Fredag 31 aug 2012. Lesjöfors 1954.

Ja så var det slut också med augusti. Och hösten börjar innan sommaren kom. Så konstigt.
Men vi människor är väldigt anpassningsbara och tar dagen som den kommer. Förresten, vad annat att göra?
För varje dag hoppas vi att det ska bli lite sommar. Nu hoppas vi på en fin eftersommar!
Jag brukar ej bry mig så mycket om vädret  men i år när sol och regn har växlat flera gånger om dagen så har t.o.m. jag haft svårt att inte bry mig.

I dag har jag haft en trevlig dag med lunchbesök av ett barnbarn och senare kom mitt äldsta barnbarn, som i år fyllt 40, tillsammans med fru och tre förtjusande barn på middag. Det var riktig fest att ha dem här. Det blir ej så ofta för alla har sitt att göra.

I ett tidigare inlägg berättade jag lite om hur jag upplevde mötet med Lesjöfors. Vi kom att bo där i elva år. En lång tid av vårt liv som familj.
Som ni förstått var det ingen "dans på rosor" att ta över en  i botten nerkörd affärsrörelse men att ha eget är en känsla av frihet. Går det dåligt har  man gjort det åt sig själv och har ej ansvar inför någon annan. Går det bra så får man själv skörda frukten av detta.
Nackdelen med att "ha eget" är att man inte kan ta semester. I alla fall inte om man finns inom en bransch där man måste besitta diverse kunskaper om varan man saluför.
Nu hade vi ju fördelen  att kunna skicka våra barn till mormor i Småland varje sommar, så barnen drabbades ej direkt men visst hade det varit roligt att få vara tillsammans med dem lite mera.

Som jag tidigare berättat så kom mamma med Sven och Kerstin den 18 augusti. Mamma stannade i tio dagar och i hennes dagbok läser jag om hur vi hade något för oss varje kväll. Alla var vänliga och ville se mamma som gäst.På söndagen åkte vi till Rottneros. Det ständiga utflyktsmålet fast det var ganska lång väg dit. En dag var vi hos en familj och plockade 14 liter hallon!!!

Den 28 aug kom en familj från Figeholm , på väg hem från sin semesterresa och hämtade mamma.
Nu hade vi tre barn, en lägenhet med ett ganska stort rum,hall och kök. En affär, som krävde allt av vårt intresse för att få den " på fötter". Men vi grep oss verket an med friska tag. Ulla var nu tre månader och 
vi började se oss  om efter en barnflicka för vi måste båda vara i affären.

Eftersom jag är lite trött nu så låter jag den angenäma historien få inleda nästa blogg.
Om jag varit sparsam med namngivande hittills så kommer jag ej att vara det i fortsättningen för våra barns skull eftersom denna plats på jorden är så betydelsefull för dem. Och nöjda barn är något stort och värdefullt.

En dag i Örebro 2012.

Så blev det morgon och afton även denna dag. Isak kom och sov i flera timmar eftersom han varit med sin matte på långpromenad i tidig morgontimma.
En stund senare "pling" på dörren. En kille skulle hjälpa mig lite med måning. Efter det fika och lång pratstund. Då kom städhjälpen från kommun och skulle dammsuga. Välbehövligt!

Samtidigt ringde två barnbarnbarns mamma och frågade om de fick titta in en stund på en fika. Så klart de fick. Jag blev jätteglad.Har alltid älskat barn och det går aldrig över.

När de gått hem knackade det på köksfönstret. Där stod ett syskonbarnbarn. En kopp kaffe men en  mycket kort visit. Hoppas att vi får mer tid tillsammans vid nästa besök.

Nu var bullarna slut. Och då bakar man nya Jag bakade på direkten men eftersom jag i flera dagar saknat grovt matbröd så fick det bli Danska Knaseboller också. De är grova och nyttiga och en sats ger 2 plåtar.

Jag blev klar ganska tidigt och ska strax säga godnatt till er som måhända läser även denna lilla blogg.
För en stund sedan ringde ett barnbarn och sa:" Hej farmor! Kan jag komma till dej i morgon ?"
Så klart! Då får jag sällskap till lunchen också.

Tänk vilket rikt liv jag lever och jag är full av tacksamhet för allt gott. Just nu också för sängen som väntar.
Det blev tidigt sänggående i kväll och det känns bra.
I morgon bittida färsk bulle till morgonfikat och en knaseboll till frukosten.Toppen!
I morgon återvänder vi till skriverierna om Värmland. Sov gott!

Kan man få för mycket av bedövning?

Så började jag dagen hos tandläkaren. Och slutar den i trötthet som utgör sviter efter den starka bedövningen som han gav mig. "Jag vet att du gillar bedövning," sa han. Så rätt, så rätt!
Nu var det rotfyllning på gång och han ansåg tydligen att det var bäst att ge en rejäl dos. "Går det bra?", frågade han och skrattade själv åt frågan där ett svar var otänkbart.

Två kaffegäster på altan i det härliga sommarvädret. Vi njöt så länge värmen dröjde sig kvar.

Tänkte säga något om vårt möte med Lesjöfors.
Att som femtonåring komma till Stockholm och uppleva tonåren där, träffa "den rätte", gifta sig, bli förälder, få många vänner, ett jobb att trivas med  och så plötsligt flytta till Kil var omvälvande. Men ännu mera omvälvande var att flytta från Kil till Lesjöfors.På många sätt. Kils Järnvägsstation var ganska stor och det var lätt att snabbt ta sig till Karlstad med tåg eller buss.Lätt att ta sig till Stockholm med tåg.
Lesjöfors var i motsats till Kil mycket kuperat .Genomfartsgatan låg i en dal med höjder på sidorna. Den ena sidan bebyggd med små villor, vilka under våra år där, blev både flera och större. Höjden på den andra sidan bevuxen med skog till största delen. Vi var så glada för att få en egen affär att satsa på så vi brydde oss inte alls om att ta reda på något om t.ex. bruksmentaliteten.
Den stad som låg närmast var Filipstad och dit var det drygt 3 mil. Dit åkte man med buss om man inte hade bil. Till Karlstad hade vi 10 mil. Vägarna var smala och dåliga och det var något av ett företag att ge sig iväg  ut i världen.
Det som störde mig mest var dialekten. Samma landskap men en himmelsvid skillnad . I Kil var man påverkad av

 Arvika och Norge och hade en uppåtgående slutton på orden som gjorde att man älskade det tonfallet. Hade ingen aning om, den  i mina öron, fula dialekten,som mötte oss i Lesjöfors. Men det  var bara att finna sig i att barnen lärde sig denna dialekt och man vänjer sig vid allt. Något bra som vi lärde oss där redan första året var att äta surströmming.
Det fanns ett gäng i kyrkan som åkte till en sommarstuga, som hette Infallet. Ägaren bodde i Stockholm, men hade släkten i Lesjöfors och de hade tillgång till stugan när de önskade. Georg och jag hade aldrig tidigare  ätit denna läckerhet, men förstod att det var bara att" haka på" för det här skulle ju återkomma år efter år. Redan andra året gick det bra och vi blev "surströmmingsälskare", som i alla år sedan var med om att ordna surströmmingsfester.

När man hade bjudningar i hemmen eller träffades i andra sammanhang, hände det att man gemensamt sjöng "Värmlandsvisan".Man ställde sig upp när man sjöng den . När vi kom till strofen"Här vill jag dö"så sjöng jag inte för jag hade något i bakhuvudet som  sa att det vore oärligt av mig att sjunga så , även om jag kunde sjunga"Här vill jag leva" för vi hade så många fina vänner där och många och trevliga var kunderna som blev allt fler med tiden. Så visst kunde man bo och leva där men inte för alltid!.En dag flyttar vi var tanken jag tänkte.

Men nu ska jag nog vila ut efter en solig, fin dag och tacka Gud för Hans ständiga nåd.Gud är en god Gud!

Örebro 2012.Oväntat besök gjorde mig glad.

Ingen dag är den andra lik och det är då för väl. Så man inte hinner med att få långtråkigt.
SMSade till grannen. Fika kl 11.00 om det passar.
Efter det koka saften klar och buteljera den. Kan ej förstå att jag aldrig lär mig att jag faktiskt inte behöver safta och göra sylt när jag inte längre har en stor familj men det hänger med. Handla för mycket mat, baka för mycket bröd osv.
Eftersom det var uppehållsväder tog jag itu med att klippa resten av gräsmattan. En del klipptes i går men gräset var högt och batteriet i gräsklipparen räckte inte hela vägen i dag heller så nu laddar batteriet för morgondagen då ett barnbarn kommer och klipper klart.
Fick ett infall att jag skulle klippa lite i fruktträden så att luft (och event. sol) skulle komma frukten till godo. Får man en sekatör i handen så är det ett nöje att klippa i trädens grenar. Trädbeskärarna gillar inte min framfart i träden så jag har lärt mig att ej ta för mycket utan invänta professionell hjälp lite senare.

När jag kommit in från trädgården ringde ett barnbarn och frågade om han och hans fästmö fick komma på besök. OM de fick! Det är ej så ofta vi ses och jag blev verkligen glad över besöket.

Vi började prata foton och dator och om att beställa kort. Den här tjejen kan allt om datorer och mycket annat och vi gick igenom en del foton som jag ska beställa. Hon lovade att komma åter och hjälpa mig mera.
Jag har så svårt att fatta men hon har ett enormt tålamod och är dessutom en skicklig pedagog så jag ser fram emot nästa besök. Jag passar på att snappa upp lite här och lite där och förvånas hela tiden över hur snälla och tålmodiga människor jag ständigt möter.

Nu blir det sängen och i morgon nytt tandläkarbesök inplanerat. Sedan får vi se hur dagen blir. Det är skönt att vara pensionär och kunna ta dagen som den kommer. Sov gott och dröm goda drömmar!

Tandläkarbesök Örebro 2012. Affärsliv 1954.

SOL i dag men kylig morgon. Inte en regndroppe!!! Detta måste år 2012 noteras.
Tandläkaren skulle laga två små hål i dag men hittade en infektion i en tand och meddelade att den måste rotfyllas så det blir två besök ytterligare. Tittade in på Röda Korset och tänker gå dit igen på onsdag och köpa "grejen"jag såg i dag, om den finns kvar då. Besökte på hemvägen Isak och gick ut en promenad. Till träningen. Vid hemkomsten besök av kaffegäster, som också klippte gräsmattan.Tack för det!
Hällt upp jättegod svart vinbärssaft i två stora flaskor. Båda ska skänkas vidare till saftälskare.

Nu drar vi till Lesjöfors 1954. Sven och Kerstin stannade hos mormor. Ulla och jag tog tåg till Lesjöfors den 13juli. Några dagar senare var det dags för Georg att sätta sig i morrisen och åka till Stockholm. Hade jag bara haft körkort då så hade jag ha haft bilen kvar men nu fick den stå i garage i Stockholm medan Georg som chaufför körde Gunnar Wahlström med fru och två halvvuxna barn i deras nyinköpta bil, genom Europa till Frankrike. Vet ej varför Gunnar W. ej ville köra själv. Naturligtvis var väl inte det här något drömläge för mig. Nystartad affär, en baby i lagerrummet dagtid och en lång promenad från bostaden till och från affären varje dag. Expediera kunder, amma , vara trevlig och tänka på framtiden.
Önskar att jag hade fört dagbok den tiden. Ännu var ju antalet kunder pr dag ganska få och dagskassan därefter. Men ändå var det spännande och affärsvana hade jag ju sedan många år.
Från Georg kom ett kort någon gång. Mobiler fanns ännu inte så kontakten mellan oss var inte tät.
Jag började tycka att det var jobbigt att gå den långa vägen morgon och kväll och ordnade på något sätt så jag fick en säng placerad i lagerrummet. Vi hade hunnit få flera vänner och alla ställde upp med hjälp när det behövdes. Undrar när jag handlade mat för alla hade ju stängt en timme för lunch.

Måste berätta om en natt i affären då någon knackade på affärsdörren, som var helt i glas. Jag smög mig upp från bädden och såg en man stå utanför. I ett av skyltfönstren fanns en mängd bijouterier av olika slag och jag hade bilden klar för mig. Jag hade påhälsning av en tjuv. Inte så långt från affären bodde i ett hyreshus ett par av vännerna i kyrkan. I affären hade vi telefon så jag ringde till dem och mannen skrattade och sa att den "tjuven" var inget att vara rädd för. Han var onykter ibland men en snäll och beskedlig människa, känd i hela samhället under namnet,ja vad var det nu igen? Men Sven och hans fru Lisen hämtade oss med sin bil och vi fick bo hos dem den natten.
Naturligtvis fanns de som tyckte att Georg var oansvarig som lämnade fru och dotter ensamma medan han själv fick ut och resa. Men för mig var det en stor glädje att kunna göra detta möjligt för min man. Jag visste om hans stora intresse för andra länder och detta var ju hans livs tillfälle att få komma ut i världen. Vi får ha i minnet att det var år 1954 och att få resa så långt och helt gratis var något helt fantastiskt. Senare i livet fick han göra många och långa resor men vid den här tiden fanns inte en tanke i den vägen. Eftersom det inte hunnit bli någon "snurr" på affären och mycket av dagen gick åt för att ordna allt i syfte att det skulle bli en fungerande  färghandel så gjorde det inte så mycket att jag var ensam dessa tre veckor. Jag hade kompetens för jobbet och vi var båda medvetna om att det skulle ta sin tid innan vi skulle få kundernas förtroende.Gud bevarade på den långa bilfärden och Georg skrev senare ner allt han varit med om men vid översvämningen flera år senare förstördes både det och en del annat som jag nu saknar.

Nu sätter jag punkt för detta inlägg och hoppas att ni ej tröttnat på att följa mig i min berättelse om mitt liv.
Vi hörs i morgon. Nu tackar jag Gud för denna dag då jag mått så bra till ande, kropp och själ.Gud är god.

Bilder.

Som ni ser så blev bilderna ej så bra men jag håller på att lära mig. De är i alla fall från åren 1953 och 1954 då vi bodde i Kil och visar Sven och Kerstin , Svens 4-årsdag, en utflykt med en av Georgs chefer och hans familj till Oslo samt mamma som läser tidning och några badbilder. Skratta gärna ! MVH.Ruth.

Söndag aug. 2012. Lesjöfors 1954.

Morgonfika med Tobias. Traditionsenligt. Traditioner ska man vara rädd om!
Ingen kyrka i dag heller. Men matgäster, som bjöds på rådjursstek med potatis (de sista för i år?) från egen skörd. Glace med blåbär och hallon till efterrätt. Den lilla familjen skulle titta på husobjekt i Kumla och åkte dit.De vill ej bo mitt i stan som de gör nu och husen i Örebro är alltför dyra tycker de. Vi hoppas att allt ska bli bra och rätt.
I natt och på förmiddagen regnade det men nu visar sig solen lite grand. Hur länge vet ingen . Denna sommar-- ingen sommar! Nu mullrar åskan också. Ganska varmt i luften och vi kunde sitta på altan och äta. Möbeln som ska stå under päronträdet har ej varit ute på hela sommaren och så kommer det att förbli. Tänker ofta på mina vänner i Palestina hur de, när de varit här på besök, jublat om det fallit regn. Tänk om de varit här denna sommar!!!

Men nu ska Ruth inte gnälla mer över vädret i dag.

Ska återvända till Lesjöfors och vårt jobb med att få igång affärerna där. Tyvärr finns ingen landsbygd omkring samhället så kunderna vi hade att räkna med fanns inom dess gränser. Vi startade med att skicka tillbaka fula färgburkar till fabrikerna och fick tillbaka nya, fräscha. Beställde en stor sändning bijouterier på öppet köp från Stockholm. Försäljare som vi haft kontakt med i Kil, ja t.o.m. i Stockholm kom på besök och vi försökte köpa in det vi trodde skulle gå att sälja. För lagret, som vi stod i skuld för hos Lesjöfors Bruk, var i många fall i dåligt skick. Men vi såg framåt och kunderna var vänliga och trevliga och ökade vartefter i antal.


Efter några veckor, den 18 maj, var det dags att åka till BB i Filipstad.En vän till oss skulle låna vår bil och hämta sin fru och nyfödda dotter på BB och jag fick åka med eftersom " tiden var inne" och Georg ju inte kunde lämna affären. Dagen innan hade min syster IngaBritta kommit till oss.Vi hade ju, som tur var, utöver våra sängar också en bäddsoffa i rummet. Jag var i affären hela förmiddagen och sorterade etiketter minns jag. Av vistelsen på BB i Filipstad minns jag ej mycket. Mera då från Kerstins födelse i Karlstad. Jag vet att sent på kvällen den 18 maj kom Erik Hedlund ,vännen från tiden i Stockholm, med telefonbud till Georg och IngaBritta att Ulla var född. Förmodligen kom Georg till Filipstad på onsdagskvällen men så märkligt att jag inte har något minne av hur jag kom hem eller hur lång tid jag var där.

Var det så att affären och flytten och allt i sambands därmed helt tagit över så att en dotters födelse ej engagerade mera?. I min mors dagbok ser jag att IngaBritta och Sven kom med tåg till Oskarshamn den 25 maj ,en tisdag och då var jag hemma  med Ulla. Det dröjde ej många dagar förän jag var i affären igen.
 Att det nu fanns en baby i lagerrummet innanför affären var förstås en attraktion och det drog dit en del kunder. Många mammor blev tvungna att gå till affären eftersom deras barn skulle titta på babyn.

Skönt att vi hade vårt egna hem, om än så ringa. Vi engagerade oss i kyrkan och blev hembjudna till våra nya vänner och vi hade ju "att gilla läget", som man säger. Och det gjorde vi även om jag, för att tala för min egen del, aldrig riktigt fann mig tillrätta där. Men barnen växte upp och är alla tre (den fjärde kom flera år senare när vi flyttat till Örebro) helnöjda med sin barndom där. Skolan ,slalombacken , kompisarna. Det går ej att ta miste på att de hade en fin tid. Georg och jag fann oss också väl tillrätta och särskilt jag är en utpräglad affärsmänniska och trivdes med affärslivet.

Vi hämtade Kerstin som, som sedan före flytten varit i Tidan hos IngaMaj, Sune och Lena.
Till midsommar åkte vi den långa vägen hem till mamma i Figeholm. Georg kunde ej stanna men det gjorde barnen och jag.
Den 30 juni var det total solförmörkelse. En märklig dag då t.o.m. fåglarna upphörde att sjunga under tiden det hela pågick. I trakterna runt Figeholm var det många utlänningar som med sin utrustning hade kommit för att följa naturfenomenet. I ett par rum på övervåningen hos mamma bodde några holländare. De åkte hem så snart det hela var över.
Det kom sommargäster i deras ställe.En vecka i taget bodde de.Den 13 juli åkte Ulla och jag hem. Sven och Kerstin stannade till 15 augusti då mamma kom med dem till Lesjöfors efter tre dagars besök i Tidan.
Då hade Georg hunnit med en 3 veckors resa till Frankrike med familjen Gunnar Wahlström,ett erbjudande han fick julhelgen 1953 innan vi hade tänkt tanken att flytta från Kil.

Mer om detta i nästa blogg. Nu är det dags för sängen och sova gott trots att ett tandläkarbesök väntar i morgon förmiddag. Gud är god och alltid vid vår sida för att hjälpa i stort och smått.