Fredag 9 januari 2015. Något om dagen.

Nu har dagen tagit slut och jag är också lagom slut för sängen.
Har nyss pratat med trebarnsfamiljen , barnen i åldern 1½ -5 år, alla magsjuka. Mamma och pappa tacksamma så länge de klarar sig.
Roligare kan man ha!

Jag har sovit mycket i dag. Något är väl inte OK då.
Fick besök av Tobias, som hjälpte mig med en del som skulle till vinden. Han fick nygräddade våfflor som fikabröd. Enligt önskan.
Baka kakor? Nej! Träna? Nej! Tvätta en maskin? Ja! Hitta saker jag letade efter? Nej!

I Paris har de två terroristerna skjutits. Ytterligare fyra personer dödade. Så fruktansvärt alltsammans så man vill ej tänka på det. Paris och hela Frankrike är i chock. På TV sägs att inga länder går säkra.
Ondskan tilltar! Naturligtvis är det extra svårt när utövarna tror sig göra något bra och själva bli martyrer genom det de gör.

Så tacksam att veta att Gud har den yttersta kontrollen och en dag ska det bli frid på vår jord. Gud vet när det ska ske och till dess har han lovat att varje dag vara med oss. "Se jag är med er alla dagar intill livets slut", sa Jesus. En stor trygghet i allt elände.

Nu säger jag GODNATT till er alla, kära vänner. Inte en rad till orkar jag skriva!

Torsdag 8 januari 2014. Ingen dag är den andra lik.

Låg vaken 2-3 timmar i natt så nu ska det bli tidigt sänggående i kväll, om det hinns med.
Jag hade lämnat en del ogjort i köket sedan gårdagen. Bestämde mig för att odla dygden diciplin. Det lyckades medan jag plockade ur diskmaskinen utan att först äta frukost. Men sedan var det den gamla vanliga visan igen.
Grannen har födelsedag i dag. Jag är dålig på att köpa presenter men brukar till min granne baka en nötrulle med choklad och grädde, vilket jag hann göra innan Sven och hans fina tjejer till barnbarn kom på besök.

Isak visste ingenting och blev alldeles till sig av glädje. Viftade på svansen och mådde så gott där han låg på golvet och flickorna klappade honom. De fann varandra på en gång, Isak och flickorna.
Vi fikade och pratade och Sven sade sig vara så nöjd med att vara pensionär.

Att som mamma minnas en liten gosse med ljust, lockigt hår och nu se honom som nybliven, gråhårig pensionär är lite speciellt och ger mig stor glädje.
Han föddes i Stockholm, flyttade till Kil, vidare till Lesjöfors där han började skolan, sex år gammal. Gick där ut Grundskolan, 9 år. Efter det Handelsgymnasium i Örebro, 3 år. Som "säkerhetsåtgärd". Han visste redan att det var musikpedagog han ville bli men på den tiden var det yrket något osäkert vad gällde anställningstryggheten och betyg från "Handels" var ingen nackdel att äga.
  Efter gymnasiet blev det Musikhögskolan några år för att bli musiklärare. Några år senare proprefekt  på Musikhögskolan för att sedan bli prefekt där intill dagens pensionering.

Att han fann sin fru Maria med samma musikaliska intresse,som han, har berikat livet för dem båda, för att inte tala om deras ständiga engagemang i  de församlingsgemenskaper de under alla år varit verksamma i, där de varit till hjälp för varandra och fått vara med i tjänst för Gud och till glädje för människor, som lyssnat till sången och musiken.

Se bara så jag drar iväg, men besöket i dag kändes för mig  som att en viktig del av, inte bara Svens utan också mitt liv, kommit till en epoks avslut. När barnen är små vet man ingenting om hur deras liv kommer att gestalta sig. Får man då, som jag, leva och se det första barnet uppnå åldern för pension blir man ödmjukt tacksam för att ha fått nåden att följa med hela vägen genom med och motgångar men att se hur allt blivit bra. För mig är det ett ämne till stor tacksamhet för att Gud aldrig sviker. Han har alltid funnits i vår familj och genom allt har han stund för stund, dag efter dag visat sin oändliga kärlek och barmhärtighet. Jag vill sjunga, som i min ungdom:" Ja giv Jesus äran, ja giv Herren Jesus äran.

Födelsedagskaffet hos grannen i hennes julpyntade hem var trevligt. Gemensamt har vi, att vi förlorade våra män strax innan de nått pensionsåldern och vet vad det vill säga att  hastigt förlora sin livskamrat. Inget avskedsord. Bara ett meddelande att den som stått en närmast i livet plötsligt var borta. Både grannen och jag hade träffat våra män redan i tonåren och har också detta gemensamt.

 Inte blev det träning i dag heller men jag bakade en sorts kakor i alla fall!
  Några telefonsamtal och SMS visar att man inte är isolerad.
Dagen tog snabbt slut och jag ringde återbud till städhjälpen i morgon. Om jag är OK vill jag baka eftersom kakburkarna är tomma. Är jag inte OK får jag hitta på något "sittgöra", som mamma brukade säga. Långsamt blir det aldrig.
Nu önskar jag GodNatt till oss alla!  I Frankrike har man landssorg efter en terroratack i Paris, mot en tidningsredaktion. Tolv personer döda. Nästan hundra skadade. Vilken ondska! Vilken sorg!
   MOT det onda! FÖR det goda! Låt oss kämpa för det goda så länge vi finns till!

Onsdag 7 januari 2015. Lite om dagen.

Åter en dag, ensam och stillsam. Sjuk är jag väl inte men inte alldeles i form. Blödde näsblod i dag och känner mig hängig och darrig. Hoppas att den årliga förkylningen,  hoppar över detta år. Den är i alla fall försenad.
Jag hade stora drömmar angående denna dag. Intet blev det.

Att i morse vakna och se att vinterns första snö fallit, höra grannens snöskyffel utanför min dörr, joodå, det gav en smula omväxling.

Några timmmar senare bestämde jag mig för att jag bara måste ut. Hade inte tränat fast jag tänkt det.
Jag gick till affären för att dels komma ut, dels handla lite smått.

Jo där satt han, tiggaren. Jag hade valt en annan affär i dag så det var en annan tiggare. (Undrar förresten när ordet tiggare ska anses så diskriminerande att vi tvingas sluta använda det.) Då ska jag haka på. Jag stannade, tog upp plånboken och gav honom en sedel. Den här mannen såg ut att vara lite äldre än den jag träffade för ett tag sedan.I dag fotograferade jag inte.

Jag handlade en  kasse med lite smått, som jag gav honom när jag gick ut. Han blev märkbart rörd och glad. När jag åter tog upp plånboken och gav honom ett par sedlar till, så tog han av vanten, tog mig i hand och tackade medan han fick tårar i ögonen. Jag tror att männen ,när de ser mej, tänker på sina mammor och att därför tårarna kommer.

Hur som helst så mår jag inte bra av att se dem sitta där i kylan med sin lilla pappmugg och i dag kom jag osökt att tänka på Sparbössan vi hade i söndagsskolan i Stockholm, där jag då var lärare.
Den lilla negerpojken som bockade för varje slant barnen gav. Jag reagerade inte då, men jag vet att en sådan Sparbössa ej får användas i dag, även om den till äventyrs skulle finnas i någon gömma.

Själv skulle jag gärna vilja ha en sådan för vacker var den men det var åtskilliga år sedan den tillverkades och hoppet om att finna en på auktion är litet.

Jag är alltid lika tacksam för att jag har allt jag behöver och snälla barn därtill. När jag kommer från affären så kan jag ej annat än tacka Gud för allt.
Det är så med Gud att han också VÄLSIGNAR det vi har. Kaffet i burken och mjölet i påsen.

Nyss ringde min vän Stefan. Han var också tacksam för allt han ser av Guds omsorg.
I dag har Filip lämnat föräldrahemmet och åkt till Göteborg för sin andra termin där. Det kom överraskande fast jag borde ha känt till att han skulle iväg. Värst för mej är samvetskvalen för att jag ej gjorde en smörgåstårta som jag lovat. Han gillar inte kaffebröd och godis men är förtjust i smörgåstårta.
" Mormor, nästa gång kommer jag hem till din födelsedag", sa han i dag när han ringde och jag stod inför fakta! Det var i dag han skulle åka!!!
Alla barnbarn, utom sladdbarnsbarnbarnen, är vuxna och har sina familjer så därför håller jag hårt i de här tre sista.
I morgon  kommer den nypensionerade Sven hit med två av Marias och hans barnbarn, som hämtats från Stockholm för att umgås med familjen i Örebro några dagar. Är så glad för varje gång jag får vara tillsammans med barnbbarnen. Barn är så intressanta och jag älskar dem.

Eftersom jag ej är sjuk men inte OK, om ni förstår, så ska jag ta en alvedon och sova.
Tack Gud, för i dag! Låt alla sova gott! Jag också!
Nu "kom" en sång tonande i mej: "I Herrens händer, i Herrens händer, där får jag vila. Där är jag trygg!   GodNatt, alla!

Måndag 5 januari 2015. Lite av varje!

Nu är det inte lätt. Jag hade tänkt skriva blogg både om nutid och forntid. Vad händer? Jo, jag som sällan tittar på TV mer än på nyheter och dokumentärer upptäcker att jag vill ägna hela kvällen åt TV.
"Markurells i Wadköping" är redan avverkad. Jag blev påmind om min tid på Folkhögskolan och vår fantastiska lärare i Litteraturhistoria, när jag såg den. Han hade en fantastisk förmåga att för oss elever levandegöra   böcker och författare  Nu får jag inte missa nästa avsnitt.

Dagen började med huvudvärk av den lindrigare sorten. Efter att ha pratat med min syster och fått veta att hon tänkt sig ut på inköpspromenad så kom vi överens om att en liten fikastund vid julgranen i mitt kök kunde vara ett bra första avbrott på färden. Det är så roligt att hennes hälsa nu tillåter att hon, med rullatorns hjälp, kan ta sig ut på egen hand. Eftersom hon dessutom besitter en energi,  starkt påminnande om vår mors, gör att hon kan utföra vad knappast någon i hennes situation skulle göra.

Nu påminns jag om en händelse när mamma en gång på natten vaknade och hade svår hosta. Hon tog, i mörkret, från en hylla, en flaska, som hon trodde innehöll hostmedicin, tog en klunk för att med fasa inse att flaskan innehöll Aceton. När hon sedan för en väninna berättade om den hemska händelsen sa hon på sävlig småländska:"Du Alva, hade de vatt e vanli mänske då hade ho dött!"

Sådan var mor och sådan är IngaMaj även om hon inte utsatt sig för samma faror, som mamma gjorde då och då!
Anna, min väninna, om vilken jag vid ett senare tillfälle ska berätta, kom för att vinterbeskära min vindruva vid altanens vägg och delade sedan stunden vid kaffebordet med oss. IngaMaj fortsatte sin vandring till affären, som låg längre bort än den hon först tänkt sig och Anna och jag fortsatte att prata, länge. Till slut ringde jag IngaMaj för att höra hur hon klarat den, som vi båda ansåg, alltför långa promenaden med tanke på de onda benen. Joodå , hon var då utanför sin dörr. Hade fått sällskap med en snäll herre , som var på besök i grannskapet och hade samma väg som hon. "Vad Gud är god", sa hon.

Så gick min väninna och jag bestämde mig för att denna kväll sitta framför TV.
Därför blev det inget skrivet om 90-talet i kväll heller.
Jag tackar Gud för att jag haft en bra dag, att huvudvärken försvann, för trivsamt sällskap och för att han alltid finns. Att umgås med, att få hjälp hos, att se hans ledning i smått och stort.

I dagarna är det 10 år sedan stormen Gudrun drog fram över södra Sverige. Det är skrämmande att lyssna till dagens rapporter om dess framfart. Nyss hörde vi om Tsunamin på annandag jul för 10 år sedan i Thailand då så många människor omkom.

  Stormen Gudrun, den värsta katastrofen i Sverige i modern tid, kom strax därpå. Sverige var chockat efter Tsunamin och så detta! Stormen tog ett område stort som 275000 fotbollsplaner. Dock bara ett fåtal människoliv.  Hörde i dag en skogsägare, som sa att om 15 år skulle den nya skogen ha växt upp igen.
Med minnet av denna dystra katastrof går jag nu till TV innan jag läser dagens tidning och somnar!!!

Söndag 4 januari 2015. Dagen ser ut att sluta som den började för min del.

Det här med långa ledigheter är visst inte så bra för mej. För det kan väl inte vara luftombytet för att jag var i Hjortkvarn mindre än ett dygn?!
Hur som helst så var klockan ½11 när jag vaknade i morse. Dagen håller på att ta slut och jag är trött!
Hoppas att det är öppet på träningen i morgonen. Och att jag får mod att ta mig dit.  Tidigt! Två veckors avbrott är mer än mitt välbefinnande kan stå ut med.

En sak har jag gjort i dag. Något som syns. Kokat en stor kastrull med risgrynsgröt. Ack vilka hårdkokta gryn men efter några timmar var den klar i alla fall. God var den också! I morgon ska den frysas i lagom portioner.
Jag har fått telsamtal och SMS från barn, barnbarn syskon och syskonbarn för att det är min namnsdag, något jag numera ej bryr mig om men roligt att det ändå uppmärksammades av de mina.

Jag hade nog tänkt komma igång med 90-talet igen men inget är sig likt när det kommer en storhelg och livet ej flyter på som det brukar.

Nu gäspar jag och vill bara sova.  Då ska jag göra det. "Man ska lyssna på kroppen" säger min syster,sjuksköterskan.  Ska ta mig i kragen och återgå till forntid inom en snar framtid, så jag hinner klart medan jag är i livet. Sov Gott!

Såg en kort stund på TV "Så ska det låta" i kväll. Just då började de sjunga:" Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor, är den kärlek, nåd och sanning, som i Jesu hjärta bor.  "Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin. vers 2 sjöng de också:" En gång som en jagad duva, som en sårad hjort jag var men ett djupt förkrossat hjärta, Jesus ej förskjutit har. Publiken sjöng med och det påminde en aning om tältmötesstämning en stund. Den sången blir aldrig för gammal.

 Frågan"har du gått i söndagsskolan",kom programenligt. "Joodå i Missionshuset."
 Jag minns vår pappa hur han som söndagsskollärare söndag efter söndag stod framför oss barn, sjöng med oss, berättade ur Bibeln och lärde oss att bedja till Gud, som alltid finns för vårt bästa.
Se bara! Så blev det en bra avslutning på en annars ganska innehållslös blogg. GOD NATT!Gud är god!

Fredag, lördag 2 och 3 januari 2015.

För länge sedan köpte jag en dagbok för år 2015 men har inte ännu letat fram den ur sitt gömställe, så nu gäller det att ha lite kom ihåg, utan den.
Innan jag på nyårsdagens kväll tittade på TVom Astrid Lindgren, fick jag  besök av Filip och Tobias. De hade lovat att skaka mattor och dammsuga.Städningen hade fått bero medan jag firade jul på Loka.

Tobias skakade mattor medan Filip dammsög. De var snart klara och ersättning ville de absolut inte ta emot.

Fredagen 2 jan. fick jag besök av Kerstin och hennes två barnbarn, Celia 1½ år samt Liam 4år. Vi fikade och åt lunch här. Strax innan de skulle åka hem kom Kristin, som planerat. Kerstin skjutsade mig till affären där jag gjorde diverse inköp.Nej, nej inte fick JAG på några villkor betala det inköpta. "Mamma det här betalar jag!" Mina barn är verkligen generösa mot mig.

När jag och varorna avlämnats och jag kom in i köket var det undanplocket på diskbänken och Kristin var i full färd med att göra ren micron och området närmast den. Min syn har blivit sämre med åren och därför är jag så tacksam när jag får lite hjälp med rengöringen. Jag kan försäkra att när Kristin tar itu med något så blir det gjort ordentligt! Tänk vad tre barnbarn, inom loppet av två dagar, kan göra för att glädja en farmor och mormor!
På kvällen fick jag pr telefon veta att barnbarn fanns i stan och skulle få skjuts till Hjortkvarn, dit jag i dagarna tre tänkt åka med buss, men annat kommit i vägen. Nu blev jag erbjuden skjuts tillsammans med Kristian och hans flickvän.

Min barnsliga Gudstro säger mej att Gud hade sitt finger med i detta. Han vet allt i förväg.
Så kom det sig att jag hamnade i Hjortkvarn hos Ulla och Lennart, dit Emma och Emil nyss,från Stockholm, anlänt med sina två små flickor.

Så är jag framme vid dag som inne är, lördag 3 januari. I Ullas och Lennarts stora hus finns gott om rum så jag vaknade i min "vanliga" säng i morse.
Så roligt att vara tillsammans med dem alla i dag. Särskilt roligt att Kristian och Ulrika funnit varandra och nu efter att ha firat nyår i Berlin med stora festligheter delade glädjen med familjen i lugn och ro.
 
Kristian har under lång tid rest omkring runt jorden och besökt många länder och städer, där han spelat, den duktige musikern! Nu blir det ett par lugna dagar i Hjortkvarn och några fler i Stockholm innan han ger sig iväg igen.
Efter att ha ätit Lutfisk med familjen blev jag av Färdtjänst hämtad till Örebro.
Det var, som så ofta, en invandrare, som körde. Jag är, och har alltid varit, mycket intresserad av människor och när jag ibland åker färdtjänst så är det så berikande samtal, som förs.
Oj så mycket vi hade att samtala om. Jag ska hälsa på i hans familj, bestämde vi och glad var jag för den trivsamma bilfärden.

Märkligt att jag just nu, när bloggen är klar, känner mig lagom trött och längtar till sängen.
Jag är SÅÅ tacksam till Gud för allt jag redan upplevt detta nya år och ser med spänning framåt.
Att se Guds ledning i det lilla är för mig så stort och Gudskontakten fyller mig med största glädje. Önskar fortsatt samarbete med Gud hela år 2015. Att börja med!
 "Att leva är att växa" står det i min lilla bok här bredvid. Sov Gott, kära vänner och jag önskar er alla "Ett Gott Nytt År."

Torsdag 1 januari 2015. Lite kort om årets första dag.

Isak är så hänsynsfull. Inte förrän kl.9.20 i morse stod han bredvid sängen och slog försiktigt med tassen mot sängkanten. Han hade ibland sovit vid mina fötter, ibland i köket, ibland på golvet i sovrummet. "Smällarna" klarade han fint. Lite skrattretande är att vi hör lite dåligt både Isak och jag. Det kan ju ha sina fördelar ibland.

Han hämtades av Matte och jag promenerade till min syster. Först såg jag Nyårskonserten från Wien.
Den väcker alltid minnen. Den har alltid spelat stor roll i vår familj. Det var så högtidligt när alla, familj och gäster samlades. Till kaffet, detta högtidliga tillfälle serverades alltid Schwarzwaldtårta. Så länge vi bodde i Lesjöfors levererades den genom mjölkaffären, som i sin tur fått den med buss från Karlstad! Efter dessa år tillverkade Georg den efter alla konstens regler. På senare år har det växlat lite och i år blev det kaffe utan detta bakverk. På Elsemaries födelsedag 12 januari kommer denna läckerhet att serveras.

Nyårsdagen i år hade min syster Ingamaj och jag på eftermiddagen fin middag då hon bjöd på Lutfisk, som vi båda är förtjusta i. Vi pratade om gamla tider då vi själva lutade fisken.
På kvällen såg jag på TV återigen en dokumentär om Astrid Lindgren. Då var också en av mina vänner,Sara Schwardt, med. Hon brevväxlade från sina tidiga tonår med Astrid, i trettio års tid, ändå träffades de aldrig. Breven som nu finns utgivna i bokform säger en hel del om både Sara och Astrid.

För min del blev jag rörd till tårar av att se min ungdoms stad Stockholm, precis som den var på min tid. Gatorna affärerna, kriget in på knutarna, bombningarna varav en var i närheten av mitt första boende hemma hos Magda och Harry. Jag hade glömt detta men kom tack vare TV nu väl ihåg hur hemskt vi upplevde det även om det inte direkt var ett krigshot. Vill minnas att det fanns en godtagbar förklaring. Ska forska lite i detta.

Ajajaj, nu är klockan 21.00 fredag kväll då jag fortsätter mitt skrivande från i går. Om fem minuter hämtas jag av Jonas, Kristian och hans flickvän Ulrika. Vi ska till Hjortkvarn för att umgås under morgondagen så nu säger jag Goodbye till er alla och publicerar utan vidare. Sov Gott! Jag fortsätter i morgon kväll.