Torsdag 7 maj 2015. O, vilken trött dag! Solsken och små regnskurar.Jag vill bara sova!

Så här stort blev det humlebo som den ensamma humlan byggde och skyddade med ull från en fårskinnspäls som låg på altan. Hon drog en liten tuss i taget. 

Ringde till Arja, som fyller 68 år i dag. Jag har tidigare berättat om Arja, som jag första gången mötte på Folkhögskolan där vi båda var elever. Hon kom att bli som en i familjen hos oss medan vi bodde kvar i Örebro. Det var en jobbig, men intressant tid.

Jag var i dag beredd på att det kunde bli problem med kontakten, vilket besannades. Hon försökte att minnas men det blev ett mycket kort samtal. Jag blir så ledsen över att inte kunna prata minnen med någon som jag och familjen haft så nära relation med.

Redan när jag vaknade var jag trött så jag sov en god stund på förmiddagen. Isak också.

Skulle, enligt planerna ha tränat i dag för det går ej för sig att göra hur långa uppehåll som helst.
Att handla lite i mataffären kändes bra . I brevlådan låg ett brev med tidningsurklipp från min syster Stina. Där stod att läsa om en bok, utgiven i Storbrittanien av biologen Dave Goulson, med boktiteln"Galen i humlor" och som oväntat blivit en bästsäljare. Stina har i gott minne alla foton jag skickade på FB förra sommaren då jag hade ett humlebo på altan. Något sådant händer nog bara EN gång i livet.

I dag är det 70 år sedan andra världskriget slutade. I TV nyss, hörde jag en dam, två år äldre än jag, berätta om den där dagen. Hur chefen, på hennes arbetsplats kom in till personalen och talade om att det nu var fred och att alla fick sluta klockan tre.
Hon arbetade på Kungsgatan och det var där och på Stureplan jublet var som värst. Jag jobbade fortfarande på Söder. Vi, liksom alla andra affärer stängde omedelbart affären. Många drog  upp mot centrum. Georg ringde och ville att jag skulle komma dit för så klart var han med i vimlet och glädjeyran.Serpentiner och papper slängdes ut från fönstren, som vi kan se i TVrutan i dag. Jublet visste inga gränser.

Tängsel och "ståhej" lockar inte  mej  men jag tyckte det var jätteskönt med några timmars ledighet denna vårdag, så jag njöt av ledigheten och Georg kom på kvällen och berättade om det fantastiska. Jag hade hört på radion och tidningarnas löpsedlar fanns snart på plats så ingen fanns som inte visste vad som var på gång. Stockholm var också en annan stad på den tiden än vad den är i dag.

Vad jag också minns var att jag inombords ej förmådde vara riktigt så glad som jag önskade och jag stördes därav. Via radio och tidningar hade vi följt utvecklingen och samtalstonen mellan stormakterna, som inte bådade gott för framtiden. Vad skulle komma efter freden?

Kan ju tyckas märkligt att en 18 åring tänkte så men så var det och det dröjde ju ej så länge förrän något som kallades "Kalla Kriget" blev en verklighet. Jag har inget minne av att jag den 7 maj 1945 delgav någon vad jag tänkte. Jag var naturligtvis också glad över att det äntligen blev en förändring. Även om Sverige ej var lika hårt drabbat som våra grannländer så hade vi ändå levt med allt som detta krig förde med sig och det berörde våra liv på så många sätt.
  Vilken skillnad det blev efter den där dagen. Såsmåningom, sakta, sakta,  togs kupongerna på mjöl, socker, ägg, kött och fläsk,kaffe, the och kakao,smör, tvål och tvättmedel med mera, bort och vi kunde köpa vad vi behövde utan kuponger. Men tid tog det. Jag minns särskilt när smöret blev fritt , år 1948.

Men , vänner, så det här blev! Inte som jag från början tänkte i alla fall.
Klockan har dock blivit mycket och trött som jag varit hela dagen så gör jag bäst i att gå till sängen på en gång.
Önskar oss alla en GodNatt och att vi ska sova gott. "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är!" Amen!

Onsdag 6 maj 2015. Glad överraskning denna soliga , fina dag. Litesammandrag från 1991.

Tittar ut med kameran genom mitt sovrumsfönster Päronträdet blommar. Härliga vår!

Vilken fin dag det blev i dag. Sol och värme.
 Sven ringde. Han helpensionär. Maria, med mycket förkortad arbetstid, på väg dit, var ute  på stan i dag, som i går. Frågade om det passade att de kom för att äta medhavd lunch hos mej. De kom  i sällskap med dottern. Så klart att de var välkomna! Har ännu svårt att fatta att det är möjligt att få spontana besök av Sven och Maria så där mitt i veckan.
 Roligt också att Kristin var ledig och kunde följa med. Isak låg på hallgolvet och sov när dörren öppnades och han fick se Kristin. Han blev överlycklig. Svansen viftade och han hade inte ögon för någon annan. Han är förälskad i Kristin. Nu var det ett tag sedan hon var här. Om han nu har någon uppfattning om sådant. Det vet jag inte.

Kinamat är bara  SÅ gott och vi lät oss väl smaka. Kaffe och mandelkakor som avslutning.
De hade köpt blommor som skulle planteras i trädgården senare under dagen.
 Att vara pensionär är inte så dumt. Särskilt roligt om man får några år tillsammans.

När de gått ringde R. som mår dåligt i allmänhet och nu har ont i ryggen. Jag frågade om hon utöver cyklandet också promenerade. Hon hade svårt med det för skorna är inte bra och hon hade inte råd att köpa nya skor.  Jag sa att jag skulle titta i mitt "sociala" kuvert om där fanns pengar.(Vet ej om jag tidigare berättat om detta kuvert. Kanske jag annars gör det vid tillfälle.) Jag uppmanade henne att gå till en affär och se ut ett par sköna skor, vilket hon gjorde. Det fanns pengar tillräckligt i "kassan" och både hon och jag var glada. Gud är god.

Klockan 18 såg jag i TV2 " Världens fakta", en norsk dokumentär från andra världskriget. SÅ intressant. Repris i morgon. Se den då eller på datorn!! Det som nu visades var nytt för mej och jag såg allt med stort intresse. Jag kände ju igen namn på våra dåvarande politiker och tyckte mig åter uppleva den där känslan av osäkerhet som fanns de åren. Jag var 18 år när kriget slutade.

Men nu ska jag knyta ihop lite från vecka 37 år 1991 att börja "forntiden" med.
Bönepromenad i Hjärsta, Irene och jag. Fått veta att en son i vänners familj fått besked om att han hade högst två månader kvar att leva då man upptäckt att han angripits av cancer Ett svårt besked för familjen och hans kamrater.
"Bönemöte på Stora Hotellet för allt Guds folk", löd rubriken fredagen den 13.
Lördagen barnvakt hos Bernard och Kristin medan Sven och Maria var på bröllop.
Söndag 15 sept. Valdag. Första gången jag gick utan Georgs sällskap till en vallokal.
På kvällen barnvakt hos Bernard och Kristin.

19 sept ringde jag till Kreta och pratade med Fredrik. Pappan ( 54 år) till en av Fredriks kompisar
hade dött och denna dag skulle begravningen äga rum. Vi kom överens om att jag skulle åka till kyrkan och lämna en bukett blommor med en hälsning från Fredrik.
Flera dagar har jag ej skrivit något i min bok men vecka 39 var jag tydligen i Göteborg. Hade bakat sockerfritt bröd som jag hade med till min svåger Vidor.
 Min väninna Majken Enoksson och jag gjorde en dag följe med Vidor till Danmark, där vi hade en trevlig dag, samt handlade, förstås.
På kvällen hälsade jag på hos en systerdotter. Dagen därpå skjutsade Vidor mig till bussen mot Örebro.
Nu tog vecka 39  slut och jag ser att bloggen också i kväll tagit sin tid så det är dags för sängen. Säger GodNatt och Sov Gott alla bloggläsare. "Herren är min herde. Mig skall intet fattas."Psalm 23.Jag mår så gott av att läsa den psalmen.

Tisdag 5 maj 2015. Felaktiga beslut med konsekvenser. Forts. år 1991.

Ibland kan man nästan känna på sig från det man vaknar att det är något "fel i luften".
Så kände jag det i dag och det blev en lite annorlunda dag, Till stor del beroende på felaktiga beslut.Nu tar jag redan paus för att se TV2 om extremister. Byter rum.
Tillbaka i köket. Så intressant, och otäckt, att få höra om hur de tänker, de radikala muslimerna.
Det är viktigt att vi ej generaliserar. Liksom det finns extremister bland muslimerna så finns det också extremister bland kristna, även om uttrycken inte är desamma.

Nog har jag ibland under min levnad som kristen, funderat på varför Gud, som vet vad som är bäst för oss, aldrig tvingar någon människa att tro. Därför kan inte heller jag tvinga någon.Varje människa har rätten att göra sina egna val. Tack käre Gud för det!
Dock har jag under årens lopp sett en och annan av egen vilja bestämma sig för att välja Jesus som Herre i sina liv. Det finns en väg, som är oslagbar. Bönens väg. Så många gånger, ofta under år av väntan,har jag fått se hur Gud utfört stora ting som svar på bön.
Vilken annorlunda väg att gå mot den som vi hör om i dessa dagar.

Men nu till dagen. Jag ringde Färdtjänst. Det enda raka om man inte har egen bil och tänker sig till sjukhusområdet. Det råder mer eller mindre kaos under de stora byggnationer som nu  pågår där.
När jag var klar med "ögontrycket",14 på det bra ögat och 17 på det dåliga, så tänkte jag ta en buss upp till stan. Lång väntan. Så lång att jag valde att promenera. Under promenaden hann jag bestämma mig för att ej ta mig till stan utan i stället ta bussen vid Järntorget och åka hem.
Innan dess SMSade jag på FB att" jag var på stan utan sällskap". En liten baktanke fanns förstås. När man är så gammal som jag så har många av ens vänner dött. En ung vän jag hade och som alltid fanns till hands i sådana här lägen, flyttade långt bort, så chansen att få någon att träffa på stan var liten. Jag fick ett roligt svar från Kerstin  och så fortsatte jag mot Järntorget och bussen, som jag vinkade in till trottoaren när den redan var på väg Den snälla chauffören lät mig gå på.

Detta val av mig var inte bra. Sven skickade SMS med frågan:"Var är du? Maria och jag är på stan". Underförstått en inbjudan att äta lunch med dem på stan. Vi pratades vid på telefon. Fick erbjudande om att bli hämtad vid nästa hållplats. Valde bort även detta.

Isak blev glad då jag kom hem och vi tog en promenad. Och jag blev glad för kaffet.
Stefan kom och fick säsongens sista semla på väg hem från jobbet. Han åkte vidare till Bibelskolan där han är flitig elev varje tisdagskväll. Något som gläder mig.

I dag har Lasse varit hos sin mamma i Katrineholm. Hon bor nu på ett hem efter den stroke hon fick för en tid sedan. Av allt att döma kommer hon inte åter till sitt hem eftersom hon är förlamad i ena sidan. Talförmågan har hon kvar och hon säger att hon trivs så bra där hon är. Personalen gör allt för att hon ska ha det bra. Naturligtvis kändes det gott för en son att få höra att ens mamma är så nöjd.
Kruxet är att hon har sina båda söner flera mil bort men då är det ännu viktigare att hon är nöjd med de personer hon har i sin närhet. Man blir glad av att höra sådant.

Men ack så långt detta inlägg blev

 Ska koncentrera ett par veckors forntid till slut. September månad 1991.
Nye kantorn,  Karl Wikenstål kommit till kyrkan.
Jag fortsätter mitt bakande till kyrkliga aktiviteter. Tycks vara omättat. Det förvånar mig nu att se hur jag både hade jobbet i Mikaelkyrkan och ändå deltog i sammankomster i min egen kyrka, Filadelfia på kvällar.
Den 8 september skrev jag;" Jag börjar bli allt bättre. Känsla och förstånd närmar sig varandra alltmer. Jag känner åter arbetslust och tycker att jag har det bra också nu. Känns som om jag gått in i en ny fas, som också har sitt värde."
 Vecka 36 är nu avverkad och jag avslutar för i kväll.  Skönt att inte ha tandläkare eller sjukhus att tänka på i morgon. Får se vad trevligt jag hittar på. "Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet". Sov Gott , vänner! Tack för i dag, Gud!

Måndag 4 maj 2015.Sista deklarationsdagen. Tandläkarbesök. Forts år 1991.

Ingen träning i dag. Hos tandläkaren och pratade tandutdragning. Igen!
Om två veckor ska det slutgiltiga beskedet lämnas. Jag har alltså fått lite betänketid.
Elsemarie har varit i Stockholm på "skolmöte".
En mulen, regnig dag har det varit. På onsdag ska det bli sol säger TV.

Nu till år 1991.Vecka 33. M.12 aug. Romska flickan har kommit tillbaka. Väckte mej halv ett. Hade en kille sittande i köket. Han behövde skjuts hem till Björkhaga, vilket han genast fick.
Ser, när jag nu kollar dagboken att det hände mycket denna vecka.

Ser i boken att både Mikaelsveckan (på mitt jobb) och ungdomssamlingen "Hopp om livet" pågick i stan.
"Hopp om livet" samlade många ungdomar. Elsemarie och Lasse var hemma och det var liv och rörelse i huset. Som jag gillade, så klart!
Möten och ungdomssamlingar i olika kyrkor och en del torgmöten. Sena kvällar. Många namn på sådana som varit på besök i huset, som jag inte  minns något om i dag. Men jag minns att det var en rolig vecka.

Mikaelsveckan betydde att jag var engagerad där på många sätt. Kokade knäck, bakade, gjorde piroger, tiggde grejor pr telefon från firmor i stan Var med om att sälja till människorna som kom.
En härlig gemenskap där alla hjälptes åt med kaffeservering och försäljning av rulltårtorna jag bakade.

Veckan avslutades med att Erik, som tidigare bott här en tid, kom direkt från Småland med ett nystyckat rådjur. Det hamnade i frysen.
20 aug står det i boken att jag sitter och gråter medan jag  plockar vinbär. Skaffar blommor, vita, röda och blå, som i brudbuketten. Åker till graven med dem för dagen efter, den 21, är det Georgs födelsedag och vår bröllopsdag. Då ska blommorna finnas på plats.

Mikael och en kompis kom på kvällen och fikade. Stannade länge. Så omtänksamt. Jag behövde deras sällskap den kvällen alldeles särskilt.

21 aug. Morgonbön och arbetslag på jobbet.Hämtade sedan Gurli och var i hennes sommarstuga resten av dagen. Det blev en bra dag.
22 aug. Plockade av klarbären. Sedan till kyrkan och bakade bullar och sockerkakor. På kvällen åkte Gurli och jag till hennes vänner och plockade 20 liter röda vinbär.
Ja det var då det, tänker jag nu när allting går så sakta.
Men "allt har sin tid",som det heter.

29 aug. Kerstin har köpt astrar till graven och vi cyklar dit och planterar dessa.
30 aug. Hämtar Bernard och Kristin vid Musikhögskolan. Vi går till Åhle`ns och fikar. De åker sedan med Lennart till Hjortkvarn och kusinerna där.
Slut på augusti månad. Nu till sängen. I morgon fm. ska jag till Ögonavd. på USÖ.

"Bred dina vida vingar, o Jesus över mig och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig." En god avslutning på en bra dag.

Söndag 3 maj 2015. Härlig dag! Lugn och ro. Kanske lite från år 1991.

Klockan 21.00 kom jag hem från en liten tur till en av mina dagligvarubutiker. Allt var så tyst och stilla. Ingen trafik. Ljum vårkväll. Så glad jag är att jag gav mig iväg ut. Fruktskålen var helt tom och den måste få lite vitaminer att förmedla. I morgon ska matgästen få orientalisk kyckling och till detta behövs paprikasallad på burk, som inte fanns i mitt kylskåp., så det var också en anledning till butiksbesöket.

Inte blev det något kyrkobesök i dag heller, TV-gudstjänsten från Frykerud i Värmland ännu en gång. Så bra det kan bli med gudstjänst även från en landsbygdsförsamling. Svenska kyrkan och frikyrkor firade gudstjänst tillsammans. Även om vi har lite olika ritualer så har vi GRUNDEN gemensamt. Kristi kors. Jesu död och uppståndelse. Att vi har lite olika uttryckssätt tror jag att Gud gillar.

Jag "kraxade" med i sångerna och bönerna och tackade Gud för allt.
Som vanligt lyssnade jag sedan till Närradion och den predikan om att "växa i tron" var så bra så jag borde ha spelat in den på kassettband! Hoppas att den någon gång sänds i repris!

Jag har ju inte berättat om Alfons återinträde i trädgården. I går satte Lasse honom i frihet. Nu går han omkring och gör sitt jobb liksom förra sommaren och går in i sitt garage när han är klar. Jag sa det förra sommaren och säger det igen. Jag älskar Alfons!

Min vän Jim, som jag tidigare berättat om, kom och krattade bort en del kvistar som låg i gräsmattan och hindrade Alfons så han hade tvingats gå runt på vissa ställen. Nu är det fritt överallt. Jim och jag fikade sedan och pratade en stund. Vi trivs tillsammans fast åldersskillnaden är mycket stor.

Känner att jag inte orkar skriva mer i kväll och "man ska lyssna till sin kropp" så jag tror att jag gör bäst i att avsluta nu. I morgon ska jag till tandläkaren sedan jag har tränat. Jag fick rådet att avstå från träningen ett tag efter mitt "fall" i köket då jag möjligen fick en liten hjärnskakning.
Nu känner jag mig mycket bättre men har fortfarande stort sömnbehov. Haha, skyller i alla fall på det. Att avstå träningen ännu längre tror jag inte behövs.

Det blev inget från år 1991 men det kommer i nästa inlägg. Tack för i dag och SOV GOTT alla bloggläsare.
Just nu läser jag ur Psaltaren kap 4, vers 9. " I frid vill jag lägga mig ned och i frid skall jag somna in,
ty du, Herre, låter mig bo avskild och i trygghet," Amen! Det sover vi på!

Lördag 2 maj 2015. Lite ändringar men städhjälpen kom ändå. Lite 90-tal.

Det lönade sig att hoppas på sol. I alla fall i morse kom den och stannade flera timmar. Först när jag tog fram barnvagnen och skulle handla började det småregna, vilket fick mig att ställa tillbaka vagnen i garaget och gå inomhus. Den promenaden skulle jag ha behövt för nu börjar det kännas att jag ej tränat på flera dagar.  På måndag ska det bli.

Det ringde på dörren i morse. Nyduschad i badkappa fattade jag beslutet att inte öppna dörren.
Såg att Stefan ringt och han befann sig vid Maxi, hade köpt jordgubbar och grädde och var på väg hit. Han kom i sin "nya", fina bil. Ett fynd, som det verkar! Det blev kaffe och underbara bär med grädde och lite samtal.Till städhjälpen hade jag via sms önskat senare ankomst, om möjligt,då jag fick veta att S, var på väg hit. Det gick bra och jag var nöjd, så nöjd!

Tycker nog att jag känner mig bättre i dag, vilket jag sa till sonen som ringde och ville veta.
Jag kan inte låta bli att tacka Gud som såg till att jag inte bröt mig. Lite andra blessyrer kan man stå ut med.

Det tar tid att skriva om 90-talet. Största anledningen till att jag började blogga var ju att jag upptäckte att det var mycket roligare att blogga än att skriva  memoarer, som barnen ibland önskat.
Därför måste jag ha det uteblivna memoarskrivandet i åtanke så barn och barnbarn, i första hand, får veta hur mitt liv gestaltat sig. Att sedan andra också läser är "bonus " och gör det ännu roligare att skriva. VILKA som läser vet jag, i stort sett inte, men det är ändå stimulerande att veta att det skrivna blir läst. Även om det bara är en enkel blogg, där fel och brister naturligt finns med.

I gå hämtade jag en del ur mina block. I dag går jag tillbaka till Dagboken för år 1991.
1 augusti. " Trött, trött. Egentligen skulle det vara skönt att flytta till Himlen, men det vill jag inte för barnbarnen behöver kanske en farmor och mormor.
Jag har fått arbetslust. Måtte den stanna kvar! Jag har länge nog saknat den. Man kan tvinga sig till mycket!
Georgs syster med familj är på 40-årskalas i Örebro och bor hos mig ett par dagar.

Den 4 aug. har jag åter ansvar för kyrkkaffet i Mikaelskyrkan. Till kyrkan hör en separat byggnad där det finns goda utrymmen och det är där jag bakar kaffebröd till kyrkans samlingar, när jag inte är ute på hembesök. I dag bjöds på bulle, kaka och rulltårta.
Hem och ordnar lunch för mina två äldsta barnbarn, Mikael och Fredrik.

5 aug börjar Mikaelkyrkans sommarvecka för seniorer på Solliden, en härlig sommargård i stans närhet. Där finns jag med hela veckan.
6 aug. Bernards kompis mamma dog i dag. Så förfärligt sorgligt!
7 aug åkte jag hem och plockade sista hallonen på tomten.
8 aug gick jag upp tidigt. Klockan 5 kom Fredrik för att säga adjö. Han visade mig ett Nya Testamente som han fått av "Rolle", en kompis, Han skulle nu åka till Kreta tillsammans med kompisar, där de skulle spela för turister på en semesteranläggning. Vi kramade om varandra och önskade varandra Guds välsignelse. Så står det: Lilla Fredrik,må Gud bevara honom från allt ont! Fredrik var snart 19 år, men i farmors ögon fortfarande "lilla Fredrik".

Samma dag kom Frank med sin fru Eva från Kristiansand i Norge för att hälsa på släkten i Sverige. Jag hade ju mitt jobb att sköta men fick ledig eftermiddag. Sven och Maria bjöd på mat i Hovsta Efter det tog Sven med sin musikaliske släkting Frank, Eva och mig till  musikhögskolan, där Sven sedan flera år hade sin arbetsplats och visade oss runt. Så intressant! Uppskattades verkligen!

Eva och Frank fortsatte sedan sin färd mot Norge och jag återvände till mina vänner på Solliden. SÅ roligt med detta besök av våra härliga norska släktingar!
 Sven, Maria och Kristin hade blivit ombedda att sjunga och spela på eftermiddagens andakt, avslutningsdagen. Kristin , då 9 år, spelade så fint på sin fiol , Maria och Sven sjöng och spelade piano.
Så var vecka 32 avslutad.  Jag avslutar också mitt skrivande för i kväll.

I morgon är det söndag. Jag skulle gärna vilja ta mig till kyrkan och det kan ej vara så svårt. Ibland är jag alltför "seg" på morgnarna!  Det är en s.k. ovana jag har att bekämpa.

Tack Gud för allt gott i dag. Så stort att kunna se, höra och mycket mer. Jag tackar dig, min Gud! Du vet att jag älskar dig så mycket och tillhör dig för evigt.
Nu blir det skönt att sova! Natti, Natti!

Fredag 1 maj 2015. Regn och sömn. Läser block från år 1991. En dag i taget.

Regn, regn.  Det passar mej, som bara vill sova. Jag skyller på mitt fall på köksgolvet för en vecka sedan. Visst kravlade jag mig upp, tacksam för att jag ej brutit varken armar eller ben, men hela kroppen tog stryk i alla fall. Blåmärke, lite huvudvärk och enorm trötthet. Sover och sover.
Försöker titta på TV och läsa tidningen, men somnar .
Borde ha förberett lite innan städhjälpen kommer och tar hand om golven i morgon. Men inget blir gjort.
 Jag minns en tid i mitt liv då 1 maj var en efterlängtad dag. Sedan barnsben var det så att söndagarna var vilodag . Då jobbade man inte och affärerna var stängda. Söndagar, numera, ses inte riktigt på det sättet. Då var det så befriande att ha en "helgdag", 1 maj som en fridag, då man kunde jobba med vad man ville. Vår hulda moder var alltid noga med att inte utföra sysslor på söndagen. Då läste hon, skrev brev, men aldrig skulle hon utföra några sysslor, inte ens handarbeta på en söndag. Hon stickade och virkade till klockan 24 på lördagskvällen men då vidtog vilodagen. Jag tänker lite annorlunda.

I min förra blogg skrev jag att jag skulle återge lite av det som skrevs i mina kollegieblock i vilka jag skrev av mej mycket av sorgen efter Georgs hastiga död.
I kväll har jag tittat lite i dessa block. Första blocket påbörjades den 2 juni 1990, dagen efter begravningen. Konstaterar att detta block var fullskrivet redan 2 månader senare. Så mycket smärta och tårar som ryms på dessa sidor.

Jag kan  se att nästa block har en tidsrymd av ett helt år. Det visar, tycker jag, att sorgen lägger sig med tiden. Saknaden kommer däremot alltid att finnas, läste jag häromdagen att någon sagt. Det var säkert bra att skriva mycket första tiden och på det sättet bearbeta det svåra.

Tidigare har jag avslutat juli månads dagboksskrivande och nu ska jag återge en del från blocket år 1991.17 juli. "Varför sitter jag här och gråter? Fjorton månader har ju förflutit. Varför kommer det till baka så här utan förvarning? Det känns så svårt och allt känns så meningslöst. Ingenting spelar längre någon roll. Han kommer inte hem med tåget eller bilen. Aldrig hörs hans röst i telefon.
När barn och barnbarn kommer så finns han inte med. Han fattas oss.
Har ingen lust att köpa nya kläder. Ibland vill jag träffa vänner, ibland inte.
I dag åkte jag till graven för att gråta där. Jag vet att Gud inte gör några misstag och att min älskade har det så bra hos Gud. Det skänker mig tröst. Men ändå!! Längtan och saknaden!!

Det är märkligt, det där, att när jag gråtit mycket någon dag så är det som om det  går bättre att leva en tid efter det. Jag kommer inte "ner" mig på ett tag.
Jag tittar på päronträdet som jag planterade som ett minne och det växer fint."

Ja så skrev jag då. Ser att det gick en hel månad innan jag nästa gång skrev i blocket.
Skönt att se att det gick bättre och bättre att leva ensam. Så hade jag ju också barnen och deras familjer.Yngsta barnbarnet var nu 7 år och jag träffade dem ofta. Vilken glädje att ha dem i min närhet.

Åren har gått och jag är så nöjd med mitt liv som jag har det i dag. Mina älskade barn och deras familjer gör livet ljust. Att sedan ha det bästa av allt, Jesus Kristus, som min bäste vän gör att jag ständigt lever i trygghet och visshet om att han har allt i sin hand och leder steg för steg i den mån jag vill ha det så, och det vill jag.

Nu är jag redan trött. Tror att många blivit extra trötta denna regniga dag.
 Ulla ringde nyss. De har nu fem barnbarn och en hund att ta hand om tills morgondagen. Kusiner som trivs och har roligt ihop.
Sådana tillfällen ska man ta vara på. De växer så fort, de små barnen och de där minnena från tiden då man fanns där för dem plockar man fram när man blir gammal.Så tacksam jag är för alla härliga stunder med barnbarnen och alla minnen.

Nu är det kväll och jag säger GodNatt och ska sova fast jag gjort det stor del av dagen.
Jag återkommer i morgon. Ser fram emot sol och värme fast några löften om detta för morgondagen har ej givits. Jag hoppas ändå!