Söndag 12 januari 2020. En minnesrik dag Tiden går!Yngsta barnet har blivit 53 år gammal!

Visst är det något att minnas!  Året var 1967!
Georg var anställd  som juniorsekreterare i Örebromissionen. Det innebar en hel del resor i landet.
Den här dagen, 12 januari var dagen innan han skulle åka från Örebro till Kiruna med bil för att ha ett par veckors utbildning av juniorledare!

Vi väntade vårt fjärde barn som borde ha anlänt någon vecka tidigare men detta barn ville själv bestämma vilken födelsedag  som sedan skulle följa med resten av livet.

När vi på förmiddagen kom till BB och barnmorskan fick veta att Georg nästa dag skulle åka från staden så kallade hon till sig en läkare och berättade vår situation.
Eftersom Elsemarie, enligt alla regler, skulle varit född redan en hel vecka tidigare så beviljade doktorn en påskyndande spruta som satte fart på det  lilla envisa barnet.

Vi hade tidigare tre barn. Sven, Kerstin och Ulla. Nu 13 år efter Ulla skulle dessa få ett syskon.
De tre första var födda i Stockholm, Karlstad och Filipstad
 "  Varför blev det så? Ja, varför blev det så? ", minns jag att någon, på en födelsedagsfest för en av Georgs syskon några år tidigare  sjöngs  på en fest!
Att pappa skulle få vara med på sjukhuset hade tidigare varit otänkbart men nu , 17 år efter första barnet  hade tiderna ändrats och pappor var varmt välkomna att vara med! Ja t.o. m. ansågs de vara till nytta !!!

Georg hade fullgjort värnplikten på sjukhus och hade på den tiden tankar på läkareutbildning Att få  ha  pappa med vid detta stora tillfälle var vi, som föräldrar, så tacksamma för.

Nästa dag fick Elsemarie och jag besök och fick också ta ett ömt farväl av Georg , som skulle vara borta de veckor som var bestämda i almanackan.

När det efter några dagar var dags för  oss att åka hem så var vi tacksamma för att ha våra vänner  Eva och Göran Sturve , blivande missionärer i vår stad!

Visst har vi under årens lopp med ett leende pratat om hur Göran ett år tidigare hämtat Evas och hans första barn, en son,  på samma BB där han nu hämtade Elsemarie och mej.
Visst hade Georg gärna själv hämtat oss men vi var ändå glada för att Georg hann vara med första dagen av vår yngsta dotters födelse och att vår goda vän Göran fanns till hands. Vi hade nära relation till varandra och det kändes naturligt att vi fick ta emot denna tjänst innan de senare under året reste till Sydamerika som Örebromissioens missionärer!

Hemma i vår trea i Varberga väntade syskonen och det var stor glädje att få en lillasyster.

Från Figeholm kom mormor Alva och , även om hon tyckte att det var onödigt med ännu ett barn, så blev hon och Elsemarie de bästa vänner och förblev så till den dag mormor Alva fick säga adjö till ett stort antal barnbarn. Älskad av dem alla ! Somrarna i Figeholm, med Östersjön nedanför trädgårdsbacken och det "stora, stora" berget mitt emot mormors hus, där hon ensam bott efter morfar Edvins död , ännu ej fyllda 60 år!

Nu är Elsemarie gift med Lasse, båda rektorer och med tre vuxna barn, som jag har fått njuta av att ha i min närhet! Nu är jag sist kvar i den gamla generationen!
Tacksam för ett rikt och intressant liv.
Tillsammans med en stor familj och med Gud som ständig följeslagare! Hur skulle jag kunna vara annat än tacksam för nåden att jag och mina syskon fick lära oss att GUD ÄR KÄRLEK OCH ATT INTET MÖRKER FINNS I HONOM!  SOV GOTT alla vänner

Det här blev visst en "annorlunda blogg". Men jag säger som jag brukar.  Man kan läsa i dag, i morgon eller inte alls!! "Frihet" kallas det . "Frihet under ansvar" , säger vi i skolan!  SOV GOTT!