Onsdag 2 juli 2014. Åska och regn . Lite från år 1986.

Duktiga Fredrik tog hand om lillebror Martin som sög på fingrarna.

Dagen har ej varit så bra , bortsett från fika i trädgården hos dottern, som sedan handlade åt mig medan jag satt i bilen och väntade. Åskan har mullrat och det har regnat. Gillart inte! Från Tyskland har meddelats att  semesterfirarna med de tre barnen, är på väg med båt mot Göteborg. I Jerusalem är det oroligt sedan tre tonårspojkar tidigare i veckan funnits ihjälskjutna på Västbanken och man tror att Hamas ligger bakom. Från östra Ukraina flyr människor till Ryssland då de känner samhörighet med detta land och även talar deras språk. Västra Ukraina dras mot EU och ingen vet hur det kommer att sluta.  I Brasilien pågår Fotboll för fullt och intresserade offrar tom nattsömnen för att se TV därifrån. Inte jag.Nu ska det handla om år 1986.

Ska se till att få slut på detta år så jag får börja med nästa.
Som jag sagt tidigare så hade vi kontakt med Socialen och var både familjehem och jourhem. Det senare betydde att man alltid skulle vara tillgänglig. En dag ringde de om en sexårig kille som hade det tillfälligt struligt hos sin ensamstående mamma. Ofta var det alkohol och andra droger med i bilden.

Där stod jag plötsligt med en liten kille med stora blå ögon och linkalufs! SÅ söt och så snäll. Jag glömmer honom aldrig.
Han hjälpte Georg att måla och vi älskade den lilla pojken. Tiden hos oss blev kort för hans mamma ville ha honom tillbaka.

Den tidigare omnämnda tonårstjejen var kvar ännu en tid innan hon flyttade till en annan del av landet för att gå i skola där.

I augusti fyllde Georg 60 år och vi hade en trevlig fest i Immanuelskyrkan.
30 sptember avslutades min arbetsperiod hos Ria. Samma dag fyllde Kerstins och hennes mans yngsta son 10 år. Familjen köpte också en villa och flyttade in  där, i närheten av vår bostad. Så roligt!
Nu fick jag åter tid för barn och barnbarn och ibland gällde det att pussla ihop så jag kunde vara till hjälp hos dem alla tre samtidigt genom att ta hand om barn från de olika familjerna.

Om jag nu avslutat min tjänst på Ria, med lön från kommun, så ska ingen tro att jobbet för den skull var slut. Nej nu hade jag kontakt med så många och för dessa vänner var det ingen skillnad om jag fanns på Ria  eller om jag fanns hemma. Det blev många besök och många, långa telefonsamtal dagar och kvällar. Tänk så mycket jag orkade med, då ungdomen i mig ännu fanns kvar!
Bönemötena på måndagsförmiddagarna fortsatte alltjämt, även unde min tid på Ria eftersom arbetstiden där var flexibel.
En vecka i november kom min syster IngaBritta med sin man Vidor på besök. Vidor kunde allt om trädgårdsskötsel. När de åkte hem var allt klart för hösten och grannen uttryckte  sin avundsjuka över den hjälp vi fick  varje år. För oss var det guld!

Hur året slutade vet jag inte och inte har jag nmammas dagböcker från detta år, som annars kunde hjälpt till med att beskriva jul och nyårsfirandet.

Nu säger jag GodNatt och ska sova för att i morgon åka till Katrineholm på begravning. Alfons är hemma och sköter gräsmattan.
Avslutar med att citera Margareta Melins psalm 607. " Jag är hos dig min Gud, som barnet hos sin mamma. Jag är hos dig som fågeln i sitt bo. Jag är hos dig min Gud, jag är hos dig min Gud, när natten börjar komma. Bli kvar hos mig så har jag lugn och ro." TRYGGHET för oss alla!