I går kväll var jag så trött, så trött och sa det gång på gång, högt, utan åhörare. "O,så trött jag är , Å så trött jag är." Inte för att jag blev mindre trött för det, men det fick mig att snabbt komma i säng.
Men tack o lov! Jag vaknade glad och pigg och kunde ta itu med det, sedan gårdagens bakande,övergivna köket. Jag är gammal och orkar ej som förr. Men har så svårt att inse detta. Gör stor vetedeg som förr. Gör tre kakdegar. Jag vet att jag inte borde. När jag sedan står där med sista plåten och känner att orken är slut , lovar jag mig än en gång att aldrig göra om detta. Enligt sägnen så kör det ju ihop sig för en pensionär som samma vecka har att gå både till Posten , Banken, Konsum och Apoteket. Så klart att det kör ihop sig om man utför alltför många sysslor samma dag hemma i köket.
Förr kunde jag både baka, städa och laga mat samma dag. Det var DÅ det.
Men nu tror jag vi återvänder till tiden i Stockholm. Som jag sagt tidigare så trivdes jag bra med arbetet, med staden och människorna jag hade omkring mig. Tyckte att jag var "en lyckans ost, som hade ett så intressant liv. Naturligtvis spelade det stor roll att jag kom till Kyrkan på Döbelnsgatan 48 och fick så fin gemenskap där. Det såg , och ser jag fortfarande, som Guds ledning. Han har f.ö. varit mitt fasta stöd och min ledsagare under hela mitt liv." Den som beder han får, tänk så enkelt. Vilket härligt och tröstefullt ord", sjöng min pappa ur den där sångboken med vaxdukspärmar, som jag tidigare skrivit om. Sådan är Gud, vår Far.
Så klart blev allting ännu roligare när jag mött den stora kärleken.
Efter besöket hos sin familj i Västerås, var han ivrig att tala om hur "enormt gärna" de ville träffa mig och började planera besöket där.
Valborgsmässoafton sedan vi slutat våra jobb (Georg hade jobb som kontorist på något statligt företag som jag ej minns namnet på), tog vi tåget till Västerås. På kvällen var vi vid brasan och jag fick träffa hans bästis och en del andra av hans vänner. Hans familj bestod av far, styvmor, en bror, 8 år och en syster, 4 år.
Hans äldre bror gick sin andra termin i Uppsala och läste juridik och var ej hemma.
Jag ska i nästa inlägg berätta den tragiska historien om Georgs födelse och moderns död.
Hans far hade bokhandel och affären skulle få ny ägare, varför det inventerades i dagarna två. Georg och föräldrarna var alltså i affären, medan jag var hemma hos barnen, skalade potatis och såg till att den var kokt när inventerarna kom till lunch. Den blivande affärsägaren var också inbjuden. Jag visste hur många matgäster det skulle bli och anpassade potatisarnas antal därefter. Med, som jag tyckte, god marginal.
Det visade sig dock att varenda potatis försvann. Beroende på att den utsvultna hemkomna sonen åt 16 potatisar. Ensam. Nästa dag skalade jag ännu fler, men då var Georg inte lika hungrig, vilket betydde att det fanns en stor mängd kokt potatis kvar när vi reste tillbaka till Stockholm. I Tillberga bytte vi tåg och mötte då på perrongen, brodern , på väg från Uppsala till Västerås.Nu hade jag alltså träffat hela familjen.
Av brev Georg senare fick framgick att jag var accepterad och önskvärd som blivande sonhustru.
Ser ut i min trädgård där speciellt gråpäronträdet i år för första gången på flera år är översållat av blommor. Min trädbeskärare tog sig an det för 3-4 år sedan och nu ska det bli roligt att åter få äta päron från det trädet.Potatisen har jag ännu ej fått i jorden, beroende på det regniga vädret de senaste dagarna..
Till sist ett ord av Albert Einstein:"Det finns två sätt att leva. Det ena är som om ingenting vore ett mirakel.
Det andra är som om allting vore ett mirakel."Grubbla ni som kan!
fredag 11 maj 2012
onsdag 9 maj 2012
En vanlig dag i år.Nykär år 1944.
Regn och grått ute. Inomhus händer inte mycket. Blev bjuden på en tur till " Bra o. Begagnat" och köpte några små saker. Naturligtvis ,som alltid, en bok. Går aldrig ut ur en second handbutik utan en bok, även om jag ej tänkt det från början. Är nu hemma igen och hoppas att få lite arbetslust de få timmar som återstår av dagen.
I mitt förra inlägg avslutades mitt första år i Stockholm. Det var ett mycket händelserikt år för mig. Att som 15åring lämna mor,far och syskon för att åka 40 mil bort , vetande att vi bara skulle ses ett par "korta" gånger pr år efter detta. Ingenting skulle vara som förr.
Att komma till Stockholm, flytta in i en halva av ett kök, jobba i en helt ny, krävande bransch,en ny stad att utforska, känna på första tidens ensamhet,ingen mobiltelefon, dyrt att ringa, rädslan för allt det nya, och ändå inte klaga därför att jag upplevde det inte som något svårt. Jag hade inte haft det bättre om jag stannat kvar hemma och jag insåg att detta nya liv betydde nya möjligheter, som jag annars inte skulle haft tillgång till.
Denna grundliga förändring av mitt liv, som jag upplevt det, gjorde att jag tog tid med att berätta om detta första år. Vetskapen om att mina barn och barnbarn önskat få en detaljerad beskrivning har också bidragit till "det utdragna året".
Men NU ska det bli "andra bullar", ska ni veta. Nu ska vi snabbt ta oss igenom kommande år.Jag är också öppen för frågor om någon vill veta mer.
När jag som 15åring kom till Stockholm var jag ganska rund,lite överviktig ,faktiskt. Detta måste åtgärdas.
På väg till jobbet passerade jag Södra Station. Där fanns en personvåg. Man ställde sig på vågen, la i en 10öring och såg med glädje att man gått ner några hekto sen sist. Jag vägde mig ungefär en gång i veckan.
När jag mötte min stora kärlek behövde jag plötsligt väldigt lite mat med resultat att det blev allt roligare att offra den där 10öringen på Södra Station. Jag hade snart trivselvikt och var så nöjd, så nöjd.
I mars fyllde jag 17 år och fick min första present av den utvalde. Han hade gärna velat ge mig ett armbandsur men med den lilla lön han hade fick det bli en betydligt enklare present.
En helg ,ganska snart efter att vi träffats, skulle han åka till sitt hem i Västerås för att hälsa på familjen. Jag var vid Centralen och vinkade av honom och fick ett linjerat ark i litet format, där han skrivit ner en kärleksdikt till mig. Den dikten har jag fortfarande nära till hands i en av mina kökslådor och kan alla fyra verserna utantill, men tittar ändå på den då och då. Tittar och minns.
Nu har dagen nästan tagit slut och eftersom jag vaknade alldeles för tidigt i morse och ej kunde somna om
så ska jag kompensera detta NU.
Tittade just nu i Ordspråksboken där det står en del bra saker. T.ex. i kap 27, " Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet inte vad en dag kan bära i sitt sköte".
Så får vi gå till vila under Guds beskydd, vissa om Hans stora, oändliga kärlek till oss.
I mitt förra inlägg avslutades mitt första år i Stockholm. Det var ett mycket händelserikt år för mig. Att som 15åring lämna mor,far och syskon för att åka 40 mil bort , vetande att vi bara skulle ses ett par "korta" gånger pr år efter detta. Ingenting skulle vara som förr.
Att komma till Stockholm, flytta in i en halva av ett kök, jobba i en helt ny, krävande bransch,en ny stad att utforska, känna på första tidens ensamhet,ingen mobiltelefon, dyrt att ringa, rädslan för allt det nya, och ändå inte klaga därför att jag upplevde det inte som något svårt. Jag hade inte haft det bättre om jag stannat kvar hemma och jag insåg att detta nya liv betydde nya möjligheter, som jag annars inte skulle haft tillgång till.
Denna grundliga förändring av mitt liv, som jag upplevt det, gjorde att jag tog tid med att berätta om detta första år. Vetskapen om att mina barn och barnbarn önskat få en detaljerad beskrivning har också bidragit till "det utdragna året".
Men NU ska det bli "andra bullar", ska ni veta. Nu ska vi snabbt ta oss igenom kommande år.Jag är också öppen för frågor om någon vill veta mer.
När jag som 15åring kom till Stockholm var jag ganska rund,lite överviktig ,faktiskt. Detta måste åtgärdas.
På väg till jobbet passerade jag Södra Station. Där fanns en personvåg. Man ställde sig på vågen, la i en 10öring och såg med glädje att man gått ner några hekto sen sist. Jag vägde mig ungefär en gång i veckan.
När jag mötte min stora kärlek behövde jag plötsligt väldigt lite mat med resultat att det blev allt roligare att offra den där 10öringen på Södra Station. Jag hade snart trivselvikt och var så nöjd, så nöjd.
I mars fyllde jag 17 år och fick min första present av den utvalde. Han hade gärna velat ge mig ett armbandsur men med den lilla lön han hade fick det bli en betydligt enklare present.
En helg ,ganska snart efter att vi träffats, skulle han åka till sitt hem i Västerås för att hälsa på familjen. Jag var vid Centralen och vinkade av honom och fick ett linjerat ark i litet format, där han skrivit ner en kärleksdikt till mig. Den dikten har jag fortfarande nära till hands i en av mina kökslådor och kan alla fyra verserna utantill, men tittar ändå på den då och då. Tittar och minns.
Nu har dagen nästan tagit slut och eftersom jag vaknade alldeles för tidigt i morse och ej kunde somna om
så ska jag kompensera detta NU.
Tittade just nu i Ordspråksboken där det står en del bra saker. T.ex. i kap 27, " Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet inte vad en dag kan bära i sitt sköte".
Så får vi gå till vila under Guds beskydd, vissa om Hans stora, oändliga kärlek till oss.
tisdag 8 maj 2012
Nytt år kom med den stora kärleken.
Solen skiner men det är kallt i luften så jag håller mig helst inomhus. Behöver lite hjälp med att få in en bild på bloggen så jag får besök av barnbarnet, som handlat en del matvaror åt mig och efter fikastunden tar han hand om ett gammalt kort som ska "skannas".( Vet ej om det är rätt stavat.)
Vi har en överenskommelse att ibland ska jag inte vara med av hänsyn till min oförmåga att fatta. När det finns klara besked att ge tar jag in den information som jag till äventyrs förmår att ta in.
Klockan 12 infann sig hans fru med deras lilla son, knappt tre veckor gammal.Samtidigt kom Kristin som skurade altan i går, för att fortsätta samma jobb i dag.
Så blev vi fyra som åt nystekta älgfärsbiffar till lunch.
Den lilla familjen gick till barnavårdscentralen. Arbetet på altan löpte på bra och Kristin lovade att komma åter i morgon för att fullborda sitt verk. När hon cyklade iväg kom dotter och måg och hämtade en massa skräp som en längre tid legat på gården i väntan på bortforsling. Tack och lov för att få bort det!
Hade tänkt så lite grönsaker och sätta några potatisar men jag hörde en röst. "Gör inte i dag det du kan göra i morgon!" Just det! Jag hör den rösten ofta och tyvärr följer jag alltid dess budskap!
Så då tog jag fram datorn och nu ska ni få veta hur livet blev efter julen 1943. Jag kanske lät lite anklagande mot min arbetsgivare i mitt förra inlägg, men det var så på den tiden. Var man tonåring skulle man " ta skeden i vacker hand", som det hette. Visst ställde mina arbetsgivare stora krav på mig. Något jag inte tänkte på då.
Jag är dock väldigt tacksam för allt jag fick lära mig och att jag fick ta så stort ansvar trots min ringa ålder. Detta har jag haft stor nytta av i hela mitt liv.
Nyårs, och trettondagshelgen hade kyrkan många aktiviteter och vi ungdomar trivdes där.
År 1944 började och något slut på kriget blev det inte heller under det året.
Men för min del hände det en del som avgjorde resten av mitt liv. Jag mötte mitt livs kärlek. Han var sjutton år. Jag sexton. Han dök upp i kyrkan. Hade anlänt från Västerås någon gång under sen höst. "Hoppat av"gymnasiet och mer eller mindre mot sin fars vilja tagit tåget till Stockholm för att börja ett nytt liv .
I dag är arbetslösheten stor. 1944 var det tvärtom gott om jobb så det var bara att ta för sig. Visserligen var lönerna låga men jobb fanns och man kunde ju alltid byta arbetsplats.
Vi två möttes en kväll i januari.Vi var några ungdomar ,bjudna till en äldre dam som öppnade sitt hem för oss. Hon hade många vänner och hos henne trivdes alla oavsett ålder. Eftersom de flesta av oss var "utbölingar" utan ett riktigt hem i stan så var det värdefullt för oss att få mötas hos denna dam. Hon bodde på Torsgatan strax ovanför S:t Eriksgatan och inte alltför långt från kyrkan.
Det var söndagen den 23 januari. En vecka senare var vi hos en av ungdomarna, som hade möjlighet att ta emot oss och den kvällen följde han mig hem den långa vägen över Västerbron, Hornsgatan,Ringvägen till Havregatan. Den kvällen började den stora förälskelsen.Det är något visst med att vara kär på riktigt.
Nu börjar denna dag nå sitt slut och jag ska avsluta med att hänga tvätt. I Psaltaren kap 42vers 9 står det:
"Om dagen må Herren ge mig sin nåd, och om natten vill jag sjunga till Hans ära och be till mitt livs Gud"
Natti, natti, kära vänner!
Vi har en överenskommelse att ibland ska jag inte vara med av hänsyn till min oförmåga att fatta. När det finns klara besked att ge tar jag in den information som jag till äventyrs förmår att ta in.
Klockan 12 infann sig hans fru med deras lilla son, knappt tre veckor gammal.Samtidigt kom Kristin som skurade altan i går, för att fortsätta samma jobb i dag.
Så blev vi fyra som åt nystekta älgfärsbiffar till lunch.
Den lilla familjen gick till barnavårdscentralen. Arbetet på altan löpte på bra och Kristin lovade att komma åter i morgon för att fullborda sitt verk. När hon cyklade iväg kom dotter och måg och hämtade en massa skräp som en längre tid legat på gården i väntan på bortforsling. Tack och lov för att få bort det!
Hade tänkt så lite grönsaker och sätta några potatisar men jag hörde en röst. "Gör inte i dag det du kan göra i morgon!" Just det! Jag hör den rösten ofta och tyvärr följer jag alltid dess budskap!
Så då tog jag fram datorn och nu ska ni få veta hur livet blev efter julen 1943. Jag kanske lät lite anklagande mot min arbetsgivare i mitt förra inlägg, men det var så på den tiden. Var man tonåring skulle man " ta skeden i vacker hand", som det hette. Visst ställde mina arbetsgivare stora krav på mig. Något jag inte tänkte på då.
Jag är dock väldigt tacksam för allt jag fick lära mig och att jag fick ta så stort ansvar trots min ringa ålder. Detta har jag haft stor nytta av i hela mitt liv.
Nyårs, och trettondagshelgen hade kyrkan många aktiviteter och vi ungdomar trivdes där.
År 1944 började och något slut på kriget blev det inte heller under det året.
Men för min del hände det en del som avgjorde resten av mitt liv. Jag mötte mitt livs kärlek. Han var sjutton år. Jag sexton. Han dök upp i kyrkan. Hade anlänt från Västerås någon gång under sen höst. "Hoppat av"gymnasiet och mer eller mindre mot sin fars vilja tagit tåget till Stockholm för att börja ett nytt liv .
I dag är arbetslösheten stor. 1944 var det tvärtom gott om jobb så det var bara att ta för sig. Visserligen var lönerna låga men jobb fanns och man kunde ju alltid byta arbetsplats.
Vi två möttes en kväll i januari.Vi var några ungdomar ,bjudna till en äldre dam som öppnade sitt hem för oss. Hon hade många vänner och hos henne trivdes alla oavsett ålder. Eftersom de flesta av oss var "utbölingar" utan ett riktigt hem i stan så var det värdefullt för oss att få mötas hos denna dam. Hon bodde på Torsgatan strax ovanför S:t Eriksgatan och inte alltför långt från kyrkan.
Det var söndagen den 23 januari. En vecka senare var vi hos en av ungdomarna, som hade möjlighet att ta emot oss och den kvällen följde han mig hem den långa vägen över Västerbron, Hornsgatan,Ringvägen till Havregatan. Den kvällen började den stora förälskelsen.Det är något visst med att vara kär på riktigt.
Nu börjar denna dag nå sitt slut och jag ska avsluta med att hänga tvätt. I Psaltaren kap 42vers 9 står det:
"Om dagen må Herren ge mig sin nåd, och om natten vill jag sjunga till Hans ära och be till mitt livs Gud"
Natti, natti, kära vänner!
måndag 7 maj 2012
Två slöa dgar i Örebro. Julfirande 1943
Nu har jag inte skrivit sedan i torsdags. Då kom killen som ger mig ett handtag i trädgården emellanåt och klippte rosor och clematis. Så bra att ha någon " kunnig" person till detta.
Min mamma skrev dagbok de sista 47 åren av sitt liv . Något som jag , mina barn och mina systrar haft stor glädje av. Jag skriver också dagbok, men sedan jag började blogga skriver jag här om vad jag sysslar med , så behövs det ingen dagbok för eftervärlden.
I fredags åkte dotter och måg till Stockholm. Kvar blev den yngste, eftersom den äldre brodern åkt till Irland med sin skolkör. Så klart flyttade jag dit. Vi åt som vanligt när vi två är ensamma, Kebab, hämtad på närbelägen Pizzeria. Spelade Fia med knuff. Det tar tid!
På något konstigt vis infann sig hos mig en slöhet av icke vanligt slag. Kan det vara träningen på fredagen?
Lättja? Skönt nog hade jag en bra bok på gång, så slöheten kom i rätt ögonblick.
I dag är det måndag och nu är jag åter i gängorna. Gick till träning klockan nio. Handlade på hemvägen. Fixade lunch till tre matgäster. Jag har fjorton barnbarn, tolv pojkar och två flickor. En av dessa flickor bor i Örebro och var i dag matgäst här innan hon tog itu med det stora altangolvet. Skurade, sköljde och torkade. Kommer i morgon för att behandla det med träolja. Dessa barnbarn!!!
Åter till tiden i Stockholm!
Hösten efter semestern gick fort och julhelgen närmade sig. Chefen hade sitt föräldrahem i Lindesberg och där skulle han med sin fru fira jul som brukligt var. Han var enda barnet. Jag skulle också få åka till min familj över julhelgen men fick tyvärr inte ta det tåg jag önskade och som hade gjort att jag kommit hem till de mina redan vid fyratiden på eftermiddagen. Det tåg jag fick tillåtelse att åka med gick vid ett-tiden och kom till Oskarshamn klockan tio på kvällen.
För att köpa biljett måste man ett par veckor före resdagen åka till Centralstation och stå i kö för att komma fram till biljettluckan. Resdagen ,julafton , måste man stå i kö för att få plats på tåget. Det betydde att jag inte hann sälja så värst många flaskor Rakvatten eller Eaudecologneflaskor innan jag måste lämna affären för att hinna med det tåg jag helst velat slippa åka med. Men här fick man lära sig att minsann inte alltid få som man ville. Kan än i dag inte förstå varför jag ej kunde få ledigt dessa futtiga timmar.
I Linköping var det tågbyte mot Hultsfred. Den sträckan var plågsammast för en sextonåring som genom tågets fönster såg in i stugorna vi åkte förbi. Tåget tuffade på. Stannade i Opphem, Rimforsa, Kisa osv. Resenärerna troppade av vartefter. I Hultsfred var det nytt tågbyte mot Oskarshamn. Målilla, Rosenfors, Mörlunda. Till slut var vi bara en handfull resenärer kvar när tåget stannade framför stationshuset i Oskarshamn. Där tog spåret slut Då var klockan 22.00
Jag har inget minne av hur jag tog mig till Figeholm men troligtvis åkte jag taxi. I mammas dagbok står att jag kom hem klockan halv elva. Som ni förstår var då julafton över och vi behövde sova några timmar för att orka gå upp till julottan nästa dag. Enligt mammas dagbok var vi med där.
Dagarna som följde hann jag träffa min bästis, framför allt, men också grannar och skolkamrater. Att få vara med familjen igen, äta god julmat och mammas goda kakor kändes bra efter en julafton på tåget.
På femte dagen var det dags att resa tillbaka till huvudstaden oviss om hur det nya året skulle bli. Skulle kriget sluta och livet bli normalt igen? Hur hade våra grannar det? Finland, Norge, Danmark i sin svåra situation. Radio och tidningar hade ett och annat att förmedla. Samtidigt ordnades med trevliga tillställningar i den mån det gick.
Nu har klockan ramlat iväg och jag måste återigen avsluta med ett Godnatt. Sov gott! Herren välsigne oss och bevare oss!Publicerar det "osminkat"
Min mamma skrev dagbok de sista 47 åren av sitt liv . Något som jag , mina barn och mina systrar haft stor glädje av. Jag skriver också dagbok, men sedan jag började blogga skriver jag här om vad jag sysslar med , så behövs det ingen dagbok för eftervärlden.
I fredags åkte dotter och måg till Stockholm. Kvar blev den yngste, eftersom den äldre brodern åkt till Irland med sin skolkör. Så klart flyttade jag dit. Vi åt som vanligt när vi två är ensamma, Kebab, hämtad på närbelägen Pizzeria. Spelade Fia med knuff. Det tar tid!
På något konstigt vis infann sig hos mig en slöhet av icke vanligt slag. Kan det vara träningen på fredagen?
Lättja? Skönt nog hade jag en bra bok på gång, så slöheten kom i rätt ögonblick.
I dag är det måndag och nu är jag åter i gängorna. Gick till träning klockan nio. Handlade på hemvägen. Fixade lunch till tre matgäster. Jag har fjorton barnbarn, tolv pojkar och två flickor. En av dessa flickor bor i Örebro och var i dag matgäst här innan hon tog itu med det stora altangolvet. Skurade, sköljde och torkade. Kommer i morgon för att behandla det med träolja. Dessa barnbarn!!!
Åter till tiden i Stockholm!
Hösten efter semestern gick fort och julhelgen närmade sig. Chefen hade sitt föräldrahem i Lindesberg och där skulle han med sin fru fira jul som brukligt var. Han var enda barnet. Jag skulle också få åka till min familj över julhelgen men fick tyvärr inte ta det tåg jag önskade och som hade gjort att jag kommit hem till de mina redan vid fyratiden på eftermiddagen. Det tåg jag fick tillåtelse att åka med gick vid ett-tiden och kom till Oskarshamn klockan tio på kvällen.
För att köpa biljett måste man ett par veckor före resdagen åka till Centralstation och stå i kö för att komma fram till biljettluckan. Resdagen ,julafton , måste man stå i kö för att få plats på tåget. Det betydde att jag inte hann sälja så värst många flaskor Rakvatten eller Eaudecologneflaskor innan jag måste lämna affären för att hinna med det tåg jag helst velat slippa åka med. Men här fick man lära sig att minsann inte alltid få som man ville. Kan än i dag inte förstå varför jag ej kunde få ledigt dessa futtiga timmar.
I Linköping var det tågbyte mot Hultsfred. Den sträckan var plågsammast för en sextonåring som genom tågets fönster såg in i stugorna vi åkte förbi. Tåget tuffade på. Stannade i Opphem, Rimforsa, Kisa osv. Resenärerna troppade av vartefter. I Hultsfred var det nytt tågbyte mot Oskarshamn. Målilla, Rosenfors, Mörlunda. Till slut var vi bara en handfull resenärer kvar när tåget stannade framför stationshuset i Oskarshamn. Där tog spåret slut Då var klockan 22.00
Jag har inget minne av hur jag tog mig till Figeholm men troligtvis åkte jag taxi. I mammas dagbok står att jag kom hem klockan halv elva. Som ni förstår var då julafton över och vi behövde sova några timmar för att orka gå upp till julottan nästa dag. Enligt mammas dagbok var vi med där.
Dagarna som följde hann jag träffa min bästis, framför allt, men också grannar och skolkamrater. Att få vara med familjen igen, äta god julmat och mammas goda kakor kändes bra efter en julafton på tåget.
På femte dagen var det dags att resa tillbaka till huvudstaden oviss om hur det nya året skulle bli. Skulle kriget sluta och livet bli normalt igen? Hur hade våra grannar det? Finland, Norge, Danmark i sin svåra situation. Radio och tidningar hade ett och annat att förmedla. Samtidigt ordnades med trevliga tillställningar i den mån det gick.
Nu har klockan ramlat iväg och jag måste återigen avsluta med ett Godnatt. Sov gott! Herren välsigne oss och bevare oss!Publicerar det "osminkat"
torsdag 3 maj 2012
På stan. Solsken i dag också. Stockholm.
Klockan 6 ringde klockan. Buss till USÖ, som betyder Universitetssjukhuset i Örebro, om nu någon till äventyrs inte skulle förstå detta. Jag har något nedsatt hörsel och har fått små " proppar" att sätta in i öronen. Behändiga små grejor. Idag skulle jag kollas för sista gången. Om jag sedan behöver hjälp är det hörseljourmottagningen som gäller. Tänker på hur välordnat det är med det mesta. Även när man blir gammal. Men det är klart, jag har fortfarande tankeförmågan i ganska god form. Kanske är värre för den som ej själv kan föra sin talan och är utan anhöriga, som ställer upp.
På hemvägen stannade jag på stan för en kopp kaffe och en ostmacka. I samband därmed ett kort möte med yngsta dottern, som vanligt på språng. Både hon och hennes utvalde är dock kloka nog att ta en helg ibland, för att få lite annat än skolan att förströ sig med. För det mesta med ett par goda vänner. För min del betyder det att jag får ta hand om de två halvstora barnen,som fortfarande bor hemma.Något som jag uppskattar väldigt mycket. Jag flyttar dit så att de kan leva sina liv som de brukar. Med kompisar och allt på plats.
Kommande helg blir det en sådan resa. Hoppas att vädret ska vara någorlunda, även om utsikterna synes små.
I går sa vännen, som var här och fikade, att jag borde börja blogga tidigare så att jag inte alltid skulle sluta med God Natt, nu är jag trött. Jag har hört det förut och tycker nog att det ligger en viss sanning i detta.
Därför bloggar jag nu mitt på dagen. Altandörren är öppen och lukten av Naturgödseln som killen i går bar runt i trädgården påminner mig om att potatis och fröer ska i jorden. Men jag är, som jag tidigare nämnt väldigt bra på att skjuta upp allt till morgondagen." Gör inte i dag det du kan vänta med till i morgon."
Jag har i hela mitt liv hoppats på att en förändring skulle ske men det är som det är. I morgon får ni veta vad som förhoppningsvis blir gjort i dag.
Men nu är det dags för Stockholm igen. Jag har berättat om mina första månader där. Att jag inte hade någon klocka kanske förvånar er. Det berodde på att jag helt enkelt inte hade pengar till en sådan dyrgrip, som jag för övrigt högt åstundade. Armbandsuren var förhållandevis mycket dyra och fick förbli en önskan
ytterligare något år. Jag hade ,som barnflicka i Oskarshamn, 40 kr i lön de sista två månaderna jag jobbade där. När jag kom till Stockholm och fick frågan hur mycket lön jag haft, fick jag löfte om 50 kr pr månad.
Tyvärr räckte det inte till mera än "löpande utgifter". Skor, kläder,personlig hygien, spårvagn, frimärken etc.
Att äga en klocka kändes som onödig lyx.
Hösten gick och jag började läsa engelska på Borgarskolan och en eller ett par gånger i veckan cyklade jag iväg till Maskinskrivningskurs på Drottninggatan. Så var det kyrkan och kamraterna där. Jag hade inte tråkigt och kände mig inte ensam. Blev alltmer förtjust i denna vackra stad. Skrev brev till de mina och till Farmor samt en äldre man som numera bodde på Misterhults Ålderdomshem men som var vår granne en tid då jag var i skolåldern. Jag måste berätta om honom.
Hans fru, en liten nätt varelse i långa ,svarta kjolar och höga, svarta kängor dog och mamma tog hand om den gamle mannen. Såg till att han hade mat och tvättade åt honom.
Möjligen hade mamma en liten slant från kommunen för detta. En dag hade Kommunen bestämt att han skulle flytta till ålderdomshemmet. Hans hem skulle " gå under klubban". Annons i Oskarshamnstidningen.
Jag kan aldrig glömma den dagen. Om ni såg mig nu skulle ni se mina tårar. "Hur kunde de???"
Där satt den snälla, ensamma, gamle mannen på en av de två träsofforna, en på var sin sida om utgången.
Han satt framåtlutad böjd över sin stora böjda krycka och såg hur den ena efter den andra av hans ägodelar
auktionerades bort. När allt var sålt kom en taxi och hämtade honom och körde honom till Ålderdomshemmet i Misterhult, ett par mil från Figeholm. Så grymt!!! Jag kan när som helst se hans vackra, fårade ansikte framför mig.
Vi cyklade emellanåt till hemmet och hälsade på honom. Han hade ett par avlägsna släktingar i Stockholm. Det var allt. Ingen i Figeholm..Jag blir fortfarande upprörd när äldre människor inte tillfrågas om hur de vill ha det utan andra bestämmer. Låt människorna få bo där de känner sig hemma, så länge de med hjälp klarar sig. När de till sist inte kan ta hand om sitt liv , då kan andra gripa in och göra det lättare för dem. Men ha inte för bråttom!!! Så tycker jag. Sedan får NI tycka vad NI vill, som han sa, kyrkoherden i Mikael!
Varför måste mannen sitta med under hela auktionen??? Kanske han ville det, inte vet jag.Hur skulle du ha gjort om du haft makten i dina händer?
När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag hur Gud ledde mina steg till Stockholm, genom kontakten med de två damerna på Vilohemmet när jag var 8 år och hur Gud varit med mig. Alltid!!
Läs gärna Predikaren kap.12 i Gamla Testamentet. Det är faktiskt ett roligt kapitel som handlar om hur det är att bli gammal. Men oj då! Just nu ser jag att i vers 12 står det:"Och för övrigt är utom detta att säga:
Min son (och dotter) låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande (läsande) gör kroppen trött.
Möjligen har de flesta slutat läsa mina många ord för länge sedan . Då kan ni bortse från varningen , så klart.
Tacksam till Gud är jag. Den trygghet jag levt med i mitt liv kan ej nog uppskattas.
Nu säger jag God Eftermiddag i stället för God Natt eftersom natten är långt borta!!!
S
På hemvägen stannade jag på stan för en kopp kaffe och en ostmacka. I samband därmed ett kort möte med yngsta dottern, som vanligt på språng. Både hon och hennes utvalde är dock kloka nog att ta en helg ibland, för att få lite annat än skolan att förströ sig med. För det mesta med ett par goda vänner. För min del betyder det att jag får ta hand om de två halvstora barnen,som fortfarande bor hemma.Något som jag uppskattar väldigt mycket. Jag flyttar dit så att de kan leva sina liv som de brukar. Med kompisar och allt på plats.
Kommande helg blir det en sådan resa. Hoppas att vädret ska vara någorlunda, även om utsikterna synes små.
I går sa vännen, som var här och fikade, att jag borde börja blogga tidigare så att jag inte alltid skulle sluta med God Natt, nu är jag trött. Jag har hört det förut och tycker nog att det ligger en viss sanning i detta.
Därför bloggar jag nu mitt på dagen. Altandörren är öppen och lukten av Naturgödseln som killen i går bar runt i trädgården påminner mig om att potatis och fröer ska i jorden. Men jag är, som jag tidigare nämnt väldigt bra på att skjuta upp allt till morgondagen." Gör inte i dag det du kan vänta med till i morgon."
Jag har i hela mitt liv hoppats på att en förändring skulle ske men det är som det är. I morgon får ni veta vad som förhoppningsvis blir gjort i dag.
Men nu är det dags för Stockholm igen. Jag har berättat om mina första månader där. Att jag inte hade någon klocka kanske förvånar er. Det berodde på att jag helt enkelt inte hade pengar till en sådan dyrgrip, som jag för övrigt högt åstundade. Armbandsuren var förhållandevis mycket dyra och fick förbli en önskan
ytterligare något år. Jag hade ,som barnflicka i Oskarshamn, 40 kr i lön de sista två månaderna jag jobbade där. När jag kom till Stockholm och fick frågan hur mycket lön jag haft, fick jag löfte om 50 kr pr månad.
Tyvärr räckte det inte till mera än "löpande utgifter". Skor, kläder,personlig hygien, spårvagn, frimärken etc.
Att äga en klocka kändes som onödig lyx.
Hösten gick och jag började läsa engelska på Borgarskolan och en eller ett par gånger i veckan cyklade jag iväg till Maskinskrivningskurs på Drottninggatan. Så var det kyrkan och kamraterna där. Jag hade inte tråkigt och kände mig inte ensam. Blev alltmer förtjust i denna vackra stad. Skrev brev till de mina och till Farmor samt en äldre man som numera bodde på Misterhults Ålderdomshem men som var vår granne en tid då jag var i skolåldern. Jag måste berätta om honom.
Hans fru, en liten nätt varelse i långa ,svarta kjolar och höga, svarta kängor dog och mamma tog hand om den gamle mannen. Såg till att han hade mat och tvättade åt honom.
Möjligen hade mamma en liten slant från kommunen för detta. En dag hade Kommunen bestämt att han skulle flytta till ålderdomshemmet. Hans hem skulle " gå under klubban". Annons i Oskarshamnstidningen.
Jag kan aldrig glömma den dagen. Om ni såg mig nu skulle ni se mina tårar. "Hur kunde de???"
Där satt den snälla, ensamma, gamle mannen på en av de två träsofforna, en på var sin sida om utgången.
Han satt framåtlutad böjd över sin stora böjda krycka och såg hur den ena efter den andra av hans ägodelar
auktionerades bort. När allt var sålt kom en taxi och hämtade honom och körde honom till Ålderdomshemmet i Misterhult, ett par mil från Figeholm. Så grymt!!! Jag kan när som helst se hans vackra, fårade ansikte framför mig.
Vi cyklade emellanåt till hemmet och hälsade på honom. Han hade ett par avlägsna släktingar i Stockholm. Det var allt. Ingen i Figeholm..Jag blir fortfarande upprörd när äldre människor inte tillfrågas om hur de vill ha det utan andra bestämmer. Låt människorna få bo där de känner sig hemma, så länge de med hjälp klarar sig. När de till sist inte kan ta hand om sitt liv , då kan andra gripa in och göra det lättare för dem. Men ha inte för bråttom!!! Så tycker jag. Sedan får NI tycka vad NI vill, som han sa, kyrkoherden i Mikael!
Varför måste mannen sitta med under hela auktionen??? Kanske han ville det, inte vet jag.Hur skulle du ha gjort om du haft makten i dina händer?
När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag hur Gud ledde mina steg till Stockholm, genom kontakten med de två damerna på Vilohemmet när jag var 8 år och hur Gud varit med mig. Alltid!!
Läs gärna Predikaren kap.12 i Gamla Testamentet. Det är faktiskt ett roligt kapitel som handlar om hur det är att bli gammal. Men oj då! Just nu ser jag att i vers 12 står det:"Och för övrigt är utom detta att säga:
Min son (och dotter) låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande (läsande) gör kroppen trött.
Möjligen har de flesta slutat läsa mina många ord för länge sedan . Då kan ni bortse från varningen , så klart.
Tacksam till Gud är jag. Den trygghet jag levt med i mitt liv kan ej nog uppskattas.
Nu säger jag God Eftermiddag i stället för God Natt eftersom natten är långt borta!!!
S
onsdag 2 maj 2012
Fika, Träning i Örebro. Åter till Färghandeln 1943
Vaknade vid 6-tiden eftersom jag skulle förmiddagsfika hos grannen och dessförinnan fixa lunch till min matgäst som skulle komma klockan 12, som vanligt på onsdagarna. Nu hann jag med allt som jag skulle före fikat som serveras klockan halv elva. Ibland här men mest där. För grannen har förmiddagssol i köket.
Efter lunch fick jag skjuts till Träningen. Den är viktig och på grund av mina resor har jag missat en del så nu gäller det att ta nya tag. Jag mår inte bra av uppehållen!
När jag kom hem hade jag ett barnbarn som väntade på mej och nu blev det fikastund i trädgården. Under väntetiden hade hon tagit en promenad med Isak. Kärleken mellan dem är stor.
Och jag är alltid tacksam när någon vill ta en promenad med Isak.
Efter det besöket kom en vän och det blev ny fikastund. Killen som kom med kogödseln ville ej ha kaffe. På nolltid hade han spridit ut fem säckar dynga lite här och var i trädgården. Han vet hur det skall vara. Han fick en kycklinggryta med sig då hans sambo är bortrest och han själv måste greja sin mat efter jobbet. Han var snart klar med jobbet här. En del människor får så mycket gjort på kort tid.
Men nu är det sommaren 1943. Jag hade kommit åter från min ledighet och vi var nu tre personer i affären. Nu hade jag blivit varm i kläderna och klarade av det mesta av sysslorna . Chefen var ordförande i Stockholms Färghandlareförening och hans intresse för affären tycktes av
ta i takt med att han ägnade allt mer tid åt denna rörelse. Det fanns, om jag minns rätt, ett litet antal ledamöter, alla män, i styrelsen och dessa hade en intensiv kontakt med varandra. Jag kunde namnen på både dem och damen, som från ett kontor i Centrum skötte administrationen. Varje arbetsdag började med att chefen antingen ringde till, eller blev uppringd av en färghandlare på Kungsholmen, som hette J.M.Johansson. Då diskuterades bl.a huruvida den eller den som tänkte starta en Färghandel i Stockholm, mestadels i nya förorter, skulle få tillstånd till detta. När jag nu ser tillbaka verkar det konstigt att dessa nyetableringar kunde bestämmas av Färghandlareföreningen. När någon ville öppna en ny butik var det så viktigt hur långt avståndet var till redan befintlig affär och det avgjorde i många fall nyetableringarnas öde.
Styrelsegubbarna med min chef som ordförande hade av allt att döma väldigt trevligt tillsammans både när de pratades vid i telefon och när de träffades. Minns att chefens fru ibland var irriterad på att han gav så mycket tid åt föreningsarbetet.
Efter sommaren återvände kunderna från sina sommarstugor och allt var sig likt. I stort sett samma kunder, som köpte de varor de plägade köpa. Egentligen ganska tryggt. Jag trivdes. Fick ta hand om inköp, utbetalningar, Fakturera. Vi får ha i minne att det var en liten affär och ganska lättskött, bortsett från syror och lutpulver som gav hål på kläderna om man ej passade sig.
Jag anmälde mig till kurs i engelska på Borgarskolan och till en skrivmaskinskurs. Bäst att passa på när allt nu fanns inom räckhåll. Senare läste jag på Hermods,en brevskola i Malmö, där man kunde avlägga både real, och studentexamen, vilket jag endast påbörjade men icke fullföljde.
I dag har det varit så varmt och skönt och det var härligt att fika utomhus, men på fredag ska det bli kyligt. Så nu hoppas vi på sol i morgon i alla fall.
Nu önskar jag er alla en God Natt. Tack Gud för den dag som gått och tack för att du alltid är på vår sida. Amen!
Efter lunch fick jag skjuts till Träningen. Den är viktig och på grund av mina resor har jag missat en del så nu gäller det att ta nya tag. Jag mår inte bra av uppehållen!
När jag kom hem hade jag ett barnbarn som väntade på mej och nu blev det fikastund i trädgården. Under väntetiden hade hon tagit en promenad med Isak. Kärleken mellan dem är stor.
Och jag är alltid tacksam när någon vill ta en promenad med Isak.
Efter det besöket kom en vän och det blev ny fikastund. Killen som kom med kogödseln ville ej ha kaffe. På nolltid hade han spridit ut fem säckar dynga lite här och var i trädgården. Han vet hur det skall vara. Han fick en kycklinggryta med sig då hans sambo är bortrest och han själv måste greja sin mat efter jobbet. Han var snart klar med jobbet här. En del människor får så mycket gjort på kort tid.
Men nu är det sommaren 1943. Jag hade kommit åter från min ledighet och vi var nu tre personer i affären. Nu hade jag blivit varm i kläderna och klarade av det mesta av sysslorna . Chefen var ordförande i Stockholms Färghandlareförening och hans intresse för affären tycktes av
ta i takt med att han ägnade allt mer tid åt denna rörelse. Det fanns, om jag minns rätt, ett litet antal ledamöter, alla män, i styrelsen och dessa hade en intensiv kontakt med varandra. Jag kunde namnen på både dem och damen, som från ett kontor i Centrum skötte administrationen. Varje arbetsdag började med att chefen antingen ringde till, eller blev uppringd av en färghandlare på Kungsholmen, som hette J.M.Johansson. Då diskuterades bl.a huruvida den eller den som tänkte starta en Färghandel i Stockholm, mestadels i nya förorter, skulle få tillstånd till detta. När jag nu ser tillbaka verkar det konstigt att dessa nyetableringar kunde bestämmas av Färghandlareföreningen. När någon ville öppna en ny butik var det så viktigt hur långt avståndet var till redan befintlig affär och det avgjorde i många fall nyetableringarnas öde.
Styrelsegubbarna med min chef som ordförande hade av allt att döma väldigt trevligt tillsammans både när de pratades vid i telefon och när de träffades. Minns att chefens fru ibland var irriterad på att han gav så mycket tid åt föreningsarbetet.
Efter sommaren återvände kunderna från sina sommarstugor och allt var sig likt. I stort sett samma kunder, som köpte de varor de plägade köpa. Egentligen ganska tryggt. Jag trivdes. Fick ta hand om inköp, utbetalningar, Fakturera. Vi får ha i minne att det var en liten affär och ganska lättskött, bortsett från syror och lutpulver som gav hål på kläderna om man ej passade sig.
Jag anmälde mig till kurs i engelska på Borgarskolan och till en skrivmaskinskurs. Bäst att passa på när allt nu fanns inom räckhåll. Senare läste jag på Hermods,en brevskola i Malmö, där man kunde avlägga både real, och studentexamen, vilket jag endast påbörjade men icke fullföljde.
I dag har det varit så varmt och skönt och det var härligt att fika utomhus, men på fredag ska det bli kyligt. Så nu hoppas vi på sol i morgon i alla fall.
Nu önskar jag er alla en God Natt. Tack Gud för den dag som gått och tack för att du alltid är på vår sida. Amen!
tisdag 1 maj 2012
Solig Första Maj 2012. Semester 1943 i Småland.
Så var det dags för dagens blogg. Just nu är jag så glad för den hjälp jag fick med att hantera den"nya bloggen", som skulle vara så bra och lätt att hantera.Men som jag inte kunde förstå mig på. Linn har varit bortrest några dagar och hjälpen långt borta.
För en stund sedan kom Filip, Linns yngre bror, hit och frågade om jag behövde hjälp med datorn för i morgon skulle han resa till Irland med vokalensemblen på sitt gymnasium och vara borta en vecka.
OM jag behövde! Han bloggar inte själv men behärskar datorn.
Nu ska det bli lättare igen. Trodde att det var kört. En liten uppmuntran fick jag av en bloggläsare som skrev att hon var villig att hjälpa mig. Tack, Tack!
Nu är Första Maj över och det har varit en strålande dag. Sol,sol! Jag gick till brevlådan efter lunch men blev så trött i benen så jag med möda tog mig hem. F.ö. trött hela jag. Jag vet att jag ännu är påverkad av luftombytena förra veckan så jag ser fram emot bättre dagar. Jag tog en tidning att läsa och sjönk ner på soffan. Somnade och sov dryga två timmar!!! Och ute lyste solen!! I morgon får jag nog arbetslusten tillbaka!
Det är svårt att bli gammal men ännu svårare att acceptera det. Man vill vara "som förr." Viljan finns, men inte orken!
Nu går vi tillbaka till år 1943. Jag hade hunnit bli 16 år och hade fått några dagars semester som kompensation för den halva lediga dagen i veckan, som varit omöjlig att ta ut under chefens frånvaro på grund av kriget och därmed inkallelseordern.
Att efter ett halvt år få möta familjen igen var naturligtvis en stor glädje. Och där nere låg badviken och väntade! När jag avslutade mitt inlägg i går tänkte jag att den semestern har jag inget minne av. Vad gjorde jag egentligen?
I dag, på hemväg från brevlådan, kom jag plötsligt ihåg!
Tidigare har jag berättat om Vilohemmet, Vita Bandets pensionat , beläget nära vårt hem och dit många damer sökte sig på somrarna.Det var där jag mötte tant Magda, som kom att betyda att jag hamnade i Stockholm flera år senare. Eftersom mamma och vi barn ibland hjälpte till med en del sysslor på hemmet så blev vi bekanta med en och annan. Bl. a en baderska från sanatoriet i Målilla. Hon kom senare ibland och hälsade på hos mamma och denna sommar ville hon bo i vårt hem i stället för att ta in på Vilohemmet.
Det betydde att när jag kom hem för semester fanns hon där. Jag kanske ej var så förtjust i att få dela familjen med denna dam. . Mamma hade fullt upp med att passa på sin gäst och jag hjälpte till med hushållsbestyren. Träffade väl en del vänner på köpingen och hälsade på hos farmor. Umgicks med grannarna förstås. Vi var ju som en enda stor familj i Högskulla med de tre röda husen i rad. Så likt Bullerbyn i Astrids Lindgrens värld.
De lediga dagarna tog slut och jag fick åter en sjöresa, så härlig, med båt till Stockholm där allt var sig likt.
Att återvända till Stockholm underlättades av att jag nu hade kamrater att träffa och livet flöt på.
Något jag kommit att tänka på är hur jag klarade mig utan klocka. Jag hade bara mitt väckarur och det behövde jag ju egentligen inte eftersom chefen var först ut i köket varje morgon och jag vaknade.
På Åhle´ns längre ner på Ringvägen fanns en stor klocka. Likaså lite överallt på gatorna. Här i Örebro har vi bussturlistor. I Stockholm gick man till spårvagnshållplatsen och inväntade nästa vagn. I innerstan kom de med korta mellanrum så det var inga problem.Och den s.k. Ringlinjen, nr 4 fanns nära min bostad.
Tunnelbanan på den tiden hade två linjer. Nummer 19 från slussen till Svedmyra och nummer 8 från Slussen till Skarpnäck. Båda Söderförorter. Slussen var ändhållplats. Nästa hållplats var "Medborgarplatsen" och efter den kom" Ringvägen" och det var "min" hållplats. Är ej säker på var vagnarna kom ut i det fria och fortsatte "ovan jord". Men tunneln var ej så lång. Tänk så mycket som hänt under dessa år som jag har åldrats.
Nu har denna vackra dag nått sitt slut och jag avslutar med en sångvers som vi sjöng på juniormötena i barndomen. "Bred dina vida vingar ,O , JESUS över mig , och låt mig stilla vila i ve och väl hos Dig.Bliv Du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd. Och låt mig alla dagar få leva av Din nåd!" Sov Gott!
Gud är god och älskar var och en av oss lika mycket. Alltid redo att hjälpa när vi ber om det.
För en stund sedan kom Filip, Linns yngre bror, hit och frågade om jag behövde hjälp med datorn för i morgon skulle han resa till Irland med vokalensemblen på sitt gymnasium och vara borta en vecka.
OM jag behövde! Han bloggar inte själv men behärskar datorn.
Nu ska det bli lättare igen. Trodde att det var kört. En liten uppmuntran fick jag av en bloggläsare som skrev att hon var villig att hjälpa mig. Tack, Tack!
Nu är Första Maj över och det har varit en strålande dag. Sol,sol! Jag gick till brevlådan efter lunch men blev så trött i benen så jag med möda tog mig hem. F.ö. trött hela jag. Jag vet att jag ännu är påverkad av luftombytena förra veckan så jag ser fram emot bättre dagar. Jag tog en tidning att läsa och sjönk ner på soffan. Somnade och sov dryga två timmar!!! Och ute lyste solen!! I morgon får jag nog arbetslusten tillbaka!
Det är svårt att bli gammal men ännu svårare att acceptera det. Man vill vara "som förr." Viljan finns, men inte orken!
Nu går vi tillbaka till år 1943. Jag hade hunnit bli 16 år och hade fått några dagars semester som kompensation för den halva lediga dagen i veckan, som varit omöjlig att ta ut under chefens frånvaro på grund av kriget och därmed inkallelseordern.
Att efter ett halvt år få möta familjen igen var naturligtvis en stor glädje. Och där nere låg badviken och väntade! När jag avslutade mitt inlägg i går tänkte jag att den semestern har jag inget minne av. Vad gjorde jag egentligen?
I dag, på hemväg från brevlådan, kom jag plötsligt ihåg!
Tidigare har jag berättat om Vilohemmet, Vita Bandets pensionat , beläget nära vårt hem och dit många damer sökte sig på somrarna.Det var där jag mötte tant Magda, som kom att betyda att jag hamnade i Stockholm flera år senare. Eftersom mamma och vi barn ibland hjälpte till med en del sysslor på hemmet så blev vi bekanta med en och annan. Bl. a en baderska från sanatoriet i Målilla. Hon kom senare ibland och hälsade på hos mamma och denna sommar ville hon bo i vårt hem i stället för att ta in på Vilohemmet.
Det betydde att när jag kom hem för semester fanns hon där. Jag kanske ej var så förtjust i att få dela familjen med denna dam. . Mamma hade fullt upp med att passa på sin gäst och jag hjälpte till med hushållsbestyren. Träffade väl en del vänner på köpingen och hälsade på hos farmor. Umgicks med grannarna förstås. Vi var ju som en enda stor familj i Högskulla med de tre röda husen i rad. Så likt Bullerbyn i Astrids Lindgrens värld.
De lediga dagarna tog slut och jag fick åter en sjöresa, så härlig, med båt till Stockholm där allt var sig likt.
Att återvända till Stockholm underlättades av att jag nu hade kamrater att träffa och livet flöt på.
Något jag kommit att tänka på är hur jag klarade mig utan klocka. Jag hade bara mitt väckarur och det behövde jag ju egentligen inte eftersom chefen var först ut i köket varje morgon och jag vaknade.
På Åhle´ns längre ner på Ringvägen fanns en stor klocka. Likaså lite överallt på gatorna. Här i Örebro har vi bussturlistor. I Stockholm gick man till spårvagnshållplatsen och inväntade nästa vagn. I innerstan kom de med korta mellanrum så det var inga problem.Och den s.k. Ringlinjen, nr 4 fanns nära min bostad.
Tunnelbanan på den tiden hade två linjer. Nummer 19 från slussen till Svedmyra och nummer 8 från Slussen till Skarpnäck. Båda Söderförorter. Slussen var ändhållplats. Nästa hållplats var "Medborgarplatsen" och efter den kom" Ringvägen" och det var "min" hållplats. Är ej säker på var vagnarna kom ut i det fria och fortsatte "ovan jord". Men tunneln var ej så lång. Tänk så mycket som hänt under dessa år som jag har åldrats.
Nu har denna vackra dag nått sitt slut och jag avslutar med en sångvers som vi sjöng på juniormötena i barndomen. "Bred dina vida vingar ,O , JESUS över mig , och låt mig stilla vila i ve och väl hos Dig.Bliv Du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd. Och låt mig alla dagar få leva av Din nåd!" Sov Gott!
Gud är god och älskar var och en av oss lika mycket. Alltid redo att hjälpa när vi ber om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)