Torsdag 29 januari 2015. Vilken dag!

Besök av två barn.
Sven pensionär kom på FM. Hade ringt men ingen signal hade nått mig. Varför? Tja jag hade tydligen kommit emot "stör inte" knappen. Sven hade ringt för att få veta om jag behövde något när han var på Maxi och handlade. Snäll som han är gjorde han ett nytt besök där och handlade efter MIN inköpslista. Det var en hel del som behövdes den dagen.
Kom tillbaka och vi fikade. Pratade lite om Georg och hur skönt för honom att slippa livet som pensionär. Han hade alltid något projekt på gång. Det måste alltid hända något omkring honom.

När Sven åkt ringde Kerstin som var i en butik och undrade om det var något jag behövde. Jag sa att Sven nyss handlat åt mig men när hon kom för en fika hade hon köpt en kasse med mat av olika slag. Inte heller hon ville ta emot pengar för det inhandlade.
Inte konstigt att jag reder mig bra. Jag är så tacksam för mina generösa barn.

Själv växte jag upp i ett generöst hem. Georgs och mina barn likaså. Den här dagen pratade vi om tiggarnas situation och jag är så glad att mina barn inte vänder dem ryggen.
Kerstin berättade om något som heter "Living People" dit hon hade ringt och fått veta om en familj som behövde hjälp. Hon åkte till familjen med mat (lite lyxigt också) hygienartiklar, tvättmedel mm.
Det sms hon fick visade hur särskilt de halvvuxna barnen njöt av att få så mycket gott till frukost nästa dag.

Det gör så gott att höra sådant. Inte säkert att det alltid blir sådana fullträffar men skulle det någon gång bli fel så är det bättre än att inte göra något alls.

När jag skriver detta är det lördag. Rörd blev jag av att höra att någon undrat om jag var sjuk eftersom ingen blogg skrivits på ett par dagar.
Jag tycker det är roligt att blogga men ibland är det något förhinder. Tacksam att det inte är sjukdom som hindrar. Tack, Gud för hälsan och att huvudet funkar. All ära till min osynlige vän.
Det har i kväll varit strul med datorn så nu skriver jag på "paddan" och hoppas att det ska funka.
Jag menar hur jag ska publicera och få iväg det. Sov Gott mina vänner! Allt är väl.

Onsdag 28 Januari 2015. Nu ska julen ut,ut,ut. Men tid tar det och inte roligt.

Vilken trött dag! Det blir ingen lång blogg i kväll. Kan inte begripa vad felet är.
Kvicknade till fram på eftermiddagen. Plockade bort en del av julsakerna, som nu ligger på köksbordet och väntar på att förpackas i sina kartonger fvb till vinden. Började fundera på varför jag dragit ner på julpyntandet. Egentligen är det inte så konstigt. Förr hade jag make och barn,som varje dag fanns i hemmet. En underbar tid! När barnen flyttat ut så var vi ändå två att njuta av grannlåten. I köket har jag mycket jul och jag njuter av att vistas i köket, men utöver det plockar jag ej fram , som förr.

För att ytterligare beta av något av det sega år 1990 så återger jag en del från mina dagboksanteckningar.
8 september. Hämtat Rita på Mellringe. Vi var i Filadelfia och lyssnade till Linda Graaf. Rita mår dåligt, sover över här.
9 sept. Skjutsat Rita tillbaka till Mellringe. Kerstin bjudit på middag.
10 sept. Fick besök av Gurli Holmer, som hade vackra blommor med sig. Hon berättade om sin och makens resa med Georg som reseledare och hur de fann varandra.
11 sept.Barnvakt i Hovsta. Fredrik hemma och jag fixar raggmunk. På kvällen till Trädgårdsföreningens styrelsemöte. Jättejobbigt att åka förbi kyrkogården. Kristian och Lennart sover över här.

12 sept.Åker till min kära Doris en stund. Så roligt att mötas men dålig är hon! Hon grät i dag efter sin mamma.
16 sept. Söndag. Pojkarna kom, som vanligt efter tidningsutbärningen och fikade.
Fick besök av Rita, som gråter och mår dåligt. Hon stannar och äter middag här. Sedan åker vi till hennes mamma. På kvällen möte på RIA. I morgon kommer Erik, en hyresgäst som ska bo här en tid.
20 sept. Lennart lunch här. Jag barnvakt i Hovsta. Kl. 20 till Second Hand.
21 sept. Elsemarie och Lasse kommit. Kul att ha dem här.
23 sept. sönd. Bredde mackor och fixade kaffe. Pojkarna kom vid 7-tiden, efter tidningsutbärningen.
24 sept. Barnvakt i Hovsta på kvällen. Sjuk på dagen.

I TV är det "Uppdrag Granskning" där det talas om hatet emot judar och muslimer, som förekommer i vårt land.  I Nyhetssändningar diskuteras uppehållstillstånd för invandrare, som blir allt fler ju mer oron i världen tilltar. "Jobbfrågan" är ständigt uppe. Inte lätt att finna jobb till alla.
Jag ska nog inte ge mig in i denna diskussion så jag säger GodNatt och rusar till sängen. Känner mig lite "sådär". Sov Gott, vänner!  I dag börjar Hindersmässan i Örebro. Många knallar här. Jag går inte ut i halkan. Vad har jag där att göra? Roligt var det på den tiden då barnbarnen var med och min ork var bättre och vi kunde handla karameller.

Tisdag 27 januari 2015. År 1990 och dagen som gått.

Vintern är här. Skönt nog, ännu ingen svår kyla.

I dag börjar jag med "forntid" och avslutar med nutid.
Jag har i de senaste inläggen  återgivit från dagboken vad som hänt efter Georgs död.
Jag har tidigare nämnt om att jag dels skrev dagbok, dels skrev i flera kollegieblock.
I dag tog jag fram det första blocket jag började skriva i, dagen efter begravningen. Ser hur jag där vågar vara mig själv. När jag läser dagboken ser jag hur jag i stort sett skrivit som jag brukar skriva i den.
I blocken syns det mer hur smärtsamt det egentligen var för mej, familjen, släkt och vänner.

Att jag återger ett och annat från mina block beror på att jag antar att det finns en och annan bloggläsare, som känner igen sig. Jag har under årens lopp funnit att sorgen kan upplevas  olika hos olika människor.  Kan jag, genom att visa min sårbarhet och mina tankar, förmedla något av värde till den som gått igenom, eller just nu befinner sig i sorgearbetet, så är jag nöjd.

I min iPhon får jag varje dag "ett pling" och det står "Bibelcitat". I går hajade jag till. Där stod den vers, som jag valt att återge i Georgs dödsannons.Från 2 Kor 1:4 "Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt."

I detta sammanhang vill jag säga att det där med att trösta aldrig lyckats bra för mig eftersom jag har ett mycket stort mått av medfödd empati, vilket medfört att jag på ett tidigt stadium bestämde mig för att undvika  sörjande människor, då jag ständigt måste behärska mig för att hålla tårarna i styr.
T.o.m undvek jag, om möjligt, att gå på begravningar. Men om jag ibland måste så hade jag ju alltid Georg vid min sida.  Han var duktig talare och fann alltid de rätta orden. Jag behövde "bara vara".

Kan säga att Georgs frånfälle gjorde mig till en annan människa vad gäller kontakt med sörjande och att
vara närvarande vid begravningar. Något, som jag är tacksam för.

Jag återger här från mitt första block. Sida nr ett:
"Pingstaftonsmorgon! Går vid 6-tiden ut i köket. Försöker vara som vanligt. Jag är ju van vid att vara ensam. Men det är ej som vanligt och det  blir aldrig mer "som vanligt!"
I dag skulle han,  ha kommit med den lilla, röda kaffebrickan och morgontidningen, som han alltid gjorde, morgonpigg som han var.
("Här blev det smärtavbrott och jag kan ej skriva mer just nu," står det sedan.)

Nu ,denna tisdag, 27 januari måste jag ta paus i 1½ timme, för att sätta mig i TVrummet och se på TV2.
Ett program, som verkligen berörde. "Livet efter Auschwitz" en brittisk historiedokumentär, där vi också fick möta några överlevande och höra deras gripande berättelser. SÅ lärorikt!

 Jag minns när andra världskriget började år 1939,  krigsåren med ransoneringar, inkallelser, tyskarnas intåg i Danmark och Norge, oron att de skulle "ta oss" också, freden 1945.
 Under år som gått har jag sett många bilder, filmer, läst om det men det jag såg, koncentrerat, i kväll skakade om mig ordentligt!  Måtte det aldrig hända igen säger jag samtidigt som jag tänker på allt hemskt, som händer i Syrien, Irak och andra länder.

Låt mig nu avsluta med att säga något om dagen som gått. Har ringt min gamle vän Barbro Nygren i Lesjöfors och gratulerat. Hon fyllde 89 häromdagen. Georg och hon var födda samma år.
Fick i morse hjälp med snöskottning, i eftermiddag besök av min vän Stefan, som fikade här efter en lång jobbresa, innan han åkte till frisören och Bibelskolan.
Nu säger jag GodNatt och somnar tacksam för att allt är väl. Telefon från barnbarn i Stockholm där också allt är väl. Gud är god!

Söndag 25 januari 2015.Gudstjänst i Vargön. Födelsedag i Örebro.

Nu är kusinens födelsedagskalas slut och lilla Celia tar vovven och pappa med sig hem.

Aldrig har jag långsamt och sällan tråkigt. Det händer varje dag något spännande. Min osynlige vän och jag pratas vid och har det gott tillsammans. Ett spännande liv att leva varje dag.

I dag skulle jag få gäster, vilket gjort mig glad i flera dagar. Plötsligt kom det återbud och den nötrulle med grädde, som jag bakat, togs i stället med till ett av mina 19 barnbarnsbarns födelsedagskalas. En fin kille fyllde 14 år. Närmaste familjen samlad. Som gammelmormor och gammelfarmor hänger jag med så ofta jag har möjlighet. Trevligt att träffas. Presenterna består av små enkla ting, men jag känner mig ändå alltid välkommen till födelsedagsfesterna. God mat och kaffe med hemgjord härlig glasstårta i dag. Skjuts hem av mamman och dottern i familjen.

Nu fortsätter jag med år 1990, som aldrig vill ta slut. Men så var det också ett år, ej likt något annat.
3 september. Kerstin hämtar familjen och åker till Obs för att de ska få möjlighet att köpa saker, som de vill ha med sig hem till sitt land..Eftersom Kerstin talar arabiska efter sina år i Jerusalem så har de alla lite extra utbyte av att hon är med.
Efter middagen går mina gäster ut i trädgården där de ser sådant som jag inte sett men som borde göras. De odlar mycket i sin egen trädgård, naturligtvis med helt andra förutsättningar än i vårt karga land, men de jobbade på för fullt också här. "Med en förhoppning" kan man säga.
På kvällen kom Kerstin och hennes man hit för en pratstund.

4 september. I dag blir det lång bilfärd. Vi startar i Örebro, åker en sväng till Hjortkvarn och hälsar på hos Ulla med familj. Vidare till Oskarshamn där familjen har vänner, som tidigare bott i Beit Sahour, anställda av Svenska Kyrkan i något sammanhang. Norle'n är namnet.
Stina och jag hämtar framåt kvällen Shireen och Nizar  och åker till Högskulla där vi sover över.

5 september.Föräldrarna är denna dag upptagna med möten på skolor och institutioner och fortsätter sedan sin resa utan barnen så jag tar med dem  till Öland, via Kalmar och Ölandsbron.
 En upplevelse, så annorlunda, för dessa barn. När vi kom till Örebro på kvällen hade vi åkt 54 mil och somnade gott.
6 september.Från dagboken. I dag bakar vi "Ruths bollar" och de är angelägna om att få recept och de bakar ut och gräddar och bullarna blir så goda. De tar med så många de kan när de reser hem. Shireen sjunger in låtar på band. Både på svenska,  arabiska och engelska.

7 september. Så har dagen kommit då vi måste säga adjö till barnen och skjutsa dem till tåget för att de skulle återförenas med förädrarna och tillsammans med dem återvända till Beit Sahour.
Så fantastiskt att få vara tillsammans med Shireen och Nizar på detta sätt här i Örebro.
Tjugofem år har gått. Båda syskonen är gifta och har barn. Den tredje och äldste i syskonskaran bor sedan länge i USA med sin familj. Nizar är läkare och stannade efter studietiden i Tyskland kvar där, gift med en flicka från hembygden och anställd på ett större sjukhus.
Shireen stannade kvar och bor med sin familj i  Betlehem, tror jag. Skönt för mor och far att ha nära till något av sina barn.

Det är roligt att leva länge för man hinner "följa med" skeendet en smula.
Nu har jag tagit en stunds paus från skrivandet och på TV sett (som jag tidigare berättat om) IS framfart med våldtäkt, misshandel och dödande av kristna och andra grupper av människor som ej blir "rätt sorts" muslimer. Fasansfullt! Så många människor, som öppnat upp för så mycket ondska att de i Guds namn kan utföra sådana illdåd, som vi nu via TV kan se!! Gud förbarma dig, ber jag. Åter tänker jag på vår frihet att välja. Gott eller ont. I Bibeln står det att Djävulen förklär sig till en ljusets ängel och förleder människor att göra uppror mot Gud. Att göra det i Guds namn gör det, så klart, mångsidigt värre.

Jag ska nu se till att komma i säng. Tänka på det som är gott och som Gud kan se med välbehag på. Att sanningen ska segra, inte lögnen! Så tacksam jag är att jag har en tro på en mäktig Gud. En Gud, som det en dag skall visa sig har sista ordet. Tacksam för att jag har en Bibel att läsa. Tacksam för Jesus!
Sov Gott, säger jag till er alla! Gud är god!

Lördag 24 januari2015.Besök. Gammalt foto på mor. Lite90-tal.

I källarvalven hittade jag detta foto på  mamma.Här på besök hos oss på 80-talet  Har hon fått skatteåterbäring? Eller bostadstillägg? Något positivt tycks det i alla fall vara. Vår duktiga lilla mamma!

I dag 0 grader och en del snö. Vet ej hur det ska bli med vädret.
Jag hade planerat lite pappersarbete i dag men fick besök av dottern och Tobias, som handlat i Maxi och hann med en kopp kaffe här innan de skulle hem och städa klart. I kväll kommer Lasse från London och då ska allt vara klart för en liten festkväll.

När de gick kom min vän Stefan, som fikade med semla och kakor. Han har läxa från Bibelskolan, där han är elev och nu är det bibelläsning, som gäller. Dessutom var han trött efter veckans jobb och skulle hem och sova lite.

Jag hade tidigare fått telefonpåringning om att jag hade besök att vänta av dotter med son och hans lilla dotter. Kerstin hade köpt semlor, goda sådana, som vi festade på.

I går hade Ulla med sig en kasse med godsaker och en vacker bukett tulpaner. Ett par dagar tidigare ringde Sven och sa att han var på Maxi och handlade. Behövde jag något som han kunde köpa och komma hit med?
Jag har det inte svårt när barnen är så snälla och  alltid finns till hands för mitt bästa.

Nu ska jag fortsätta där jag slutade i går.
29 augusti.Kerstin och hennes man åkte till Hallsberg och hämtade de båda syskonen, Shireen och Nizar.
Så kärt att se varandra igen! Georg och barnen hade ju träffats många gånger och det märktes på dem att de sörjde. Mikael och hans kompis sover fortfarande kvar hemma hos mej och fick genast god kontakt med de palestinska barnen.
30 augusti. Vi åkte till Svampen och fikade oc tittade på utsikten.  Bakade bullar. Ruths "bollar" blev sedan, och är fortfarande, ett begrepp i den familjen.
31 augusti. Elsemarie kommit hem med tåget. Kerstin med make och pojkarna här på kvällen.

Så kom 1 september. Den dagen anlände barnens föräldrar till vårt hus. Jag visste om deras stora sorg men var ändå ej beredd på dess omfattning. Jag kan nog aldrig glömma när de kom in genom dörren och hälsade för att i nästa stund storgråtande formligen kasta sig över köksbordet. O, vad de grät!
 "Believe me Ruth, Georg was my best friend!" Jag blev helt överrumplad. Hade naturligtvis gått igenom med mig själv hur jag skulle hantera deras ankomst och den rådande situationen. Men detta blev i mesta laget för mig, som laddat för behärskning.

 De hade massor av hälsningar från det lilla samhället Beit Sahour, beläget utanför Betlehem , och från vänner i Jerusalem. De ville så fort som möjligt komma till graven med en blomma.

2 september. Förmiddagsmöte i Hovstaförsamlingen där Sven och Maria var, och fortfarande är, engagerade.
Abdullah berättade från skolan, där han var rektor och efter hans tal gavs tillfälle att ställa frågor.
Efter kyrkkaffet åkte vi till Georgs grav (där fler tårar fälldes). Sedan skjutsade jag dem till en familj, vänner till dem, där de var bjudna på middag. Elsemarie, som varit hemma hos oss över helgen tog tåget tillbaka till Katrineholm.

Jag avslutar nu för i kväll och fortsätter i nästa inlägg. Det blir inte så sent i kväll kan jag se. Det blir skönt att inte vara vaken på övertid, som jag mestadels är.
Fick i dag veta att den 38åriga chauffören, som omkom i trafikolyckan utanför Örebro häromdagen, skulle bli pappa till tvillingar, som finns i mammans mage. SÅ tragiskt!!!
 Människor ställer nu upp på många sätt för att underlätta för familjen. Smärtan kan bara den bära, som drabbats av den, men pengar och medkänsla kan göra vägen lättare att vandra.

Ett uppvaknande när det gäller attittyden till tiggarna tycks också vara på gång. Det finns mycket gott hos oss människor fast det talas mest om motsatsen. Tänk att vi nu fått ett natthärbärge för tiggarna i Örebro!
 Önskar att det ska komma en dag då dessa prövade människor kan få bo och ha det gott i sitt hemland. Men till dess är det vårt tillfälle och vår plikt att göra vad vi kan för att dela vårt bröd med den som hungrar. " Sänd ditt bröd över vattnet ty i tidens längd får du det tillbaka", står det någonstans i Bibeln.

 Jag minns hur mina generösa föräldrar gav där det behövdes och hur vi själva fick ta emot gåvor när det var vi som behövde. "Ge och du ska få", gällde alltid.
Med detta säger jag GodNatt och så får vi sova gott och vakna till kaffe och bullar i morgon bittida.

Fredag 23 januari 2015. Georgs och min dag. Lite år 1990.

I morse var det - 5, nu -2. Omväxling kan man säga. Men den myckna snön ligger vit och fin och är en fröjd för ögat, men därvid stannar det för min del. Jag blir varnad :"Gå inte ut!" Jag gör inte det.
Min städhjälp kom på förmiddagen. Nu har jag rena golv. Damma ska jag göra själv men synen är något nedsatt så jag ser ej om det behövs!!

På eftermiddagen besök av dotter, som var i stan för en del affärer. Det blir ej så ofta. Fem mil och först jobb hela dagen förklarar detta.
Sedan hon åkt fick jag telefonsamtal från en väninna, som  ville ha hjälp i bön till Gud  för syskonbarn, som har det svårt med besvikelse över sin jobbsituation och annat. Naturligtvis ska jag tala med Gud om detta. Att få vara med i bön hör Guds folk till och Jesus har själv sagt:"Bed, så ska ni få!"
På väggen i mitt kök har jag några ord av en tysk nunna. Det står:"Gud älskar att göra oss gott, men han finner så få som tror det, därför är det så få som får uppleva det."
Jag har under mitt långa liv, många gånger, sett hur Gud gripit in och ändrat sådant som verkat vara omöjligt.

Nu går jag till år 1990 innan jag avslutar med ett kärt minne från år 1944.
Ur dagboken 17 augusti 1990. Kristian kom och stannade till kvällen.
Pojkarna, som var med i Småland stannar kvar hos mej. Petter och Magnus får matsäck med sig och cyklar till badet i Gustavsvik. Fyra pojkar äter lunch hos mej. Mattias och Fredrik sover över här. Elsemarie och Lasse också.

20 augusti. Mikael klarade uppkörningen och har nu körkort. Vilken dag! Firat med wienerbröd och tårta. Han fick av mej en porslinsbil och 100 kronor.
21 augusti. Georgs födelsedag och vår bröllopsdag. Många har ringt. Kerstin och jag till graven med en blomma, även om det ännu inte finns någon gravsten.
22 augusti. Skriver en del tackkort och mår ej så bra.

Ur dagboken den 23 augusti." Pang, bom, nu är jag där igen! Botten! Jag skriker och gråter. Men låt mig gråta; låt mig känna smärtan om jag så kan bli andra till hjälp i en framtid."
24 augusti. Orkeslös. Fortsätter att skriva tackkort.
25 augusti.Lördag. Åter på Second hand och jobbar. Sedan åker jag till Hjortkvarn. Magnus och Mattias följer med. Skjutsar sedan tonåringen till sin moster i Attersta.

26 augusti.Söndag. Glömde titta på Gudstjänsten, som kom från Västerås. Georgs gode vän prästen Elias Chacour från Haifa talade.Mikael och en kompis sover här. Skrivit långt brev till en av Georgs  arbetskamrater på Studieförbundet i Stockholm.

28 augusti. Telefon från Stockholm att barnen till familjen  i Beit Sahour skulle komma med tåg till Hallsberg nästa dag. Den familj, där Studieförbundet hyrde en lägenhet för sina stipendiater, en kontakt som Georg haft hand om och som gjort att han ofta träffat dessa vänner.Jag har tidigare berättat om  föräldrarna som varit i Sverige och besökt olika platser och kyrkor då Georg  varit med dem och tolkat. De hade då bott hos oss ibland. Den här resan hade Georg  varit med om att planera och det var hans förslag att barnen ( i lägre tonåren) skulle följa med. Åter ett bevis på hans omtänksamhet.

 Av detta följde att jag en dag  fick förfrågan om barnen kunde bo hos mig, trots det som hänt.  Så klart ville jag det. Något som vi ju räknat med. Hela familjen Awad hade tagit Georgs död mycket hårt, visste jag. Många från "Det Heliga Landet" hade hört av sig efter Georgs död. Efter alla år hade han fått en hel del vänner i landet.
 Fortsätter denna berättelse i nästa inlägg för att nu inta sängen.Är lagom trött.

Den här dagen, den 23 januari är Georgs och min dag. Det var då det "sa klick" i två tonårshjärtan, år 1944. Det var då han följde mig från Norr, där vi varit tillsammans med några ungdomar, till Söder, där jag bodde. Över Västerbron och vidare till Havregatan och så vandra samma långa väg tillbaka. Han bodde på Norr. Kanske tog han spårvagnen.  Jag hoppas det. Men nu var det kärlek som gällde och då kan man stå ut med lite vedermödor.
 Tacksam för att jag fick 46 år tillsammans med denna spännande och romantiska man.
Tacksam  för våra omtänksamma barn, som betyder så mycket för mig.
 
Natti, Natti! I morgon är det lördag. Alltid skönt med lördagar. Får se hur den blir. Sov Gott, alla vänner! Det har varit en härlig dag och nu har barnen fått ordentligt med snö! Ljust ute! Det gillar också jag!

Torsdag 22 januari 2015. Snöskottarhjälp. Mera år 1990.

Nu har vi vinter i Örebro också. Första snabbsnöskottningen fixade Elsemarie och Tobias. Lasse är kvar i London så de hade, innan de kom till mej, skottat hemma också.

När de åkt kom Elsa och Annika hit en stund. Efter det sov jag en timme.
Min vän Stefan är på annan ort men hade vidtalat en av sina vänner att ta hand om snön hos mej så det kom en kille och hade sin 8-åriga son med sej. De skottade så noga och all snö de körde över gatan blev en stor hög där 8-åringen sysselsatte sig med att göra en snögrotta medan pappan och jag fikade och pratade.

Nu är det dags för år 1990. Jag tar åter dagboken till min hjälp.
8 augusti.Tonårstjejen får veta att en släkting avlidit och ringde Socialen ang. detta. Hon ville träffa en moster i Örebro så vi åkte dit. Ett "livligt" samtal på finska mellan tjejen och mostern innan vi åkte tillbaka till Hjortkvarn där vi åt massor av korvgryta med spagetti.

Emil längtade efter mamma och pappa och hade lite jobbigt. Han hade tagit illa vid sig när morfar Georg dog och nu blev det lite för mycket för en känslig 7-årspojke. Emil och jag valde att bo på bottenvåningen så vi kunde prata lite i lugn och ro.

10 augusti. Fredag. I dag kom föräldrarna hem. Emil grät hejdlöst när jag skulle åka tillbaka till Örebro. Tror att han grät ut sin innestängda sorg. Morfar och han var intresserade av andra länder och Emil var, sedan han var liten, mycket kunnig vad gäller olika länders flaggor, vilket gjorde att han ibland fick ett vykort adresserat till "Flaggeneralen Emil Kraftling" från morfar.
Det står i dagboken att jag gruvat mig för att komma hem, men att jag klarade det bra. Förbön hjälper!

11 augusti.Kerstin kom på förmiddagen och fikade med mej.
Till posten och tog ut 3.250 kronor från Försäkringsbolaget Trygg Hansa. När jag nu skriver om detta måste jag skratta för jag minns hur vi i 45 år, 2 gånger varje år pr postgiro betalat in kronor 10.97 på denna livförsäkring som Georg som tonåring hade tecknat sig för.

12 augusti. Söndag. Mikael och Mattias kom, som vanligt, efter avslutad tidningsutbärning. Vi fikade och pratade och senare åt vi middag tillsammans hemma hos familjen. Så skönt att ha dem så nära.
En rolig film med Sickan Karlsson avslutade dagen. Mikael satt för sig själv och läste teori för körkort.
Anförtrodde mig att han skulle skriva på måndagen. "Ska jag be för dej?" frågade jag. "Ja, gör det!" kom svaret.
13 augusti. Måndag."Oro i Irak och hela Mellanöstern. Mikael klarade teoriprovet, tack Gud",står det i dagboken.
Lennart och pojkarna äter här och kl. 15.00 åker vi , Mattias, Magnus och Petter, till stugan vi hyrt i Högskulla. Installerar oss där och pojkarna badar i Östersjön medan jag går till Stina där IngaMaj med sin Sune och dotter är på besök.
Sedan vi gått till vila i stugan, jag och pojkarna, läser jag i boken "Livets gåva och gräns" som jag så omtänksamt fått av en god vän.

Jag skriver i dagboken:" Den boken av Barbro Beckfries är en underbar bok och hjälper mig mycket.
Jag måste undvika att tala om smärtan. Människor vill inte höra om den.....Herre led mig dag för dag!"

14augusti. Jag går till Stina på förmiddagen och säger farväl till Ingamaj och Sune. Innan de åker bjuder Stina på fika med surgräddskringlor, som påminde om den tid då mamma levde.
Lunch i stugan. På kvällen hos Stina där vi åt våfflor med sylt och grädde. Så hade ytterligare en dag svunnit hän. Tiden, tiden! Tack att den går!

16 augusti packar vi ihop våra prylar och åker till Örebro. Innan vi lämnar Figeholm träffar jag en kvinna som frågar:"Hur går det för dej, Ruth?" Jag kom ihåg mitt beslut att tänka mig för så jag sa lite glatt:  "Jo tack, det går bra nu!" I stället för att säga:" Jotack det går upp och ner", som hade varit mer sanningsenligt. Den som ställt frågan såg lättad ut. Jag också. Så bra att jag KUNDE! Nu pratade vi om gamla tider då vi var barn mm. Vi kände varandra sedan många år.

Nu har en trevlig dag avslutats. Jag har träffat en pappa och hans son. Jag gillar att träffa människor och upplever det alltid som spännande. Man vet aldrig vad ett sådant möte kan föra med sig.
Nu ska jag försöka visa en vinterbild jag tog på morgonen.
Önskar er alla GodNatt. SovGott! Vi är alla så värdefulla och Gud ser med kärlek och glädje på oss.
"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara." Tack för i dag, Gud!