Dagen började bra. Jag vaknade i tid. Tog bussen till hårfrisörskan. Det var mycket folk i bussen. När man som jag träder in gråhårig med rynkor i ansiktet, är det intressant att se hur människor reagerar. Det blir liksom lite oro i bussen. Det verkar som om alla, som har sittplats vill lämna den till mej.I dag var det en invandrardam som var först med att erbjuda sin plats. Jag log emot henne och sa att det inte är något problem för mej att stå. Att det faktiskt är bra för mina ben. Hon log förstående tillbaka.
Men det finns tillfällen, dock inte så ofta, när det blir raka motsatsen. I höstas var jag på besök i en universitetsstad.. Jag steg på bussen nära studentbostäderna.
Alla sittplatser var upptagna när jag steg på men ståplatser fanns det gott om.
Jag är säker på att de flesta passagerarna var under trettio år.Jag skulle åka ganska långt så den gången hade jag gärna tagit en erbjuden sittplats. Ingen av ungdomarna rörde en min. Även om det inte beredde mig något större obehag att stå så blev jag ändå
smått förargad över att de var så oartiga. Dessutom körde chauffören så ryckigt så det gällde att hålla i sig.
Jag tittade flera gånger runt i bussen och mötte deras blickar. Det blev nästan till ett oangenämt nöje för mig. Är det möjligt att unga studenter, som jag antar att de flesta var, har så lite hyfs? Så gick mina tankar. Glad och tacksam för att den långa, skakiga resan var över steg jag av bussen vid järnvägsstation.
Kanske vi i vår stad är lite bortskämda?
I alla fall fixade hårfrisörskan till håret på sitt vanliga, professionella sätt. Därefter blev det avtalad fika med ett vuxet barnbarn på ett mysigt cafe´. På väg
till bussen tittade jag in till min dotter som jobbar på en av stans gymnasieskolor. Blev erbjuden att följa med för att ta en fika på ett fik i närheten. Bäst att passa på. Barnen har fullt upp på sina jobb så detta tillfälle tackade jag ej nej till.
Hem och fick för mig att jag nog borde baka bullar så då gjorde jag det. Nu är de klara att läggas i påsar och därmed avslutar jag denna härliga vårdag.
Det blev väl lite magert innehåll i dag men jag ska ha mer innehåll nästa gång. Hoppas jag! Sov gott denna skottårsnatt!
onsdag 29 februari 2012
tisdag 28 februari 2012
Det kommer en vår.
Att de kalla vintrarna och kriget råkade sammanfalla tycker jag än i dag är mycket märkligt. Stackars soldater! Många av dem förfrös både händer och fötter.
Men allt har sin tid och efter vintern kommer våren. Också på 40-talet. Jag kan än drömma om våren just i Figeholm. Alla vitsippor, blåsippor, gullvivor liljekonvaljer som vi plockade i mängder. Till mors dag band jag en krans av gullvivor till mamma.
Så sjöng vi:"Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen".
Det värsta med 40-talets krig och kalla vintrar var ju att om än våren kom och gjorde slut på vintern, så tog ju inte kriget slut för det även om ingen behövde frysa.
Men kriget fortsatte och oron fanns där.Skulle Hitler lämna Sverige ifred eller skulle vi också dras in, som våra grannar.Vi undrade.
En dag fick också pappa en inkallelseorder. Skulle infinna sig i Oskarshamn. Han var så fin i den grå vadmalsuniformen och båtmössan. Han blev dagkorpral vilket betydde att han fick ha hand om garderoben och dela ut kläder till de "inkallade". Han trivdes bra med jobbet och var nog tacksam att han var tillräckligt gammal för att slippa tränas i vapenhantering. Det var många år sedan han gjorde värnplikten.
Ibland kom han hem på permission. Betalningen för hans"jobb" fick vi hämta på kommunalkontoret, två gånger i månaden vill jag minnas. Själv fick han någon slant till fickpengar. Har inte full koll på detta.
För att roa Sveriges invånare höll radion igång med en del roligheter som omväxling till alla nyheter om krig och sönderbombade städer. På lördagskvällarna samlades vi i familjen tillsammans med ett par vänner och lyssnade tillsammans. Ibland var också pappa hemma men oftast inte. Särskilt minns jag ett varje lördag återkommande program som hette "Optimisten och Pessimisten", som frambringade många glada skratt. Det var roligare roliga program på den tiden. Nu är ju sällan de roliga programmen roliga. Klura ut detta om ni kan! Men så tycker jag. Sen får ni tycka vad NI vill som kyrkoherden sa.
År 1941 slutade jag den 13 juni sjunde klass. Lite senare på sommaren började
"Skolköket".En kvinnlig fröken från Stockholm var vår lärare.
Nu låg livet framför oss. Hade önskat få vidare utbildning men det skulle dröja ännu många år. Det blev en del jobb som barnflicka innan det stora äventyret började. Det tar vi en annan gång.
I dag har jag planterat fem vindruvsplantor. Det är så roligt att se dem växa upp och sedan ge bort till villaägare eller andra som har plats. Efter 3-4 år har man de första vindruvorna.
Nu känns det att våren är på gång. Det påstås att den har kommit för att stanna. Hoppas! Men mars är inte att lita på. Vi hörs i morgon innan jag gör uppehåll ett tag. Gud är god och älskar oss. Alltid.
Men allt har sin tid och efter vintern kommer våren. Också på 40-talet. Jag kan än drömma om våren just i Figeholm. Alla vitsippor, blåsippor, gullvivor liljekonvaljer som vi plockade i mängder. Till mors dag band jag en krans av gullvivor till mamma.
Så sjöng vi:"Mor lilla mor, vem är väl som du? Ingen i hela världen".
Det värsta med 40-talets krig och kalla vintrar var ju att om än våren kom och gjorde slut på vintern, så tog ju inte kriget slut för det även om ingen behövde frysa.
Men kriget fortsatte och oron fanns där.Skulle Hitler lämna Sverige ifred eller skulle vi också dras in, som våra grannar.Vi undrade.
En dag fick också pappa en inkallelseorder. Skulle infinna sig i Oskarshamn. Han var så fin i den grå vadmalsuniformen och båtmössan. Han blev dagkorpral vilket betydde att han fick ha hand om garderoben och dela ut kläder till de "inkallade". Han trivdes bra med jobbet och var nog tacksam att han var tillräckligt gammal för att slippa tränas i vapenhantering. Det var många år sedan han gjorde värnplikten.
Ibland kom han hem på permission. Betalningen för hans"jobb" fick vi hämta på kommunalkontoret, två gånger i månaden vill jag minnas. Själv fick han någon slant till fickpengar. Har inte full koll på detta.
För att roa Sveriges invånare höll radion igång med en del roligheter som omväxling till alla nyheter om krig och sönderbombade städer. På lördagskvällarna samlades vi i familjen tillsammans med ett par vänner och lyssnade tillsammans. Ibland var också pappa hemma men oftast inte. Särskilt minns jag ett varje lördag återkommande program som hette "Optimisten och Pessimisten", som frambringade många glada skratt. Det var roligare roliga program på den tiden. Nu är ju sällan de roliga programmen roliga. Klura ut detta om ni kan! Men så tycker jag. Sen får ni tycka vad NI vill som kyrkoherden sa.
År 1941 slutade jag den 13 juni sjunde klass. Lite senare på sommaren började
"Skolköket".En kvinnlig fröken från Stockholm var vår lärare.
Nu låg livet framför oss. Hade önskat få vidare utbildning men det skulle dröja ännu många år. Det blev en del jobb som barnflicka innan det stora äventyret började. Det tar vi en annan gång.
I dag har jag planterat fem vindruvsplantor. Det är så roligt att se dem växa upp och sedan ge bort till villaägare eller andra som har plats. Efter 3-4 år har man de första vindruvorna.
Nu känns det att våren är på gång. Det påstås att den har kommit för att stanna. Hoppas! Men mars är inte att lita på. Vi hörs i morgon innan jag gör uppehåll ett tag. Gud är god och älskar oss. Alltid.
måndag 27 februari 2012
Gengas, vad är det?
Den här dagen blev grå med fem minusgrader, vilket fick mig att avstå träningen. Halt på gatan.Nu sitter jag här och undrar vad jag egentligen har gjort i dag. Tog ner en av julgardinerna. Bakade inte skorpor, som jag planerat. För första gången i mitt liv har jag beställt kakor av en duktig bagerska. Se där hur det blir när man blir gammal! Fick besök av en som gillar kaffe.Tvättade en maskin. Ringde tre telefonsamtal. Lagade mat och satte ut på trappan till en som är ensam och är glad över lite hemlagat. I vanliga fall har jag två matgäster varje måndag men i dag var en av dem sjuk och därför blev det "mat på trappan" till den andre.
Berättade ju i går om att en god vän hade dött. I dag ringde jag hans efterlämnade hustru. Hon tog det hela förståndigt och insåg vad som var bäst för hennes man som var svårt sjuk i en sjukdom som jag tror heter ALS: Han kunde inte längre prata och måste sondmatas. Datorn kunde han dock hantera och använde den till att "skapa", in i det sista.Han var en mycket skicklig pianist och en synnerligen
vänlig och trevlig människa. Roligt var det att höra hur tacksam familjen var för allt roligt de gjort tillsammans som familj och att det var det som var viktigt för dem att komma ihåg. Livet är kort och det är viktigt att ta var på de tillfällen man får så länge livet varar.
Jag ringde också, som så ofta i mitt bloggande, till min bror för att få veta lite mera om hur bilarna försågs med bränsle under krigsåren. Bensintorka var väl det första som visade sig efter krigsutbrottet. Den Bensin som fanns beslagtogs till största delen för att användas av krigsmakten, brandbilar, ambulanser o.d.
De som hade egna personbilar ställde in dem i väntan på att kriget skulle ta slut och transporterna åter skulle komma igång.
De som var beroende av att ha bil och inte kunde få tilldelning av bensin fick då hjälp av att "installera" gengas. Min bror kommer ihåg hur bussar och lastbilar hade något lådliknande bredvid förarhytten. En del hade ett släp efter bilen med en sådan där gengasgrej. Det eldades med torr björkved ev. blandad med kol i den där "trumman." Här får ni nog använda fantasin för jag är nog lite för dum för att kunna förklara. I Figeholm fanns en industri där man tog hand om björkveden som bönderna körde dit med häst och vagn. Veden fick torka och hamnade sedan i säckar som med gengasdrivna lastbilar fraktades till Oskarshamn fvb. till kunderna. Jag minns att det blev mycket rök efter de där gengasdrivna bilarna. Min svärfars bil stod under krigsåren i ett garage.
Det som fanns att köpa kupongfritt var fisk. Om man ville spara kuponger kunde man köpa vissa förnödenheter som var kupongfria. Det fanns så många ersättningar. Själv har jag ju bara erfarenhet av tvål och tvättmedel.Där fanns också kupongfria produkter. Jag minns särskilt ett diskmedel som var s.k. ersättningsmedel och kunde köpas kupongfritt. När kriget tog slut blev den ena varan efter den andra fri,beroende på tillgång.Så också kupongbelagda diskmedel. Då ville ingen köpa det kupongfria och vissa s.k. Nederlag stod med stora lager. I samma hus som affären där jag efter krigsåren arbetade låg, fanns också en av Stockholms mest berömda
skönhetssalonger. De köpte av oss fotsalt i påsar. Varje påse vägde ett kilogram.
Vi fick nu användning för det kupongfria diskmedlet och grossisten som sålde till oss var säkert glada för att bli av med en del av sina nu osäljbara kartonger av den kupongfria varan som ingen ville köpa. Till fotsalt dög den tydligen bra. Hur detta började har jag ingen aning om.
När jag började min anställning där var det bara att göra som man blev tillsagd.
Vi skrev "FOTSALT" på påsarna och tömde diskmedlet i dessa. Ställde påsarna i en hylla och levererade till salongen. Hörde aldrig några klagomål så det funkade tydligen och då var det ju bra att det kom till användning.
Kupongerna som affärerna fick in av kunderna fick man på lediga stunder klistra upp på kartor som skickades till "Kristidsstyrelsen",tror jag var namnet.
Ordning och reda så långt det gick.
Så klart såldes en del på "Svarta Börsen," som det kallades.Kor och grisar var ej
öronmärkta och det slank nog iväg både det ena och det andra. Man bytte också kuponger. Min chef bytte till sig sockerkuponger av en affärsman, som i gengäld fick ta sprit från chefens motbok. Motboken hade funnits länge och hade inget med kriget att göra.
Så där ja! Nu har jag hunnit med ett samtal från en bekymrad medmänniska så bloggen fick vänta lite. Hoppas att jag kunde ge något gott råd, som just nu behövdes.
Ett ord till avslutning får bli från Johannes Evangelium kap 13:34.Jesus firar sista måltiden med sina lärjungar och säger:"Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, ja som jag har älskat er, så ska ni också älska varandra."
GOD NATT till er alla. Vi hörs!!!
Berättade ju i går om att en god vän hade dött. I dag ringde jag hans efterlämnade hustru. Hon tog det hela förståndigt och insåg vad som var bäst för hennes man som var svårt sjuk i en sjukdom som jag tror heter ALS: Han kunde inte längre prata och måste sondmatas. Datorn kunde han dock hantera och använde den till att "skapa", in i det sista.Han var en mycket skicklig pianist och en synnerligen
vänlig och trevlig människa. Roligt var det att höra hur tacksam familjen var för allt roligt de gjort tillsammans som familj och att det var det som var viktigt för dem att komma ihåg. Livet är kort och det är viktigt att ta var på de tillfällen man får så länge livet varar.
Jag ringde också, som så ofta i mitt bloggande, till min bror för att få veta lite mera om hur bilarna försågs med bränsle under krigsåren. Bensintorka var väl det första som visade sig efter krigsutbrottet. Den Bensin som fanns beslagtogs till största delen för att användas av krigsmakten, brandbilar, ambulanser o.d.
De som hade egna personbilar ställde in dem i väntan på att kriget skulle ta slut och transporterna åter skulle komma igång.
De som var beroende av att ha bil och inte kunde få tilldelning av bensin fick då hjälp av att "installera" gengas. Min bror kommer ihåg hur bussar och lastbilar hade något lådliknande bredvid förarhytten. En del hade ett släp efter bilen med en sådan där gengasgrej. Det eldades med torr björkved ev. blandad med kol i den där "trumman." Här får ni nog använda fantasin för jag är nog lite för dum för att kunna förklara. I Figeholm fanns en industri där man tog hand om björkveden som bönderna körde dit med häst och vagn. Veden fick torka och hamnade sedan i säckar som med gengasdrivna lastbilar fraktades till Oskarshamn fvb. till kunderna. Jag minns att det blev mycket rök efter de där gengasdrivna bilarna. Min svärfars bil stod under krigsåren i ett garage.
Det som fanns att köpa kupongfritt var fisk. Om man ville spara kuponger kunde man köpa vissa förnödenheter som var kupongfria. Det fanns så många ersättningar. Själv har jag ju bara erfarenhet av tvål och tvättmedel.Där fanns också kupongfria produkter. Jag minns särskilt ett diskmedel som var s.k. ersättningsmedel och kunde köpas kupongfritt. När kriget tog slut blev den ena varan efter den andra fri,beroende på tillgång.Så också kupongbelagda diskmedel. Då ville ingen köpa det kupongfria och vissa s.k. Nederlag stod med stora lager. I samma hus som affären där jag efter krigsåren arbetade låg, fanns också en av Stockholms mest berömda
skönhetssalonger. De köpte av oss fotsalt i påsar. Varje påse vägde ett kilogram.
Vi fick nu användning för det kupongfria diskmedlet och grossisten som sålde till oss var säkert glada för att bli av med en del av sina nu osäljbara kartonger av den kupongfria varan som ingen ville köpa. Till fotsalt dög den tydligen bra. Hur detta började har jag ingen aning om.
När jag började min anställning där var det bara att göra som man blev tillsagd.
Vi skrev "FOTSALT" på påsarna och tömde diskmedlet i dessa. Ställde påsarna i en hylla och levererade till salongen. Hörde aldrig några klagomål så det funkade tydligen och då var det ju bra att det kom till användning.
Kupongerna som affärerna fick in av kunderna fick man på lediga stunder klistra upp på kartor som skickades till "Kristidsstyrelsen",tror jag var namnet.
Ordning och reda så långt det gick.
Så klart såldes en del på "Svarta Börsen," som det kallades.Kor och grisar var ej
öronmärkta och det slank nog iväg både det ena och det andra. Man bytte också kuponger. Min chef bytte till sig sockerkuponger av en affärsman, som i gengäld fick ta sprit från chefens motbok. Motboken hade funnits länge och hade inget med kriget att göra.
Så där ja! Nu har jag hunnit med ett samtal från en bekymrad medmänniska så bloggen fick vänta lite. Hoppas att jag kunde ge något gott råd, som just nu behövdes.
Ett ord till avslutning får bli från Johannes Evangelium kap 13:34.Jesus firar sista måltiden med sina lärjungar och säger:"Ett nytt bud ger jag er, att ni ska älska varandra, ja som jag har älskat er, så ska ni också älska varandra."
GOD NATT till er alla. Vi hörs!!!
söndag 26 februari 2012
Lite mer om frihet från krig men ej från en del av dess följder.
Dagen började med att jag tryckte på TV 2 kl tio för att småtitta lite på Gudstjänsten medan jag förberedde mig för att gå till kyrkan. Jag stod upp först men efter ett par minuter sjönk jag ner på en stol och där blev jag sittande hela gudstjänsten. Iklädd morgonrock. Ingen kyrka i dag. Vilken härlig Gudstjänst från Motala, vår närmsta stad under vår tid i Borensberg.
Det blev sjukbesök i stället för kyrka , samt lite matlagning åt ett barnbarn. Liten stund av gemenskap med dotter och måg innan jag var hemma igen och blev sittande vid min kära blogg.
Under krigsåren hade vi Samlingsregering i Sverige. Jag tror att det fungerade bra.
När det gällde ransoneringarna så gick det till så att det meddelades i radio och tidningar vilken vara som skulle bli föremål för ransonering.Efter stängningstid alltså! På den tiden var inte affärerna öppna på kvällar och söndagar. Jag vill minnas att kaffet en tid var fritt men så hände det att rykten en lördag spreds att nu skulle det på nytt bli ransonerat.Året var 1946. Jag blev av chefen skickad till en näraliggande speceriaffär för att köpa kaffe. Där var kö. Tydligen hade ryktet nått flera. Och mycket riktigt. På kvällen fick vi i radion höra att kaffet åter var ransonerat. Annat som skapade problem under kriget var bristen på bensin. Många bilar stod i sina garage under några år. Andra utnyttjade gengasen. En konstig historia. Jag ska nog prata med min bror innan jag skriver något om hur detta fungerade. Men ,som vid tidigare tillfälle, för sent att ringa till en gammal man som ska vakna kl 5 i morgon bittida.
Apelsiner och bananer försvann helt. Icke förty hände det sig att en vän till mig halkade på ett bananskal på en av Oskarshamns gator år 1942. Hon bröt fotleden.
Ingen hade sett en banan på åratal och alla undrade varifrån detta skal kommit. Förklaringen blev att någon sjöman från en utländsk båt ätit en banan och slängt detta skal. Till jul brukade det komma en apelsinbåt och det var en fröjd att få köpa några apelsiner.
Nu för tiden blir det ett fasligt liv om inte allt "är som det brukar vara", men under de här åren gick allt lugnt tillväga. Vad fanns annat att göra? Vi var ju hela tiden osäkra om vår framtid.
Det var att ,om inte blanda bark i brödet, så ändå söka dryga ut de matvaror man fick. Man lärde sig att ta vara på allt man kunde. Även om man kan leva utan kaffe så har ju kaffet en stor social roll och det var mycket knappa ransoner men jag minns hur mamma blandade vetekli med sirap och rostade i järnspisugnen. Ibland brändes det och mamma tog långpannan ur ugnen och sprang ut med den för att minimera den hemska lukten. Andra rostade råg. Gott? Nej!Kakao och te gick ju ej att dryga ut så man fick avstå när kupongerna ej räckte. Tänk så bra vi har det nu! Kan köpa vad vi vill och i hur stora mängder som helst. Vi borde vara tacksamma!!!
Just nu i TV visar man hur stora mängder mat vi slänger och frukt i massor förpassas till soporna. Nej nu får det vara nog för i kväll. Det kolliderade, det här sista. Just nu fick jag SMS att en av våra vänner i Borensberg har avlidit. Jag säger Godnatt till er alla. Vi hörs!
Det blev sjukbesök i stället för kyrka , samt lite matlagning åt ett barnbarn. Liten stund av gemenskap med dotter och måg innan jag var hemma igen och blev sittande vid min kära blogg.
Under krigsåren hade vi Samlingsregering i Sverige. Jag tror att det fungerade bra.
När det gällde ransoneringarna så gick det till så att det meddelades i radio och tidningar vilken vara som skulle bli föremål för ransonering.Efter stängningstid alltså! På den tiden var inte affärerna öppna på kvällar och söndagar. Jag vill minnas att kaffet en tid var fritt men så hände det att rykten en lördag spreds att nu skulle det på nytt bli ransonerat.Året var 1946. Jag blev av chefen skickad till en näraliggande speceriaffär för att köpa kaffe. Där var kö. Tydligen hade ryktet nått flera. Och mycket riktigt. På kvällen fick vi i radion höra att kaffet åter var ransonerat. Annat som skapade problem under kriget var bristen på bensin. Många bilar stod i sina garage under några år. Andra utnyttjade gengasen. En konstig historia. Jag ska nog prata med min bror innan jag skriver något om hur detta fungerade. Men ,som vid tidigare tillfälle, för sent att ringa till en gammal man som ska vakna kl 5 i morgon bittida.
Apelsiner och bananer försvann helt. Icke förty hände det sig att en vän till mig halkade på ett bananskal på en av Oskarshamns gator år 1942. Hon bröt fotleden.
Ingen hade sett en banan på åratal och alla undrade varifrån detta skal kommit. Förklaringen blev att någon sjöman från en utländsk båt ätit en banan och slängt detta skal. Till jul brukade det komma en apelsinbåt och det var en fröjd att få köpa några apelsiner.
Nu för tiden blir det ett fasligt liv om inte allt "är som det brukar vara", men under de här åren gick allt lugnt tillväga. Vad fanns annat att göra? Vi var ju hela tiden osäkra om vår framtid.
Det var att ,om inte blanda bark i brödet, så ändå söka dryga ut de matvaror man fick. Man lärde sig att ta vara på allt man kunde. Även om man kan leva utan kaffe så har ju kaffet en stor social roll och det var mycket knappa ransoner men jag minns hur mamma blandade vetekli med sirap och rostade i järnspisugnen. Ibland brändes det och mamma tog långpannan ur ugnen och sprang ut med den för att minimera den hemska lukten. Andra rostade råg. Gott? Nej!Kakao och te gick ju ej att dryga ut så man fick avstå när kupongerna ej räckte. Tänk så bra vi har det nu! Kan köpa vad vi vill och i hur stora mängder som helst. Vi borde vara tacksamma!!!
Just nu i TV visar man hur stora mängder mat vi slänger och frukt i massor förpassas till soporna. Nej nu får det vara nog för i kväll. Det kolliderade, det här sista. Just nu fick jag SMS att en av våra vänner i Borensberg har avlidit. Jag säger Godnatt till er alla. Vi hörs!
lördag 25 februari 2012
Ransonering under krigsåren.
I dag har jag åter haft en skön hemmadag då faktiskt en del av det ogjorda blivit gjort. Känns bra. Avslutade dagen med att sortera video, som det finns en hel del av. Jag hade en hel hög som låg på soffan i TVrummet. Jag läste på titlarna. Och mindes alla gånger vi suttit och tittat, barnbarnen och jag. Vartefter de kom in i lämplig ålder.När de första försvann kom det nya så jag kan försäkra att jag sett en del av de banden åtskilliga gånger. Kunde ej låta bli att peta in ett band om "BAMBI" i kväll. Så medan jag sorterade så tittade jag på denna gulliga film ännu en gång. Barnet i mig finns kvar.
Har haft kaffegäst och pratat en del. Passar bra att få besök av en ensam när man själv är det.Jag är intresserad av människor. Mitt valspråk, "Människan först," är så bra!
Men nu ska vi åter till krigsåren.
Vis av erfarenheter från första världskriget skötte riksdag och regering, enligt vad jag läst och vad de äldre talade om, situationen på ett bra sätt. T.ex började ransonering av livsmedel mycket snart efter krigsutbrottet.
På varje ort fanns en s.k. Kristidsnämnd. Dit fick man gå och hämta kuponger.Först fick man ett Personkort som var numrerat. Detta var högst personligt och utan det fick man inga ransoneringskort. Det klipptes en kupong från personkortet varje gång man skulle ha ett nytt ransoneringskort. Dessa var många. Varje kort hade sin bokstav och gällde för en viss vara. T.ex. hade mjöl och bröd beteckningen V.Socker H,fläsk och kött G,smör och margarin M,kaffe och te B, tvätt och rengöringsmedel D, Textilvaror TX,skor SK. Dessutom fanns beredskapskuponger och växelkuponger. De senare användes på matserveringar och konditorier.Då klipptes en kupong från ransoneringskortet och man fick ett mindre kort med många små kuponger som i sin tur klipptes i den mängd som var bestämd för en viss maträtt eller bakverk. Kom just nu ihåg att ägg också var kupongbelagda.
När jag kom till Stockholm och började arbeta i en Färghandel, där vi sålde en hel del tvättmedel minns jag att chefens fru lät mig skicka hem tvättmedelskuponger, som vi då hade fått in från våra kunder, till min mamma och i stället fick hon äggkuponger tillbaka för mamma köpte ägg av en bonde men hade behov av tvål och tvättmedel. Egentligen så fick man ej använda lösa kuponger, men
inte alla var så noga.Ransoneringskorten var väldigt viktiga att ha med sig när man reste bort någonstans.
Ja nu vet ni hur det var på "förnödenhetsfronten". Jag minns hur jag många gånger var på Kristidsnämnden i Figeholm och hämtade ransoneringskort. Bakom det hela stod Statens Livsmedelskommission.
Nu avslutar jag detta inlägg med många hälsningar till er ,som orkat läsa hit.
Vi hörs igen. Är det någon som vet mera om krigsåren så tar jag gärna emot sådan upplysning. Sov gott när ni kommer så långt.
Hälsningar Ruth.
Har haft kaffegäst och pratat en del. Passar bra att få besök av en ensam när man själv är det.Jag är intresserad av människor. Mitt valspråk, "Människan först," är så bra!
Men nu ska vi åter till krigsåren.
Vis av erfarenheter från första världskriget skötte riksdag och regering, enligt vad jag läst och vad de äldre talade om, situationen på ett bra sätt. T.ex började ransonering av livsmedel mycket snart efter krigsutbrottet.
På varje ort fanns en s.k. Kristidsnämnd. Dit fick man gå och hämta kuponger.Först fick man ett Personkort som var numrerat. Detta var högst personligt och utan det fick man inga ransoneringskort. Det klipptes en kupong från personkortet varje gång man skulle ha ett nytt ransoneringskort. Dessa var många. Varje kort hade sin bokstav och gällde för en viss vara. T.ex. hade mjöl och bröd beteckningen V.Socker H,fläsk och kött G,smör och margarin M,kaffe och te B, tvätt och rengöringsmedel D, Textilvaror TX,skor SK. Dessutom fanns beredskapskuponger och växelkuponger. De senare användes på matserveringar och konditorier.Då klipptes en kupong från ransoneringskortet och man fick ett mindre kort med många små kuponger som i sin tur klipptes i den mängd som var bestämd för en viss maträtt eller bakverk. Kom just nu ihåg att ägg också var kupongbelagda.
När jag kom till Stockholm och började arbeta i en Färghandel, där vi sålde en hel del tvättmedel minns jag att chefens fru lät mig skicka hem tvättmedelskuponger, som vi då hade fått in från våra kunder, till min mamma och i stället fick hon äggkuponger tillbaka för mamma köpte ägg av en bonde men hade behov av tvål och tvättmedel. Egentligen så fick man ej använda lösa kuponger, men
inte alla var så noga.Ransoneringskorten var väldigt viktiga att ha med sig när man reste bort någonstans.
Ja nu vet ni hur det var på "förnödenhetsfronten". Jag minns hur jag många gånger var på Kristidsnämnden i Figeholm och hämtade ransoneringskort. Bakom det hela stod Statens Livsmedelskommission.
Nu avslutar jag detta inlägg med många hälsningar till er ,som orkat läsa hit.
Vi hörs igen. Är det någon som vet mera om krigsåren så tar jag gärna emot sådan upplysning. Sov gott när ni kommer så långt.
Hälsningar Ruth.
fredag 24 februari 2012
En annan semla.
I går berättade jag om konditorisemlan, som jag åt i Marieberg i går. Att jag inte var nöjd. I dag skulle jag få besök av ett invandrarpar som gärna ville ha semla så nu fick jag mitt tillfälle att få äta en god hemgjord semla tillsammans med mina vänner ,som tidigare talat om att man även i Bosnien bakar semlor. Men inte har jag övergivit tanken på att göra ett nytt försök på ett annat konditori i stan. Det kan bli redan i morgon om det inte är halt ute, för då vågar jag inte gå ut. De sa på TV att det skulle bli kallt i natt. Men bara tillfälligt. Våren har kommit för att stanna. Jag fröjdar mig.
Före mina vänners besök här tänkte jag hinna med att gå till träningen. Tog rullatorn för att kunna hålla en hög hastighet med de alltmer vingliga benen. Kom till kassan.
"Tyvärr, vi stänger kl 15.00 på fredagar." Jaja,OK. Jag fick en 40 minuters promenad och hann med att få allt klart till det lilla kafferepet. Jag går dit på måndag i vanlig tid.
Måste berätta vad jag en dag läste om Figeholm. Jag hittade en gammal bok häromdagen( lånad av min svåger för många år sedan . Undrar om han glömt detta.)
Boken är skriven av Josef Ane'r, en gång chef för den stora affärskedjan EPA.Han härstammade från Figeholm och hans far grundade den speceriaffär där min bror i tonåren jobbade. Han berättar i boken en del minnen från Figeholm och trakten däromkring." Till Figeholms köping dit vi flyttade 1907 var vägen krokig, backig och förbjuden för biltrafik.( Fanns väl inte så många bilar så det spelade nog mindre roll men förbud är förbud!Ruths anm.)
Först i augusti 1914 (då började första världskriget. Ruths anm.)kom den första bilen till Figeholm. Det var den bilen som förde med sig mobiliseringsordern och som trotsade lagens bestämmelser."
Men jag hade ju lovat att fortsätta berätta om andra världskriget.Sedan tyskarna ockuperat Norge och Danmark blev oron större i Sverige. Det fanns sådana som gick tyskarnas ärenden i båda dessa länder. I Figeholm ryktades det om att vissa personer var nazister. Sant eller inte , men vi visste vilka som var misstänkta.
Vår slöjdfröken och hennes familj hörde till dem. En dag då flickorna hade slöjd och pojkarna hade ledigt för dagen kom en av dem plötsligt inspringande och ropade att nu hade tyskarna gått in i Skåne. Vår Fröken rusade ut medan hon ropade:" Och jag som har en i Malmö och en i Stockholm." Hon syftade på sina två döttrar.
Hon lugnade ner sig när någon talade om att det inte var sanning. Men grabbarna
hade ju hört ryktena om hennes nazistsympatier och ville skrämma henne.
Alla hus måste ha mörkläggningspapper för fönstren så att eventuella flygplan skulle få svårare att lokalisera sig. Inte en enda springa tilläts.
Ja vad blev det av det här nu då?
Jag kommer nog att prata krig lite till för det kan vara bra att veta hur det påverkade också hela vårt land även om vi, tack gode Gud, slapp undan.
Nu har jag hunnit se TV 2. "Ängeln från Malmskillnadsgatan." Se repriser!
Omskakad går jag nu till nattens vila.
"Men de ropade till Herren i sin nöd och Han räddade dem ur deras trångmål." Ps. 107:6 Varma hälsningar. Sov gott! Gud är god!
Före mina vänners besök här tänkte jag hinna med att gå till träningen. Tog rullatorn för att kunna hålla en hög hastighet med de alltmer vingliga benen. Kom till kassan.
"Tyvärr, vi stänger kl 15.00 på fredagar." Jaja,OK. Jag fick en 40 minuters promenad och hann med att få allt klart till det lilla kafferepet. Jag går dit på måndag i vanlig tid.
Måste berätta vad jag en dag läste om Figeholm. Jag hittade en gammal bok häromdagen( lånad av min svåger för många år sedan . Undrar om han glömt detta.)
Boken är skriven av Josef Ane'r, en gång chef för den stora affärskedjan EPA.Han härstammade från Figeholm och hans far grundade den speceriaffär där min bror i tonåren jobbade. Han berättar i boken en del minnen från Figeholm och trakten däromkring." Till Figeholms köping dit vi flyttade 1907 var vägen krokig, backig och förbjuden för biltrafik.( Fanns väl inte så många bilar så det spelade nog mindre roll men förbud är förbud!Ruths anm.)
Först i augusti 1914 (då började första världskriget. Ruths anm.)kom den första bilen till Figeholm. Det var den bilen som förde med sig mobiliseringsordern och som trotsade lagens bestämmelser."
Men jag hade ju lovat att fortsätta berätta om andra världskriget.Sedan tyskarna ockuperat Norge och Danmark blev oron större i Sverige. Det fanns sådana som gick tyskarnas ärenden i båda dessa länder. I Figeholm ryktades det om att vissa personer var nazister. Sant eller inte , men vi visste vilka som var misstänkta.
Vår slöjdfröken och hennes familj hörde till dem. En dag då flickorna hade slöjd och pojkarna hade ledigt för dagen kom en av dem plötsligt inspringande och ropade att nu hade tyskarna gått in i Skåne. Vår Fröken rusade ut medan hon ropade:" Och jag som har en i Malmö och en i Stockholm." Hon syftade på sina två döttrar.
Hon lugnade ner sig när någon talade om att det inte var sanning. Men grabbarna
hade ju hört ryktena om hennes nazistsympatier och ville skrämma henne.
Alla hus måste ha mörkläggningspapper för fönstren så att eventuella flygplan skulle få svårare att lokalisera sig. Inte en enda springa tilläts.
Ja vad blev det av det här nu då?
Jag kommer nog att prata krig lite till för det kan vara bra att veta hur det påverkade också hela vårt land även om vi, tack gode Gud, slapp undan.
Nu har jag hunnit se TV 2. "Ängeln från Malmskillnadsgatan." Se repriser!
Omskakad går jag nu till nattens vila.
"Men de ropade till Herren i sin nöd och Han räddade dem ur deras trångmål." Ps. 107:6 Varma hälsningar. Sov gott! Gud är god!
torsdag 23 februari 2012
Prinsessan föddes i dag.
Ja så blev det en prinsessa som föddes vid 4-tiden i morse. Det har varit festligt lite överallt i dag . I Ockelbo, där Prins Daniel har växt upp, fick alla , som ville , äta tårta. Det är roligt med lite extra glans ibland.
År 1946, den 30 april,var jag anställd i en färghandel på Arsenalsgatan i Stockholm.I centrum av staden. På den tiden fanns ingen TV utan man var hänvisad till radio och tidningar. Mitt emot affären, där jag arbetade, låg en tobaksaffär. Gatan var smal och vi kunde från affären se löpsedlarna som sattes upp i skyltfönstret.Så vi höll oss uppdaterade!
Men den här dagen behövde vi ej vänta på löpsedlarna. Hela stan hade gått och väntat på den dagen. Alla visste ju att den populära Hagafamiljen skulle utökas med en ny prins eller prinsessa. De fyra sessorna Margareta, Birgitta, Christina och Desire´(risk för felstavning)var otroligt populära,så nu var vi alla nyfikna. På den tiden var det ju bara en prins som kunde bli tronföljare, så alla hoppades verkligen att det denna gång måtte bli en son.
Så hände det. Kanonskotten började . Alla blev stående i stum förväntan. Hur många skott skulle det bli? Vi visste att om det blev tjugoett skott betydde det att det blivit en flicka. Fyrtiotvå skott betydde att det blivit en pojke och därmed den efterlängtade tronföljaren. Allt arbete i affären avbröts och tystnaden var total. Alla, kunder och personal lyssnade och räknade. När det tjugoförsta skottet avfyrats blev det tyst. Nej, ingen tronföljare! Tystnaden varade bara några ögonblick och så blev det ytterligare tjugoett skott. Vi hade fått en tronföljare. De söta prinsessorna hade fått en lillebror. Tyvärr varade inte familjelyckan så länge. Gustav Adolf omkom i en flygolycka innan den lilla prinsen ens firat sin första födelsedag.Prinsessan Sibylla stod ensam med sina fem barn. Den äldsta, prinsessan Margareta var då tolv år. Men livet måste gå vidare även för en kungafamilj.
Det känns inte bra att tala om krig i dag så jag får väl säga som jag ofta gör: "Till detta får vi återkomma."
Jag var hos audiologen på USÖ på förmiddagen och fick hörseln kollad. Blev efter det erbjuden att följa med till Marieberg och Forex för att inhandla några USAdollar. Jag fikade tillsammans med dotter och barnbarn. Åt den där efterlängtade
konditorisemlan,som jag brukar äta en gång om året. Inte nöjd så nu blir det att ta upp de hembakade ur frysen nästa gång. Ska kanske göra ett nytt semlaförsök på ett kondis på stan. Jag tror att det finns godare semlor än den jag åt på Marieberg.
Ja det blev ju lite annorlunda inlägg i dag. Tänk vad en liten prinsessa kan ställa till med. Nu ser jag fram emot en ny morgondag med massor av arbetslust.
Hoppas att du också haft en bra dag. På återhörande!!! Gud är god.
År 1946, den 30 april,var jag anställd i en färghandel på Arsenalsgatan i Stockholm.I centrum av staden. På den tiden fanns ingen TV utan man var hänvisad till radio och tidningar. Mitt emot affären, där jag arbetade, låg en tobaksaffär. Gatan var smal och vi kunde från affären se löpsedlarna som sattes upp i skyltfönstret.Så vi höll oss uppdaterade!
Men den här dagen behövde vi ej vänta på löpsedlarna. Hela stan hade gått och väntat på den dagen. Alla visste ju att den populära Hagafamiljen skulle utökas med en ny prins eller prinsessa. De fyra sessorna Margareta, Birgitta, Christina och Desire´(risk för felstavning)var otroligt populära,så nu var vi alla nyfikna. På den tiden var det ju bara en prins som kunde bli tronföljare, så alla hoppades verkligen att det denna gång måtte bli en son.
Så hände det. Kanonskotten började . Alla blev stående i stum förväntan. Hur många skott skulle det bli? Vi visste att om det blev tjugoett skott betydde det att det blivit en flicka. Fyrtiotvå skott betydde att det blivit en pojke och därmed den efterlängtade tronföljaren. Allt arbete i affären avbröts och tystnaden var total. Alla, kunder och personal lyssnade och räknade. När det tjugoförsta skottet avfyrats blev det tyst. Nej, ingen tronföljare! Tystnaden varade bara några ögonblick och så blev det ytterligare tjugoett skott. Vi hade fått en tronföljare. De söta prinsessorna hade fått en lillebror. Tyvärr varade inte familjelyckan så länge. Gustav Adolf omkom i en flygolycka innan den lilla prinsen ens firat sin första födelsedag.Prinsessan Sibylla stod ensam med sina fem barn. Den äldsta, prinsessan Margareta var då tolv år. Men livet måste gå vidare även för en kungafamilj.
Det känns inte bra att tala om krig i dag så jag får väl säga som jag ofta gör: "Till detta får vi återkomma."
Jag var hos audiologen på USÖ på förmiddagen och fick hörseln kollad. Blev efter det erbjuden att följa med till Marieberg och Forex för att inhandla några USAdollar. Jag fikade tillsammans med dotter och barnbarn. Åt den där efterlängtade
konditorisemlan,som jag brukar äta en gång om året. Inte nöjd så nu blir det att ta upp de hembakade ur frysen nästa gång. Ska kanske göra ett nytt semlaförsök på ett kondis på stan. Jag tror att det finns godare semlor än den jag åt på Marieberg.
Ja det blev ju lite annorlunda inlägg i dag. Tänk vad en liten prinsessa kan ställa till med. Nu ser jag fram emot en ny morgondag med massor av arbetslust.
Hoppas att du också haft en bra dag. På återhörande!!! Gud är god.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)