagit bort all ångest, inga lugnande tabletter behövs längre. Han sover bra,han är glad och pratar, talar tydligt, behöver ingen psykvård och nu har han en fin lägenhet, billigare än den förra. Han är fortfarande arbetslös men ser hur Gud undan för undan förser honom med det han behöver. Gud är god.Alla,som sett vad Gud gjort i hans liv gläds och tackar Gud, som aldrig sviker den som tyr sig till Honom. Till dig som läser detta säger jag: "Prova! Du kommer aldrig att ångra dig." 


År 1967. Den 12 maj åkte vi som familj hem till Högskulla för att fira både pingst och mammas födelsedag. Kusinerna från Växjö kom också dit med sina föräldrar. Som vanligt hade vi en fin helg tillsammans hos mamma. Sedan började "efterkalasen" med gäster varenda dag.Att mamma fyllde vanliga 68 år spelade ingen roll. Hennes födelsedagar var alltid "stora" dagar med efterföljande uppvaktning och kalas.
Sedan var det likadant hela våren och sommaren. IngaBrittas vänner fortsatte att komma fast IngaBritta inte fanns i Sverige. Alla var alltid lika välkomna.Besök av vänner varvades med mottagning och avsked av sommargäster från midsommar och hela sommaren. Det var en god inkomstkälla för mamma. En del av dessa sommargäster kom senare och hälsade på som vänner.

Till midsommar detta år kom alla barn och barnbarn hem, skriver mamma. Jag skjutsade Georg till Mariannelund där han skulle vara med på något läger. Jag hade en del av barnen med på resan. Några dagar senare hämtade jag Georg och vi båda fortsatte till Karlstad på bröllop, där Georg var vigselförrättare.
Åter till  Högskulla där vi stannade till den 4 juli då hela familjen åkte till Örebro,för att några dagar senare åka ut på Europafärd.Sven var redan där, med en grupp ungdomar från Örebro och Sven Alverlin från Örebromissionen, som ledare.De besökte Paris och andra platser i Frankrike, då de bl.a hälsade på hos en missionärsfamilj.Meningen var att vi skulle mötas någonstans då de var  på hemväg och  förenas med Sven
 för att sedan fortsätta vår familjeresa.
 

Måste nog samla mig inför nästa berättelse om denna vår resa. När jag nu betänker skillnaden på dagens resor mot resorna på den tiden så bara undrar jag hur i all världen det gick till.
Men till detta återkommer jag,som sagt.
Nu får jag säga God Natt och tack för att ni läser. Det är roligt att skriva när jag vet det. Gud är god.

I dag Kyrkobesök.Med intressant besök av präst från Lysekil.År 2013.

Joodå, i dag blev det besök i kyrkan  Är så glad att jag känner mig bättre och bättre.Nu har det gått sex veckor och det är ungefär den tid det brukar ta för att jag ska bli bra från förkylningar. Allt är i sin ordning och jag är tacksam.
Fick skjuts både till och från kyrkan. Vad kan man mer begära!!!!

I går hämtades jag till en trevlig födelsedagsfest, då hustrun till ett av mina barnbarn firade sin 31årsdag. Vi åt på en libanesisk restaurang och jag njöt av den goda maten, som påminner mycket om maten man får i Jerusalem. Det är bara det att jag äter alldeles för mycket av det goda.Men man mår bra av den  annorlunda kosten. Roligt är ju också att träffa personalen som, åtminstone till en del, är från Mellanöstern,när man har Kerstin i sällskap och hon tilltalar dem på arabiska. De tittar på henne:"Kan du arabiska?" Joodå, det sitter kvar fast det är flera år sedan hon bodde i Palestina

Märkligt med språk. De bara finns där även om man inte talat det på ett antal år.Det är som att cykla, köra bil eller simma.
På Nyheterna i dag kan man höra om en förfärlig brand i Brasilien. Inte så långt från Porto Alegre där min syster IngaBritta hade sitt pojkhem.I en nöjeslokal med många människor omkom mer än 200 människor.
Så tragiskt! Berodde tydligen på flera olyckliga omständigheter.

I min förra blogg berättade jag den glada nyheten att Sven, Kerstin och Ulla  fick  en lillasyster, som fick sitt namn efter Georgs mor, Elsa, Maria, av kompisar kallad ElsaMaja. Georgs mor dog när han föddes.

När jag i dag pratade med Ulla påminde hon mig om hur Kerstin och hon i mycket god tid ordnade med kläder,salva, puder, blöjor m.m.Allt i prydliga högar i ett för ändamålet avdelat skåp. Den flätade babykorgen ställdes framför det låga, men mycket stora, fönstret i deras rum, bäddad och klar.  Dockpojken Jan fick ligga i den de sista väntans veckorna. Att fönstret var så lågt gjorde att förbipasserande kunde se in och Ullas stolthet nådde sin kulmen.
Nu blev det ju ingen lillebror, men en lillasyster var lika välkommen. Ulla berättade att hon, under den tid hon ensam fick stå för bönerna till Gud med önskan om en lillebror, hade för vana att innan hon åt upp en pepparkaka , som vanligt knackade den i tre delar för då fick man önska något och den önskan skulle absolut gå i uppfyllelse. Hon var så inne i detta så lång tid efter lillasysters ankomst fortsatte hon med detta, av bara farten!

Nu var det ju så att jag hade i september månad börjat på Folkhögskolan och det var ju en aning bekymmersamt till en början 
Elsemarie föddes den 12 januari och skolan hade nyss börjat efter jullovet.Jag vill minnas att jag redan efter tre veckor åter var i skolan.Under tiden på BB hade jag haft det stora nöjet att plugga matte och den första dagen jag var på skolan var en lördag, då vi hade provräkning. Vanliga skolor hade fritt på lördagar så Elsemarie var i gott förvar hos syskonen. Rektorn, som också var mattelärare, såg att jag var klar och kom till min bänk och konstaterade att jag hade rätt på alla tal och sa till mig att gå hem till Elsemarie. Provräkningen var lördagens enda lektion.

Så blev det februari och den åttonde kom mamma på besök. Elsemarie och jag mötte vid tåget.
Från den stunden var kärleken dem emellan oåterkallelig.
Nu blev det lättare för mig att vara med i skolan. För den månatliga ersättningen gällde att om man var frånvarande räknades den, eller de dagarna bort men å andra sidan räckte det med att vara närvarande bara en enda timme på en dag , för att lön skulle utgå. Naturligtvis såg jag till att vara med åtminstone en eller ett par timmar dagligen. Jag läste medan jag ammade och gick till skrivningarna och klarade mig bra. Nu skötte mamma hemmet. Tvätten fixade Georg, som vanligt. Sköta maskiner ,det är roligt, det, och han manglade också.
Den19 februari tog mamma tåget till Södertälje, för att var hos Christer medan föräldrarna åkte till Kanarieöarna för semester. I mors dagbok står det att Christer fått körkort den 24 februari."Ute och åker i kväll."Nästa dag kom en kusin till Christer på besök. "Pojkarna åkt till Mörkö och stannar där i natt". Tänka sig så roligt det måste ha varit för Christer att kunna ta en åktur.
Den 2 mars återvände hon till Örebro och glad var jag. Mamma skötte allt och jag kunde vara i skolan. Passade in amning och lektioner. Jag stortrivdes.
Mamma stannade till den 22 mars. Sedan blev det dagmamma som gällde. Frun till Georgs nära arbetskamrat Erik tog hand om lillan och på lunchrasten åkte jag dit och ammade och fick ofta lunch där. På skolan hade man överseende med att jag var frånvarande ibland och lönen var säkrad eftersom jag såg till att aldrig vara borta en hel dag. Elsemarie låg på sin bädd i en banankartong i baksätet. Morrisen började bli skraltig men rullade fortfarande.

Nu vet jag inte hur mycket jag skrivit men hur som helst så säger jag att detta var allt för i dag. Nu tackar jag Gud för en härlig dag i kyrkan och även här hemma. Jag har det så bra och Gud, Du är bäst! Amen!

Äntligen! Sa Elsemarie.2013.

          I dag minus 10. Ingen sol. Dagen började med att jag fick besök av en invandrarkvinna, en god vän, som jag inte träffat på minst två månader. Nu tog vi god tid på oss och samtalade om livet och hur olika det kan te sig tid efter tid. Isak kände igen min vän och viftade glatt på svansen, innan han tog plats bredvid henne i soffan med huvudet på en liten kudde i hennes knä. Där låg han så nöjd medan vi fikade.

På eftermiddagen kom en annan väninna och fikade. Hon är i den åldern så hon uppskattar kakor, som vi gjorde förr i världen. Trevligt att få bjuda.Vi hade ,som alltid,  en trivsam stund. Hon har bra minne och kan berätta vad hon varit med om på ett levande och medryckande sätt.

En stund efte det att Isak hämtats ringde det på dörren. Där står "Ängeln". Kanske ni minns honom  sedan han bodde här ett par månader i somras medan han letade efter lägenhet. Vi bad till Gud om hjälp och det dröjde inte länge förrän han fick en lägenhet som passade honom och med förstahandskontrakt,trots sin ungdom.Stor glädje!
Jag har saknat honom mycket och blev så glad när han kom hit i kväll. Han har tagit körkort. Har fått en bil av sin mamma och hennes sambo. Han har fått deltidsjobb på en dansskola. Han hade, som vanligt  fina kläder och han mådde så bra. Jag tackar Dig Gud, av hela mitt hjärta att allt löste sig så bra för honom.När han nu har bil kan han komma hit och hälsa på ibland. Han är född i Sverige, men har invandrarbakgrund och han är så fin. Han har en stor plats i mitt hjärta.

Jag hann med några korta samtal och sedan var dagen slut. Nu ska jag lägga mig och läsa en stund innan jag somnar. Vi hörs!
"ÄNTLIGEN!" Det var Elsemaries kommentar i morse, då hon läst gårdagens blogg om sin födelse. Jag har ju bara skrivit om hennes tre syskon och om platser där inte hon har bott, hela tiden jag skrivit. Nu får hon också vara med om att minnas flydda år, även om risken finns att jag ibland återknyter till tiden i Stockholm eller Värmland. Sov gott alla, kära bloggläsare!Gud är god!

Sol i dag också 2013. !967 , så annorlunda det blev!

          Tyvärr har jag ej fått en ny skarivare sedan den förra hastigt strejkade. Därför kan jag ej skanna bilder. Men det händer saker hela tiden och bilderna kan jag väl slänga in i efterhand.
I går var det minus 18, i dag också. I dag har vi haft sol och jag tror att vi hade det i går också. Jag var liten ledsen i går. En och annan tår ville fram. Datum 23 januari. Den dagen samt den 30 januari är speciella dagar för mig. Den 23 träffades Georg och jag för 68 år sedan. Just i går kändes det så vemodigt inom mig och jag längtade så efter min älskade livskamrat. Undrade om han såg mig. Det kändeas nästan så.

På kvällen skulle "Husgruppen" från kyrkan ses hos mig och vi var nio vänner samlade här. Eftersom vi träffas varje vecka så brukar vi inte ha något med oss när vi kommer. Men i går hände det märkliga att EvaLena sa några uppmuntrande ord och lämnade till mig en bukett gula tulpaner.
 Jag talde om för henne vilken dag det var och att Georg varje år vid den här tiden på året köpte gula tulpaner till mig. Så fantastiskt! Och just i år när saknaden efter honom var särskilt stor. Jag tror att vi båda två såg Guds omsorg i denna händelse.Jag blev så uppmuntrad av detta.

Vi hade en fin kväll tillsammans när vi samtalade om söndagens predikan, som vår ledare hade skrivit ut på papper åt oss. Vi började vid kaffebordet och sedan hade vi mycket att samtala om. Vi är trygga med varandra och "vi är alla på väg".

I dag fick jag den försenade julblomman från kyrkan. Förseningen berodde på att jag ej var frisk då och bad att få vänta tills jag mådde bättre. Nu känns det som om det blir bättre för varje dag.

Jag avslutade år 1966 förra gången. Detta år, som gav mitt liv en ny inriktning och jag fick min inkomst från staten samtidigt som jag studerade. Jag var så nöjd.

Att Ulla hade svårt att hålla sig lugn vid fotografering och annars, har vi sett. Hon hade också en bestämd uppfattning om hur hon skulle fylla sitt vuxna liv med innehåll. Hon skulle ha många barn och vara hemmafru.
När vi kom till Örebro stannade hon ute på gården när hon kom från skolan för att jag skulle ropa in henne och alla  skulle då se att hon minsann hade en mamma som var hemma. Hon hade ju aldrig varit med om det.
När hon var fyra år började hon prata om att hon ville ha en lillebror. Denna önskan blev allt intensivare . I affären sålde vi ju också leksaker och en dag fick vi hem en stor docka, som såg ut som en "lillebror" så när
hon fyllde ,jag tror det var 6 år, så fick hon denna dockpojke i present. Fotot från födelsedagen kommer senare. Han fick heta Jan och nu trodde vi att det skulle bli slut på tjatet om en lillebror. Oj, vilken skötsel denna docka fick. "Mamma kan du passa Jan medan jag går ut? Om han vaknar så säg bara vysj vysj så somnar han igen." Hon levde verkligen i en mammaroll!

Men något slut på önskan om en lillebror blev det inte, även om den något bleknade med åren, som följde.
En dag sa hon:" Mamma , kan du hjälpa mig att be till Gud om en lillebror?" "Nej vet du Ulla, det räcker med dej. Jag vill inte det." Då var det inte långt till tårarna. " Men varför det? Jag har pratat med pappa, neej. Jag har pratat med Kerstin. Neej. Inte hon heller. Jag har pratat med Sven .Inte han heller vill. Ingen vill ha en
lillebror." Det gick en tid och vi tänkte ej mera på det.Trodde att nu hade hon fattat.
En kväll när vi hade avslutat vår aftonbön  sa hon: "Du mamma, säg efter mej nu! Käre Jesus gör så att...
Det står i Bibeln att om TVÅ ber om en sak, då får man det så jag tänkte att....."  "Ulla,jag vet vad du tänker och jag vet att det står så, men jag orkar inte med att ha en lillebror också. Det räcker med dej."
Alltså ingen hjälp i bön från någon, trots att hon bedyrade att det inte var frågan om att JAG skulle ha några besvär med detta barn. Nej, hon skulle ta hand om skötseln. Hon fortsatte att be själv. För mig var det fullt tillräckligt med de tre vi hade. Affären krävde ju också det mesta av min tid. Men visst, det står  att "den som ber, han får." Genom att vi läste Barnens Bibel för våra barn och att de gick i Söndagsskolan hade de fått vetskap om en hel del av Bibelns budskap.

År 1966 fyllde Ulla 12 år och bönerna om en lillebror hade nog vid det laget blivit  färre. "
Affären såldes, jag tror det var i september, så nu var i alla fall det hindret borta.

Så hände det. Den 12 januari 1967, två dagar innan Georg skulle iväg på en 2 veckors resa, fick vi ta emot Elsemarie Första gången Georg fick tillåtelse att vara med vid ett av sina barns födelse. En stor upplevelse. När Elsemarie och jag lämnade BB på RSÖ kom en av våra vänner och hämtade oss. Det var inte tal om någon pappaledighet på den tiden. Men vi var nog ganska härdade att ta dagarna som de kom och storasyskonen fanns ju därhemma och tog emot oss. Vet ej om de två äldsta var så förtjusta över att få en lillasyster, men ett litet barns ankomst för alltid på något sätt glädje med sig. Naturligtvis hade vi, medan vi hade affären kvar, försett osss med allt en baby behövde.Vi hade ju allt. Barnvagn och babykorg kom också från den egna affären. 
Mamma visste ingenting. På kvällen när Elsemarie var född ringde Kerstin till mormor. " Sätt dig på en stol ska jag tala om något för dig. Mamma har fått en flicka i kväll." Mamma svarade: "En till att köpa julklapp åt."( Småländska). I mammas dagbok stårdet:" Ruth fått en flicka i kväll. Stackars barn och barnbarn."

Hon var aldrig glad när vi fick våra barn, men det dröjde inte länge förrän hon älskade dem av hela sitt hjärta, vilket både barnen och vi föräldrar så starkt kände. Jag tror att hon tänkte på hur jobbigt det var på den tiden när hennes egna barn föddes och ville inte att vi skulle ha det så.

Inte var det lika jobbigt att ha en baby när det fanns två storasystrar. De andra tre hade ju kommit inom loppet av fyra år och det var en viss skillnad.
Men nu börjar det rycka i ögonlocken. I morgon kommer en väninna och dricker morgonkaffe klockan nio.
 Nu säger jag GodNatt till er alla. Sov gott! Vi har en Gud som älskar oss och vakar över oss.Han är vår Far.

SOL,SOL, strålande sol 2013.Örebro 1966.

           What a day! Solen strålar och det är minus 10. Planerat för dagen var, att mina två väninnor, som jag då och då träffar för lunch och umgänge, följt av  fina samtal resten av dagen, i dag skulle vara mina gäster.
Rotmos skulle det bli i dag var det tänkt. Men förkylning m.m. gjorde att jag i morse fick återbud så nu har vi det roliga kvar till en annan dag. Förmiddagskaffebesök fick jag i alla fall när barnbarnets hustru , med deras lille son Anton kom hit, sedan de lämnat storasyster på dagis.Jag älskar dessa bsök och bjöd på hembakat matbröd med smör och ost till kaffet.Allt efter egen önskan. Den mamman älskar kakor men avstår i dag.

Efter besöket tog Isak och jag en promenad i det vackra vintervädret. Första promenaden på länge för min del.Det knastrade när man gick på den lagom snöiga trottoaren och mina tankar gick till barndomens kalla vintrar med 20-30 minusgrader på 40-talet, då det också knastrade under fotsulorna i den vita snön.

Jag förflyttar mig till år 1966 i Örebro. Att affären till slut blev såld var bra för det hade varit ett besvärligt år med detta åkande, för att inte tala om hur svårt det är att sköta en rörelse på avstånd.
Att söka ett arbete var för mig nödvändigt. Det var ont om lärare och jag fick genom lärarförmedlingen ett par kortare vikariat.

En kväll skulle jag hämta Ulla hos en kompis i nästa trappuppgång. Jag hade ej träffat föräldrarna tidigare, men nu kom vi att prata en del. De var,liksom vi, inflyttade från annan del av landet. Mannen studerade ,minns ej till vad. Jag berättade om att jag gärna ville bli lärare och om vår affärsförsäljning och flytt.
Han uppmanade mig att ,som han själv gjort, gå till en yrkesvägledare på Arbetsförmedlingen. Jag fick chefens namn och ett "lycka till". Ringde och fick tid för samtal hos denne trevlige man, som väl förstod min önskan och föreslog en resa till AF i Västerås där jag skulle testas tillsammans med andra.

En dag satt jag på tåget till Västerås. Sov över hos Marianne,vår tidigare barnflicka, och hennes fina man för att klockan åtta nästa morgon infinna mig på  Arbetsörmedlingen. Tillsammans var vi åtta personer,som satt där.
Jag har inga klara minnen av precis varje delprov, men tyckte att det var roligt. Ett par prov minns jag dock mycket väl och om dessa ska jag berätta. Det satt en person " i katedern" och kollade oss under de få minuter varje prov fick ta och sedan delades det ut nya papper undan för undan. Vid något tillfälle  fick man möta en psykolog, tror jag det var och då fick man några olika bilder för att sätta samman till en "berättelse", vilket beredde mig med min medfödda fantasi ett stort nöje. Det prov jag minns allra bäst var dock när ledaren  delade ut var sin låda, med åtta fack i varje, till oss var och en. Det hade med teknik att göra och eftersom jag är medveten om min oförmåga i den vägen, så bestämde jag mig genast för att inte befatta mig med denna utan bara sitta av tiden. Efter en stund kom ledaren till mig och frågade viskande varför jag ej gjorde något. Jag viskade tillbaka att jag varken kunde eller ville.De andra hade redan fått klockor att ringa och satt ihop andra saker, medan det bubblade av skratt inom mig, när jag iakttog dem.Jag var trygg i min situation att inget kunna i den vägen.Visste  att jag hade andra kvalifikationer, som kanske inte de hade.
I första facket låg en packning till en kran och ledaren frågade om jag visste vad det var. Jag svarade rätt och hon sa att jag skulle sätta i den så att "jag skulle få NÅGON poäng", varpå mitt svar blev att jag inga poäng ville ha.
Efter två dagars manglande kom jag, med svår huvudvärk, åter hem till barnen.Glad och förväntansfull.
Och tacksam till Gud för Hans omsorg. Han sviker aldrig.
Nu skulle jag få träffa mannen på AF i Örebro. Då fick jag veta att det från Västerås hade meddelats att " ett flertal yrken står till hennes förfogande, dock bör hon avhålla sig från tekniska sådana". Minns nu att proven i teknik också omfattade att på ett papper hantera kugghjuls gång o.s.v., vilket naturligtvis gav samma dåliga resultat. I övrigt hade det gått bra.I matematik låg jag bättre till än förväntat.

Allt detta ledde till att jag fick börja på Kävesta Folkhögskolas filial på Järnvägsgatan,viket var rena önskedrömmen. Studera och ha betalt för det!  Hösten gick och jag trivdes. Mamma hade jag inte träffat sedan vi var där i påsk och under hela sommaren hade vi inte varit i Figeholm.
I Örebro hade vi en del gäster, särskilt i juni vid årsmötesdags och så förstås den alltid välbesökta höstkonferensen, då "hela landet" samlades i Örebro och många vänner gästade hos oss. Mamma firade julen i Växjö och fick på Nyårsdagen skjuts hem till Högskulla.Denna jul fanns inte Stina i Örebro och våra vänner Jakobssons var hos vännerna i Enköping, tror jag.
I Örebro var det förstås julkalas lite här och var, som alltid. Vi hade många vänner.

Nu har jag givit en bakgrund till nästa år då nya, märkliga, saker händer  i vår familj. 
En skön kväll önskar jag er alla!

Jag måste tala om att mamma denna höst fick vatten, avlopp och vc indraget i sin stuga. Hon hade då bott där i 35 år och burit vatten i två hinkar uppför trädgårdsbacken.När inte pappa var hemma och innan vi barn var tillräckligt stora för att hjälpa till. Hon fick också sitt första kylskåp.
När det gällde vatten och avlopp fanns ett lån att söka. Det löpte räntefritt i 10 år och med 10 % avskrivning pr år , sedan var det klart.Mamma levde sedan i 24 år ytterligare.