Torsdag 13 december 2018, Luciadagen! Lite nervös .

Nej jag är inte nervös för att jag ska vara Lucia!För det ska jag inte, som ni förstår!
Nej jag är lite nervs för att jag i morgon ska hämtas klockan tio för att i Svens sällskap åka till Ögonläkaren för operation . Som mina läsare redan vet så är inte sådana färder något jag åstundar. Georg var av motsatt uppfattning. Han tyckte det var SÅ intressant  och visste vad som skulle ske.
Jag vet intet och VILL inte ta reda på något så för mig ointressant. Jag vet inte ens vilket öga som skall opereras. Efter stroken för flera år sedan upptäckte jag så småningom att jag  hade mycket nedsatt syn på vänster öga och fick droppar för detta. Senare när jag kom till sjukhuset såg de att jag hade gråstarr och efter en tids väntan blev jag opererad för detta. Från att ha varit helt utan syn på detta öga en tid så kunde ja nu se. Inte helt bra , men hjälpligt.  På det andra ögat såg jag bra.

Undan för undan och ganska snabbt på sistone har synen på båda ögonen försämrats..  Som jag tycker! Efter undersökning nyligen fick jag med kort varsel tid för operation i morgon.

Vad jag skriver angående min syn,. läkarbesök och operation bör ni ta det med en nypa salt eftersom jag är så okunnig och bara säger hur jag själv upplever min situation.
Huruvida jag i morgon är kapabel till att skriva blogg återstår att se.
Jodå, jag vet att Gud är med och han har änglar som han rätt som det är sänder till min hjälp.
Så EGENTLIGEN bör jag ej vara nervös men detta är medfött och de ränderna tycks inte heller vilja gå ur. Alltså befinner jag mig i  samma situation som Zebran vad ränderna beträffar!

Jag har tidigare gjort operation med laser men har inget minne av hur det gick till.
Ganska intressant hur lätt jaghar att förtränga just det som har med fysisk vård att göra medan jag på det psykiska planet aldrig får nog av
att lära så mycket som står mig till buds..

Men nu lite om dagen som strax tar slut.
Fick på grund av min höga ålder en julblomma överlämnad av ungdomspastorn i Filadelfiaförsamlingen, min församlingstillhörighet sedan många år! Att det var ungdomspastorn som kom uppskattade jag. Det är så roligt att prata om Gud och bönesvar som vi, på båda sidor fått uppleva och i glädje får dela med varandra.I hjärtat är vi båda unga. Och upplevelser tillsammans med Gud är desamma oavsett ålder. Gud är Gud, som den intressanta pastor Erik Sollerman brukade framhålla i sina predikningar!

Nu ska jag sova och om ni vill får ni gärna be att allt går bra i morgon och att jag inte ska vara nervös.
"Trygg jag är, trygg jag är, innesluten i hans famn ", rann just upp i minnet.  Så det passar ju att skicka iväg som dagens sång. SÅ roligt! Sov gott, mina vänner!

Onsdag 12 december 2018..Reseäventyren bara fortsätter!

Ja så kom dagen för hemresan. Utöver julmarknaden på Linns jobb så hade vi hunnit besöka ytterligare en sådan marknad. Namnet på platsen återkommer jag till!

Så blev det måndag och färd mot Alvesta! Där hade vi 5 minuter till förfogande för påstigning med väska (alldeles för stor med alldeles för mycket kläder!), rullator och så min väska där jag förvarar min handväska med pengar, nycklar och en del annat., Fr att underlätta för mej hade Linn hängt den över sin axel. En snäll dam föste in mej på rätt sida ivagnen medan konduktören satte in stora väskan och rullatorn. Därför blev avskedstagandet av Linn och överlämnandet av väskan tillintetgjort. Genom fönstret såg jag Linn vinka med väskan, . "O min väska", ropade jag! "Vi kan inte stoppa tåget", sa den snälle konduktören . Det skulle komma ett tåg en timme senare mot Mjölby. Något som inte tröstade mig eftersom jag vid den tidpunkten borde sitta på tåg mot Örebro.

Nu hade Gud, som ser allt i förväg varit framme igen. I Alvesta var jag i färd med att lägga ner min iPhone i handväskan då Linn frågade om det inte vore bra att ha den i fickan varför den hamnade i min jackficka. Något jag var ytterst tacksam för. Nu utspann sig samtal mellan Linn och Elsemarie och mej . Resultatet blev att Linn skulle skicka själva handväöskan med dess innehåll pr post till Örebro. Alla mina barn har nyckel till min lägenhet så När Sven hämtade mig vid tåget så var nyckelfrågan inget problem.

Post Nord hade denna gång lyckats bra med att förmedla den rekommenderade postpåsen till Örebro och nästa dag kunde jag gå till affären om hörnet för att hämta den. Nu for teaterapan i mig  och jag tänkte att min legitimation finns ju i den rekade försändelsen så kanske skulle jag få ut försändelsen, öppna den och visa legitimation. Något inom mig sa att jag borde ta passet med! Utifall! 

Jo jag sa att mitt leg ligger i påsen jag skulle hämta och föreslog att vi kunde öppna den så kunde hon få se! Nej, se det gick inte! Hade jag inte något annat som var giltigt? Jag tog nöjd och glad över att det funkade som vi önskar upp passet och väskan var åter i min ägo.

Linn, som i början var förtvivlad över att jag åkte utan väskan, hade jag lugnat med att det skulle skrivas på Äventyrskontot. På tåget serverades jag, av Elsemarie beställd frukost och en vägledare satte mig på tåget mot Örebro! Nu ringde jag till Linn och berättade hur snabbt jag hade fått väskan. Och så var vi alla glada och vi tackade Gud för att jag hade iPhone i fickan så vi kunde konversera under färden.
Värre var när jag när Sven och Kerstin var små och jag kom med tåg från Stockholm där vi hälsat på hos farfar och farmor och skulle ta ett par dagars påhälsning hos IngaMaj och Sune i Tidan på vår färd mot Kil.  Uppehållet i Tidan var kort och jag varseblev ej att vi var där förrän någon ropade Tidan. och jag hann ej av tåget. IngaMaj stod och såg tåget rulla vidare,. Vi vinkade åt varandra! Sven och Kerstin, två och fyra år gamla, hungriga , kissnödiga och trötta fick åka med sin lika trötta mamma till Väringe, ett ortsnamn jag aldrig kommer att glömma! Jag vill minnas att jag köpte ny biljett till Tidan och när vi kom dit stod moster IngaMaj där igen efter att ha varit hemma och kokat kräm som vi fick till efterrätt! Ja se det var ett äventyr
I kväll har jag varit inne hos mina fina, goa grannar och ätit varm macka ocg fått se hur de totalrenoverat den trea jag först tänkte köpa.  Så mycket arbete och pengar de lagt ned och så fint med allt nytt in i minsta detalj.
Jag är så nöjd med min tvåa, som var nyrenoverad när jag flyttade in och jag slapp hantverkakare

I dag har Kristin varit här och ätit lunch, Roligt med barnbarnskontakten.
Nu ska jag sova och säger GODNATT till er alla mina vänner! Gud är god och jag är så tacksam för att ha den kontakten!
 

Torsdag 6 december tills i dag Tisdag 11 december. 2018

Sådärja, nu har jag att ta tag i må jag säga!I min förra blogg den 5 december skrev jag att jag skulle ta datorn med mig när jag nästa dag skulle åka till Linn och Jesper i Växjö.
Det  gjorde jag inte! Alltså tog datorn med. Därför så är det som det är nu.

Det blir ej lätt att sammanfatta dessa äventyrsdagar utan att trötta ut mina läsare. Men försöka duger!
(Nu ringer det på dörren. Då öppnar inte jag! Den som vill komma in måste ringa först när klockan är så mycket)

Jag hämtades av Sven som gick med mig till tåget. Beställt biljett hade Elsemarie gjort och den fanns på min iPhone.  Sven hade också skrivit ut den på papper.

En klok väninna skrev att jag borde väl ändå kunna få Riksfärdtjänst. Jodå, visst hade jag fått det om jag skickat in ansökan i tid men jag har ju den där vanan att ta en dag i taget och har svårt med planering i förväg. Konsekvenserna får jag stå för!
I mjölby hämtades jag av beställd ledsagare, som förde mig till Väntsalen. Eftersom det tåg som startade i Stockholm för resa till Malmö var en timme försenat redan från start ropades i högtalarna ut att resenärerna kunde gå in i Pressbyråns kiosk för att få kaffe och en bulle så folk "strömmade" dit. Jag insåg att det fanns risk för köbildning. Något jag inte gillar så jag väntade ut dem och när jag kom dit hade det nyss hämtats nya bullar från frysen och de var nu inne i ugnen för att gräddas. Med en stor nygräddad bulle  (jag avböjde kaffe)  i en påse som jag fick med mig sedan bulle och min iPhone haft viss kontakt för att SJ via min biljett skulle debiteras för bullen stoppade jag bullpåsen i väskan så länge. Min LEDSAGARE hade frågat mej om det var OK att han kom tillbaka när det försenade tåget skulle anlända från Stockholm.
Ledsagaren kom, tåget likaså. Han var både läskunnig och hade inga synproblem så jag kom på tåget
med och så bar det iväg  mot Alvesta. För att slippa tågbyte där skulle  Linn med bil och hämta mig.  Försening av tåg och annat kom som meddelande till Elsemarie som beställt biljetten och hon vidarebefordrade till de berörda, som åtagit sig mitt fall.  Alltså kom Linn till tåget utan att behöva vänta där. Så anlände vi till dukat bord, sängen bäddad och jag fick,som jag brukar, dra ut på tiden, så jag ej kom i säng för tidigt.Så har det alltid varit.

Fredagen var arbetsdag. Linn bor nära sitt jobb och kom och hämtade mig vid 10tiden till kafferasten tillsammans med tre anställda, Senare på dagen kom några boende i närheten och åt lunch tillsammans.  På lördagen kom Elsemarie och Lasse från Göteborg.  Hade fått punka och fått det lagat på plats av bärgningsbilen. Besök av ett par vänner, som jag ej träffat tidigare. men som jag hoppas få träffa fler gånger!
Söndagen var det julmarknad på Linns jobb. Så mysigt att de gamla i när bebyggelsen kunde komma dit och handla  närproducerat och annat. De pepparkakor som vi bjöds på till glöggen var de godaste jag ätit så jag får nog bli återförsäljare av dem.
På måndagens morgon började ett nytt äventyr.

Kanske jag ska ta det i morgon i stället.  Någon sa till mej i går att jag borde skriva på morgonen och inte vänta till kvällen. Ska försöka!

Jag får mer och mer problem med min syn, vilket gör att det blir svårt med mångt och mycket. Det har gått fort med försämringen men nu har jag tid för någon slags operation med laser på fredag.
Det där  som har med sjukvård att göra har aldrig varit intressant för mig och är det inte nu heller men naturligtvis är jag tacksam för hjälp jag kan få.

 Bed gärna att allt går bra och att synen  förbättras, om möjligt! Gud kan göra mer än vi kan bedja eller tänka, står det i Bibeln  och jag vet att han är med varje steg och han har sagt:"Var inte rädd "  Nu har jag samma ögonläkare hela tiden framöver och det är jag tacksam för. Jag sa att jag önskat att få behålla den läkare jag fick från början och hon sa att jag får behålla henne så länge jag vill. Det kändes tryggt. 

Nu tar jag kväll och ser fram emot en ny intressant dag! Sov gott, mina vänner! 

Onsdag 5 december 2018. Lite mer om gårdagen!

Gårdagen blev en smula omtumlande. Att tillsammans med ett par vänner besöka en familj med  små barn vetande att de mist en av föräldrarna gjorde mig så ont.
Kanske var det skräcken från barndomen då jag ständigt bar på en oro för att mamma skulle dö, som kom över mig när jag såg de små vackra barnen som får växa upp utan sin pappa!
Jag har aldrig träffat honom.

Mina vänner hade lagat mat så vi åt tillsammans med den lilla familjen.
Den unga mamman grät när hon öppnade kuvertet med pengarna. Naturligtvis kommer hon att få bidrag men det är ju avpassat till utgifter för det mest viktiga och det är snart jul! Ett litet extra bidrag, som Gud hade sparat, på sitt sätt, till den här dagen då slantarna betydde så mycket var mer än välkommet, det förstod vi. Att jag fick vetskap om det hår samtidigt som jag på banken hade uppmärksammats på de där små autosparade summorna under lång tid hade växt och blivit bortglömda men nu blev till en uppmuntran mitt i allt

Jag sa till den unga mamman att Gud har ej glömt dem ! 
Mina vänner känner bättre än jag till familjen och kommer att hålla kontakten.med dem!
Det är så roligt att se hur Gud, som det står i Bibeln, psalm 23, leder oss på rätta vägar"!
Jag vet att det är många som fått uppleva större saker än det jag berättat om och vi tackar honom för allt.! Ni som läser det här, bed gärna till Gud för familjen!
I morgon beger jag mig ut på resa några dagar men tar med mig datorn .
Nu är det Växjö som står på tur! Med min allt sämre syn får jag passa på att se mig omkring och glädjas åt att jag får hjälp med allt från att packa resväskan,
 beställa biljett, transport till tåget, hos SJ beställd hjälp vid tågbyte. Nästa tågbyte ska jag  hämtas med bil av barnbarnet så blir det bara ETT byte.
Vilken omsorg de visar mig, mina barn! Jag är så tacksam.I dag har Kristin varit här så vi åt lunch tillsammans! Senare kom Tobias för att hälsa på en stund,

Nu är det kväll och jag ska erkänna att jag har resfeber, Det spelar ingen större roll hur långt jag ska resa. Den där resfebern kommer som ett brev på posten. Kanske att mina barns vetskap om detta gör att de lägger allt som tänkas kan till rätta för mig inför resor då de inte själva är med som reseledare!
Nu är det dags att sova så det ska jag göra nu Natti mina vänner!

Måndag 3 december 2018.!Mörk decemberdag!!

Så var jag åter ensam i stugan! Det känns lite vemodigt dagen efter att vi sagt adjö och jag fattat hur det är. Att Elsemarie på sin resa in till Göteborg varje morgon ringer sin gamla mamma är  lika säkert som när Georg varje morgon ringde.  Det är en bra start på dagen.

Dagen har varit så dyster som bara en decemberdag kan bli!Jag ville helst sova hela dagen.
"DISCIPLIN Ruth" hojtade jag och vågade inte annat än att lyda.
Tågade ut i duggregnet utan paraply men med huva på jackan!

Nu ska jag berätta det som jag nämnde om att jag ej hann med i går. På grund av att mina ögon ville ha vila!
För någon vecka sedan var jag på banken! Blev uppmärksammad på att jag hade ett konto som kallades Sociala kontot. Av någon anledning hade jag inte rört detta på ganska lång tid.
Det är flera år sedan vi öppnade detta konto och har till det automatöverfört en liten summa varje månad Öronmärkta pengar för att ha till någon som är i behov av en slant. Enligt min devis;"Ge hjälpen NÄR den behövs, DÄR den behövs . Under årens lopp har en och annan mindre slant använts just så.
Jag fick veta att några tusen fanns . Konstigt att jag glömt dessa tänkte jag!

  Gud och jag konverserar med varandra om än det ena och än det andra. Tydligen hade Gud inte glömt att   pengarna fanns!  Nästa dag får jag höra talas om ett ömmande fall där pengabristen var akut.
Självklart förstod jag att Guds hand var med i det hela.
Jo Gud hade kunnat hjälpa på annat sätt men han använder sina barn att gå hans ärenden! Hur många gånger jag , och många med mig; har fått vara med om att samarbeta med Gud på många olika sätt!

Både ekonomiskt och genom annan hjälp! Jag gick alltså till banken. Tog ut en liten summa som jag visste skulle behövas.  Banktjänstemannen var densamma som hade gjort mig uppmärksam på "Sociala kontot" så han visste om vad jag skulle ha dem till. Jag berättade nu att jag fått veta att pengar behövdes akut och att jag förstod att Gud ville ha det så.

Spontant sa jag:" Tror DU på GUD?"  Nja, lite halvt", blev svaret.
"Men o, då har du ju inget roligt", utropade jag och måste skratta åt mig själv!

Att Jag råkat glömma mitt "Sociala konto" var faktiskt rätt intressant ! Nu kunde jag hjälpa på två håll! Jo jag vet att för den som har väldigt mycket pengar kan det jag berättat verka löjligt men för den som INTE har kan det betyda att livet , i alla fall tillfälligt, vänder!
Jag har i tidigare blogg berättat om min egen fattiga uppväxt och hur vi fick hjälp av människor som Gud skickade till oss! Sådant sätter spår. Nu har jag allt jag behöver , min familj likaså. Ärligt talat så får jag både pengar, matkassar och annat av mina fantastiskt generösa barn!!
Gud är så god och har personlig omsorg om oss! Att få och att ge. Det hör ihop! Att se hur glad en människa blir av att ett bekymmer försvinner, gör både givare och mottagare en enorm glädje förutom glädjen i Himlen! Natti, Natti!

Jag citerar igen den lilla kören:" Tro, tro blott, mitt barn! Jag är med var dag!" Vi har blivit uppmanade att be till Gud och HAN sviker aldrig!

När jag i grådiset kom hem från stan ringde ett barnbarn och gjorde mig glad. Natti, Natti, mina vänner! "Lova Herren min själ och förgät ej vad gott han dej gjort!" AMEN!

Söndag 2 december 2018..Att mötas och skiljas är livets gång. Att skiljas och mötas är hoppets sång."."

Jo visst är det lite ledsamt när de åker iväg
Jag har under många år varit med om avsked på söndagseftermiddagar så jag har en viss rutin .
Hur många gånger jag stod och såg när Georg steg på buss nr 17 för färd till tåget, som skulle ta honomtill Stockholm och Frikyrkliga Studieförbundet med "Program Tours", där han hade sin uppgift under många år. Under vissa perioder kunde det dröja innan vi sågs. Men varje morgon , när han var i Sverige  så ringde han klockan 7 och sa:" O, vad jag älskar dej."

I början, efter hans död, saknade jag de där korta samtalen som betydde så mycket för oss båda.
Nu får jag ofta samtal från barn och barnbarn.
Jag minns just nu när våra tre första barn var små och Georg arbetade som juniorsekreterare inom Örebromissionen, vilket också innebar en del resor inom Sverige.
Det ringde på telefon(nej mobil fanns ej då) och Ulla svarade i telefon där någon ville tala med Georg. "Mamma, de frågar efter pappa, var är han? "Svarade den som ringde:" Hallå! Pappa är i Kiruna."  När han var på resor i Norrland kunde det dröja några veckor och telefonkontakterna blev ej så många men breven var ett gott komplement.

 Nu SMSade Elsemarie förresten. "Tack för en mysig helg! Nu är vi hemma, har druckit te och ska sova! Imorgon, på väg till jobbet, ringer hon från bilen.


Det kan  inte hjälpas! Jag tycker nog att det är ganska intressant att jag har fått leva länge och haft möjlighet att följa utvecklingen på vissa områden. Att jag är fullständigt omöjlig  när det gäller det tekniska i tillvaron är något som jag och min familj fått lära oss att leva med.
Jag är tacksam att alla barnen ärvt den tekniska gåvan efter sin far, vilket betyder att jag ofta behöver deras kunnande. Jo jag vet att jag berättat om det här i tidigare bloggar men det föll sig naturligt att åter ta upp det!

Nu har jag ställt till det igen! Det jag i går sa att jag skulle berätta om i dag får jag nog spara till i morgon för mina ögon orkar inte mer i kväll.
Min försämrade syn vållar mig en del bekymmer och jag gråter ibland för det problemet. Jag har nu fått tid för laserbehandling om ett par veckor. Den obefintliga tekniska ådran innefattar även den medicinska varför jag har att tacksam ta emot all hjälp jag kan få . Jo jag räknar naturligtvis med Gud  även om vi sjunger att "Han har ej lovat att vi skall få ha bara sol och himmel så blå! Men  som vår dag är kraft skall vi få! DET har han lovat ge oss ändå.Ljus på vår vandring, hjälp i var strid! Att vara med oss, nu och ALLTID!

Med detta avslutar jag en blogg som blev som den blev! Jag återkommer i morgon med det som återstår Tacksam för en mysig dag med god lunch som hämtades på "Kolgrillen." i min närhet och som åts tillsammans med familjen Hallqvist.
 Nu  blir det  sängen ! I morgon  dricker jag mitt morgonkaffe och äter av allt gott mina fantastiska barn hade med sig till mej i går.  Sov Gott, mina vänner!

Lördag 1 december 2018. Adventsfika med barnen-

Flera är i rad , på den tiden vära barnbarn var små öch då Georg levde , så samlade vi alla till julbord hemma i vårt kök , då på Eklundavägen, där vi bodde på den tiden.
Georg och jag planerade, handlade och njöt av att få träffa dem alla.
Att få dela julglädjen med en skara barnbarn var något vi verkligen gillade.
Men tiden går fort och nu är dessa barn vuxna och har egna barn och helt naturligt blir det ju så att "generation äldre" behövs inte på samma sätt.

Förra året bjöd jag på julbord på restaurang. I år valde mina barn att baka till adventsfest och bjuda  här hos mej.  och kom  med "Förning", sa  man i Småland i  min barndom.
Sven och Maria, Elsemarie och Lasse, Kerstin och Ulla! Awad och Lennart upptagna med barnbarn. Så mysigt att ha dem all ha familjen  runt bordet.
Att bli gammal har sina nackdelar men också vissa fördelar.
Allt sköttes av "barna": När finkopparna, som visst tål maskindisk , men som ändå d omtänksamt diskades för hand och insatta i det skåp där de hör hemma!
Så skönt för mej att inte ha huvudansvaret !

Det är roligt, och viktigt att ta vara på tillfällen då man kan träffas  så här.
I kväll är Elsemarie och Lasse hos kollegor de hade under sin tid i Örebro.

I går såg jag hur Gud ordnade små detaljer i samband med  besöket hos ögonläkaren och det gjorde mig så glad!

 Aj då, nu ser jag att jag tagit för mycket tid med det jag skrivit.  Ögonen vill sova
Alltså måste jag invänta morgondagen för att berätta det jag hade tänkt säga som avslutning. Jag ler mot den dag som kommer! Sov Gott, mina vänner!