Söndag 30 november 2014. 1a Advent! Lite om dag som gått.

Söndag igen! Jag hade inviterats till dotter, måg och deras, ännu några år, hemmavarande son, på adventskaffe och TVgudstjänst. Första advent saknar jag Georg särskilt mycket. Vi hade så mysigt vid morgonkaffet. Nu fick jag "mys" i dag också med den lilla fina familjen och den svansviftande Isak, som låg en stund i knät hos mej för att sedan gå till Elsemarie, för säkerhets skull!

En fantastisk adventsgudstjänst från Malmö med vacker körsång och sedvanliga härliga adventssånger där alla sjöng med. Vilken vacker kyrka, dessutom. Det är allt bra roligt att alla kyrkor är så välbesökta,  år efter år. Nu ska Jesus firas en hel månad!

Klockan 18 var det stormöte i Filadelfia med fullsatt kyrka. Besök av indianstammen motilonerna genom dess representant, Bruce Olson, som redan som 17åring utan några utlovade bidrag, på Guds order, gav sig iväg till de farliga motilonerna. Människorna var skeptiska till hans utvandring i så unga år, och mänskligt sett med "alltför lite på fötterna" Men Gud sviker aldrig och jag upphör aldrig att faccineras av denna berättelse där det inte fattas farligheter. Men Gud hade bestämt denna uppgift för Bruce och stod för det enastående resultatet.Bruce sågs av motilonerna som en farlig fiende, blev beskjuten med pilar. Han var fångad av gerillan i 1½ år, fastbunden vid ett träd med ett mål mat pr dag. Det slutade med att han sista tiden av fångenskapen, på ledarens uppdrag, fick lära 50 soldater att läsa och skriva.

Han levde sitt liv tillsammans med motlonerna i 7 år innan han fick se den första motilonen ta emot Jesus, som sin frälsare och sedan blev hela stammen kristen. De  har nu skolor och sjukhus och mycket annat gott men de är fortfarande motloner med en genuin gudstro! Många har nu hög utbildning och är med i större sociala sammanhang.

På 70talet när Georg, jag och Elsemarie bodde i Borensberg hade jag hand om bokförsäljning för Libris räkning till församlingarna i Östergötland samt på läger och konferenser. På Östgötagården i Rimforsa med många läger för olika åldersgrupper och där vi sommartid hade vår uppgift,  ordnade vi år efter år något som kallades "Stråkfamiljen", som jag tidigare berättat om.
 En av deltagarna var Kerstin Gårsjö från Örebro. Hon har översatt många böcker från engelska till svenska och på ett av stråklägren var hon sysselsatt med att översätta en bok som fick namnet " Driven av kärlek", boken där man läser om Bruce Olsons spännande liv. Hon avsatte en viss tid varje dag till översättning av  boken. Jag minns att hon en gång sa att det var tidskrävande för det fanns så många ord från Bruces långa färd i djungeln med namn på växter och annat som hon, trots sin skicklighet i språket, måste slå upp i lexikon för att vara säker på att det blev rätt.

När den boken kom ut hade jag den alltid med vid våra församlingsbesök. Jag var så faccinerad, och är än i dag, av den bokens spännande innehåll så jag sålde den, delade ut till skolor och gav bort till privatpersoner. Att vara med och se Guds fantastiska möjligheter och vilja att leda en människa, som ställt sig helt i Hans tjänst, se Guds ingripande i de svåraste situationer, gör mig så glad.

Efter en  fantastisk kväll är jag så upprymd av det jag lyssnat till och så tacksam att jag ännu en gång  fått se denne "indianmissionär". Tror det var på 80talet han var här i Örebro på en konferens, då jag senast hörde honom. Han verkar fortfarande vara vid god vigör. Han började med att säga att han efter 10 år som "motilontalande" ibland hade svårt att hitta sitt modersmål, engelskan. Allt gick dock perfekt och tolkades till svenska av en av kyrkans medlemmar.

Med risk för något "klavertramp" i denna blogg
 säger jag GodNatt. I morgon är en ny dag. Till 90talet återkommer jag. Sov Gott, kära bloggläsare!   

Lördag 29 november 2014. Vi väntar!

Nu är det fest i advent för barn och barnbarn.

Lördag före första advent är lite speciell. Mina tankar går numera ofta till de som under året varit med om att någon älskad fått sluta sitt jordeliv. Längtan, saknaden, tomheten. Jag minns den första adventslördagen då jag under året mist den som i så många år stått mig nära. Då jag ensam satte upp adventsstjärnan. Hur jag saknade mannen vid min sida. Nu har åren gått och även om det är så att tiden ej läker alla sår, ty ärren finns kvar, så känns det ej så svårt, som de första åren.
Med största deltagande tänker jag  på dem som nu sörjer. Hoppet om återseende är en tröst, även om man ej kan ta till sig det fullt ut för det läker ju inte smärtan.

Nu ska jag berätta om att det grå väder vi haft en lång tid med undantag för tisdagen denna vecka, bara fortsätter. O, vad vi längtar efter lite sol! 0 grader är en tröst även om en klen sådan.
Mina försök att få telefonkontakt med min städhjälp har misslyckats totalt så därför tog jag med glädje emot erbjudandet av Kristin att dammsuga och moppa golven. Hon hade vaniljbullar att hämta och vi åt en enkel lunch tillsammans innan hon tog itu med golven. Det där med golven "har gått ifrån mig", som mamma sa om matlagning när hon blev gammal.

Nu går jag till dagboken och 11 maj år 1990. Överst har jag skrivit: "Ta inte jour i sommar!"
Georg skjutsar Kerstin till hennes extrajobb på morgonen. Georg köper grejor till trädgårdspumpen och försöker laga den. Kl 13 kommer en socialsekreterare för att hämta tonårskillen, som senare i dag ska till psyk. för att träffa läkare, för att sedan skickas vidare. Stackars barn! Han är nu på musikfestival och ska hämtas när han kommer därifrån.
Georg tar bilen till Nyköping för ett jobbuppdrag några timmar. Kommer hem och är jättetrött. "Värsta resan jag någonsin gjort" säger han!!
12 maj. Ur dagboken: " Georg jobbar med vattenpumpen. Vi köper via annons en hammock, som jag får som för tidig morsdagspresent.
Klockan 18 middag hos Johannes syster och svåger som tidigare än Johannes kommit från Eritrea till Sverige. Ser film från deras hemland.

Söndag 13 maj. Vi åker med mat och tårta till Johannes syster som ska ordna med kalas åt Johannes.
Sedan kör jag bilen till Katrineholm där vi träffade makarna Törnberg, som ska vara värdpar på bröllopet i juni.
Georg åkte tåg till Linköping. Jag till Örebro.  Sven har i dag åkt till Jugoslavien tillsammans med Örebromissionens Predikantkör, som dess pianist.

Så får det räcka för i kväll. Avslutar med första versen ur den psalm som i morgon kommer att brusa fram i fullsatta kyrkor över hela vårt land. Jesus Kristus till ära och pris!
" Gå Sion din konung att möta, Jerusalem gläds åt din Gud!  Strö palmer på väg för Messias, bered dig som väntande brud. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud. Var glad var glad och hylla din konung och Gud.

Fredag 28 november 2014. " I need your help!.

Visst tog barnbarnet häromdagen ner advents och julgrejor från vinden, men fick i dag se att ljusstakarna( som ju är allra viktigast) hade blivit kvar däruppe. Jag måste ha ner dem!
Men hur jag slet och drog i kroken som,   höll vindsluckan, så var det omöjligt att rubba den.
Det är bl.a. vid sådana tillfällen man inser att en man i huset fattas.

OK! Jag bestämde mig för att antingen gå till träning eller att gå till "min" kyrka, Filadelfia på RPGmöte med adventskaffe, mycket sång samt tal av prästen Moni Höglund. Jag valde kyrkan. Tog Färdtjänst dit. Hemma var jag så frustrerad av att jag inte kom någon vart med mina adventsförberedelser. Att nu komma till kyrkan, träffa vänner, lyssna till fin sång och musik, dricka kaffe med lussekatter, pepparkaka och en bit helt ljuvlig fruktkaka och så få lyssna till Moni som var pastor i Immanuelskyrkan på den tiden jag tillhörde den församlingen, var perfekt!
Moni berättade om sitt liv, som åttonde barnet av nio i en lantbrukarfamilj i Örmon. Eftersom vi några år bodde i Borensberg, ett par mil därifrån hörde det till att vi ibland besökte församlingen där Monis föräldrar var den fasta punkten. Jag minns när hennes far,  alltför tidigt, som vi tyckte, omkom i en älgolycka.Ett hårt slag för familjen. Men så länge vi lever på denna jord så drabbas vi alla av svårigheter men det stora är att GUD är med i allt och bär oss över djupen.Det är så det är.

Hon berättade om Guds ledning, steg för steg, i hennes liv och nu senast att hon som varit frikyrkopastor nu är präst i Svenska Kyrkan. Jag älskar att höra om hur Gud leder i det tysta, i vårt inre, utan buller och bång. Han bara finns där med sin milda röst, ibland genom situationer som möter oss.
När vi litar på Gud så ser vi, kanske först när lång tid förflutit, att Han var där. Att det där och det där ingick i Guds plan för vår fortsatta vandring.
 Gud sviker aldrig, som jag brukar säga. Intressant att höra hur Gud också talat till Moni genom andra människor för att visa henne den väg hon skulle vandra.
Förmodligen har de flesta av mina bloggläsare sett och hört Moni i olika TVutsändningar både före och efter "prästadömet." Att hon dessutom poängterar varje människas lika värde, något hon, liksom jag, fått med från våra hem där vi som barn fick vara med och se hur hemmets dörr alltid stod öppen för alla, utan åtskillnad, gav extra tyngd åt hennes livsberättelse. Nu gör hon en god insats i OPkyrkan dit Gud ledde henne till tjänst. Hurra, Gud säger det inom mej!

När jag kom hem ringde jag dottern, som bor nära och frågade om jag möjligen i morgon kunde få hjälp med vindsluckan. Ett par timmar senare ringde det på dörren. Där stod de, dottern med sonen. Nu gick det undan ska jag säga. Ljusstakarna snart på plats. Sista köksgardinen likaså. Vilken hjälp! Snabb och effektiv!

Med denna hälsning från dag som svunnit säger jag GodNatt och återkommer till år 1990 i nästa inlägg.
" Guds frid, som övergår allt förstånd, bevare våra tankar i Kristus, Jesus! Amen!
   

Torsdag 27 november 2014. Mer av år 1990

Det nyförlovade paret paret väntar på maten när familjen är samlad till sedvanlig lunch i advent 1989.25 årsfirande förra veckan.

Samma grå väder som i går men 1 grad +. Det gläder mig. Vad har jag gjort i dag?
Mådde inte så bra i morse så jag tog det lugnt. Har blött näsblod ett par dagar, dock inte i dag.
Bakade några vaniljbullar, som barnbarnet hämtade på väg hem från skolan. Packade barnvagnen full med "återvinning". Gick till brevlådan med postgirokuvertet så räkningarna blir betalda i tid.
Återvinningen med alla stora containrar finns bredvid brevlådan men när jag denna gång kom dit var klockan halv 6 och det var mörkt, mörkt. Tur att jag har en liten ficklampa i fickan så allt hamnade på rätt plats.

Nu åter till maj månad år 1990. Jag återger från min dagbok. Fredag 4 maj.
En ny dag. "Hos Herren, Herren finns räddning från döden. Han uppehåller mig med sin rättfärdighets högra hand. De bibelorden kom till mig när jag vaknade i morse. Det är underbart att få vakna till Guds Ord. I dag kommer inte Georg hem. Jag arbetar i trädgården till kl 22. Rensat upp bakom växthuset och i jordgubbslandet. Do ar trutt. Jag kan se det, säger Johannes och skrattar."

Lördag 5 maj.Ur dagboken. Jag jobbar i trädgården. I Adolfsberg och köper staket. Kerstin med make och pojkar klipper gräset och fikar med mej. Jag fortsätter med hallonhäcken till klockan 22  då det är för mörkt att arbeta ute.
6 maj. Jag hälsar på hos Greta Lennqvist. Kokar kroppkakor. Vilken meningsfull dag det blev. Hon är så ensam. Pratade med Georg som gladdes över att jag gjort Greta glad. Hon vill åka till Almby kyrkogård och titta till gravarna så Georg lovade att skjutsa henne dit den 18 maj då han ska vara hemma i Örebro.
7 maj. Sol och värme fortsätter. Lennart till lunch. På kvällen Studiecirkeln här hemma. Efter det kom en socialsekreterare med en pojke i nedre tonåren. Han hade varit efterlyst en vecka.
8 maj. Rita skrivs ut från Mellringe i dag.
9 maj.Tonårskillen och jag jobbar i trädgården. En socialsekreterare kommer och pratar med Johannes om en framtida lägenhet.
10 maj. Tonårskillen och jag till Socialen i det område där han hör hemma.
Hämtar Georg vid tåget 20.40. Han är trött!

Med detta avslutar jag dagens bloggande. Ska greja lite i köket innan jag tar tidig natt. Det blev ingen träning i dag. Hoppas komma iväg i morgon!  Sov Gott, kära bloggläsare! Gud är med oss!

Onsdag 26 november 2014. Lite mer från år 1990.

Kristin bakar pepparkakor till Advent 1989.Så roligt vi hade!

Det har varit 0 grader och mulet i dag. Inget av vikt har blivit uträttat. Rotar i mina lådor för att slänga det onödiga. Hittar då ett och annat att läsa och tiden går. Jag fastnar lätt !!!
Ska faktiskt delge lite från ett tidningsurklipp.
 "För 70 år sedan, år 1944,  kom 850 estniska flyktingar med en båt till Örnsköldsvik. De svårt medtagna esterna hade stått tätt packade på däck flera dagar i hård storm och blev omhändertagna av sjukvårdare.
Omkring 30.000 balter kom till Sverige i andra världskrigets slutskede." (Jag var då 17 år och bodde och arbetade i Stockholm.)


Nu halkar jag in på år 1990.Den 3 maj. Återger från min dagbok." Fortfarande sol och varmt. Ulla och Kristian kom och fikade. Ulla åkte till en kiropraktor för behandling av sin onda rygg. Lennart kom till lunch tillsammans med Ulla och sonen. På eftermiddagen träffade vi Monica och pratade bröllop. Monica skulle ha ansvar för mat och se till så att allt klaffade på Elsemaries och Lasses bröllop den 16 juni.Monica är en "klippa" och har sedan det bröllopet varit oss behjälplig vid åtskilliga familjehögtider och är tingad till ännu ett bröllop. Kerstin kom och lånade bilen."
Kertin och hennes familj bodde i nästa kvarter.

Jag är lite trött i kväll och vill ej skriva mer. Känner att jag måste sova. I morgon ska jag, enligt önskan av ett barnbarn, baka några vaniljbullar och sedan träna.

Nu säger jag GodNatt till er alla och avslutar med en sång som vi sjöng i söndagsskolan, nr 608 i psalmboken. "Vi sätter oss i ringen och tar varann i hand. Vi är en massa syskon som tycker om varann.
Tack gode Gud för jorden och alla människor. Gör EN familj av alla. En enda, jättestor !

Tisdag 25 november 2014. SOL,SOL i dag. Lite år 1990.

Efter SÅ många dagar UTAN sol kan jag ej annat än uttrycka min stora glädje över dagens strålande väder. Jag började inomhus med att förbereda fönstren för advent men insåg att detta väder lämpade sig för städning av altan, något som borde ha gjorts tidigare. Påbörjade jobbet innan jag fick fikabesök av min syster, som nu, med rullator och lite sällskap tagit sig hit. Så roligt att hon nu är så mycket bättre. Nu kanske jag kan räkna med flera besök.

Från Figeholm ringde vår syster Stina, som kommit hem från sjukhuset i Västervik, glad för att armen fixats med skruvar, utan operation. Sex veckor ska hon nu använda enbart vänster hand men känner jag henne rätt så kommer hon att  köra bil efter halva den tiden! Skönt att det gick så bra. Guds närvaro kan ej förnekas när man inser vad som skulle kunnat hända.Inte en skråma i ansiktet, alla tänder i behåll och allt, utöver handen, intakt. Tack Gud! När det gäller pepparkaksbaket så upplyste jag henne om att pepparkakorna man köper i butiken är jättegoda. Hon verkade, skönt nog, acceptera detta! Mina systrar är så energiska!
Från våra vänner i Betlehem kom i dag gratulationer till Filip på min FB. Ska försöka vidarebefordra dessa till 20åringen.

Nu till 2 maj 1990.Skriver som det står i min dagbok.
"Sol och värme i dag också. Skjutsat Kristina T. till Örebromissionen där hon ska vara hela dagen. Hämtar henne till lunchen som vi äter tillsammans med Johannes som fortrfarande bor hos oss medan han väntar på lägenhet."

Nu lämnar jag dagboksanteckningarna! Jag har tidigare berättat om Inga, från Finspång, som jag fick kontakt med när hon påbörjade sina studier i Örebro. Hon gick nu sin sista termin och ville, innan hon lämnade Örebro, döpas. Nu var dagen inne och i Filadelfia, runt dopgraven, samlades vi, som varje vecka träffats på gården Palmbohult. Vi var 16 personer och Filadelfias pastor Öjvin Berbres döpte Inga. Vi sjöng sånger som Inga tyckte särskilt mycket om och efter dopförrättningen åkte vi i bilar till Palmbohult för att fira Herrens Heliga Nattvard, tillsammans. Gud var så nära och vi gladdes med Inga, som bestämt sig för att följa Jesus. "Vilken kväll! Tack Gud," står det i dagboken.

På söndag är det första Advent. Det är så högtidligt. Många minnen dyker upp. Jag saknar Georg när jag ska sätta upp adventsstjärnan, något som han brukade göra. Saknar honom vid adventskaffet på söndagens morgon. Förra veckan bakade jag saffransbröd för att Linn skulle få med sig till Växjö. Bakar till mig själv denna vecka. Det där med saffran har förändrats under årens lopp. Förr köpte man EN påse saffran till ½ liter mjölk och brödet SMAKADE verkligen saffran. Numera tar man 2 påsar till samma mängd mjölk och saffranssmaken är minimal. Via FB fick jag rådet att handla oblandad saffran på apoteket.
När det gäller saffransbröd så kan jag ej baka utan att tänka på våra tidigare omtalade vänner, sedan vår tid i Stockholm, Dagny och Henry Jakobsson. Själva barnlösa tog de Georg och mej och sedermera våra fyra barn till sina hjärtan. De hade haft konditori i Enköping innan de kom till Stockholm.
Så många julhelger de firade tillsammans med oss! Under vår tid i Lesjöfors kom de en dryg vecka före jul, lagom till söndagsskolans julfest i Saron. "Ja, nu är det jul när ni kommit", brukade en tant i Saron säga. Nu bakades det saffranskransar och kakor om dagarna medan Georg och jag hade fullt upp att göra i affären.  Vilka härliga minnen! Ibland kom också mamma och Stina. När julafton kom var allt klart.  Efter julhelgen  var det julbjudningar båd´ här och där. Så roligt vi hade! Många barn i ungefär samma ålder!
Nej, nu sitter jag här och drömmer. Jag är även nöjd med nya tiders julfirande. Det är ju, trots sekulariseringen i vårt land, ändå så att Jesus och hans kommande till jorden är det väsentliga för många. "O helga natt"! Så mäktigt med alla julsånger på Stortorget i vår stad andra advent. Bra att det sänds i TV på julhelgen för ibland tycker jag det är för kallt att stå på torget.
Nu har jag verkligen tjuvstartat mina skriverier om julen men tankarna bara kommer.Och alla minnen!
I morgon hoppas jag att min städhjälp svarar i telefon så jag kan få lite fint till advent.
God Natt och Sov Gott!   

Måndag 24 november 2014.Och lite mer.

Yv

Så gick helgen. Både Linn och Filip kom hem för att fira Filips 20årsdag på söndagen. Lördagen skulle jag ha varit på barndop i Stockholm, i Örebro för att gratulera Gustav, barnbarnsbarnet som fyllde 8 år, förutom att jag lovat Filip att ta hand om hans storasyster Linn på kvällen medan han hade fest med sina barndomskompisar för firande av födelsedagen. Elsemarie och Lasse hade tursamt nog tänkt gå på restaurang för att fira sin 25åriga förlovningsdag, så de försvann. Tobias gick till en kompis. Linn och jag hade inte  träffats på tu man hand sedan lång tid så vi fick en myskväll tillsammans. Åt god mat och tittade på Carola på TV innan Tobias hämtades och familjen vid midnatt samlades där hemma.

På söndagen var det en liten enskild fest för familjen. Jag hämtades och fick skjuts hem.
Tidigt i morse tog Filip tåget till Göteborg, Linn till Växjö i sin bil, tillsammans med sin lilla vovve Frank.

I dag kom jag iväg till träningen efter en veckas brake. Fick i ösregnet skjuts av matgästen, som vanligt.
I dag har "lillasyster" Stina opererats på sjukhuset i Västervik. Får stanna till i morgon då hon får ta hand om sig så gott hon kan efter hemkomst. Men kavat som hon är lär det nog gå bra! Hon har varit med förr!

 Nu är det dags att titta lite på maj månad 1990. Som jag sagt så är jag fortfarande detaljerad när jag berättar det som står i min dagbok.
Maj 1. Sol och värme i dag också. Vi jobbar i trädgården. Georg gräver och jag rensar hallonlandet.
Vi åker till Centralen och hämtar Kristina Tufvesson, som ska vara i Örebro ett par dagar innan hon åker till Paraguay för en ny period i Örebromissionens tjänst. Georg och hon pratar medan jag fixar middag. Efter det skjutsar vi Georg till tåget. Martin och Magnus flyttar hem till sina familjer efter några dagar hos oss. Kristina och jag pratar hela kvällen.

Jag får avsluta här för jag är alltför trött för att fortsätta. Är så glad att Filip ordnat så det trådlösa funkar. Telefonen är ej ännu igång men det ska jag ta med Telia.

Nu tackar jag dig Gud för allt gott du givit i dag. Hjälp alla tiggarna på våra gator! Välsigna och hjälp människorna som ordnar med härbärgen åt dessa som sitter och räcker fram sin pappersmugg för att få en slant. Ingen skulle behöva ha det så! Livet är inte rättvist. Utanför "min" mataffär sitter varje dag en kvinna från Bulgarien. Vi har god kontakt men vi kan bara prata genom rörelser. Ska skaffa ett lexikon så jag kan ställa lite frågor. Att hon har man och två halvstora barn i Bulgarien har jag "fått fram" men jag skulle vilja veta var hon bor här i Öerebro.

Nu tar jag kväll! " Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är...."