Lesjöfors jul 1955 och en del av det svåra året 1956.

Den här tisdagen började jag med att tidigt gå till träning.Kroppen kräver det , när man en gång börjat.
Ringde sedan till Lesjöfors och frågade Marianns mamma Barbro om det där med att de gamla hyreshuslängorna, som jag tidigare nämnt om, hade namn. Vår vän Sara Rockberg och hennes man bodde i " Stålfjädern".Ganska snart lärde vi oss att känna igen våra kunder och visste också var de bodde. Mariann med föräldrar bodde i "Gamla skolan".En del bodde i "Amerika","Arvika","London", "Västerås", "Svartsjö,""Bulgarien","Smegårn". Hyreshuslängorna rymde en stor del av folket. Vi hamnade alltså i ett modernt hus, som också inrymde en ny livsmedelsbutik. Mitt emot byggdes ett ålderdomshem. När vårt hus Vällingby ,var klart började man bygga "Grötbo" och senare "Skymningen".Det moderna Lesjöfors byggdes uppe på "höjderna" till vänster om stora genomfartsgatan där vår affär låg som första affär på vänster sida. I Lesjöfors använde man sällan ord som vänster och höger utan man sa "Norl" o"Sör". Det gällde också inom hemmets väggar. En stol tex. kunde stå mot "Sör". Egentligen ganska roligt med ett språks särarter.

Affärerna på bruket gick framåt och därmed behövdes mer personal av skilda slag. En hel del ingenjörer flyttade in och vartefter byggdes det många villor, som allt gjorde att också vår omsättning ökade. Kunderna var snälla och trevliga och ordet "stress"var avlägset.
Vi fick många vänner och levde, ett i stort sett, bra liv. Ett av våra nöjen var att åka den kurviga vägen in till Filipstad för att köpa korv i "körvburn." Karin och Erik Hedlund,våra vänner från tiden i Stockholm,hade ingen bil när vi kom till  Lesjöfors, men köpte en sådan samma år som vi kom dit, vilket gjorde att vi kunde göra gemensamma utflykter. Deras barn, PerGöran, KarlOlov och Birgitta var lika förtjusta som våra barn, när vi åkte till "körvburn" och köpte "körv och mos" med de tillbehör barnen önskade.

På sommaren 1955 hade vi  ett par veckor besök av våra vänner Dagny och Henry från Stockholm. De hörde på något sätt till vår familj och våra barn fick i dem ett extra farmor och farfar-par. De betydde hela livet så mycket för oss och vi för dem.
Julen kom och vi fick besök av min syster IngaMaj,Sune, Lena och Anders. Vi fick en fin jul tillsammans.

Den 12 februari hade vi kaffegäster, som så ofta. Denna gång var det våra vänner Britta och Ingemar Engström, med sina barn Sam, Anette och Jörgen ( de fick senare en lillebror som fick heta Bror och som blev en skicklig pianist. I dag känd av de flesta örebroare, som rör sig i musikens värld.)

Att jag nämner detta datum beror på att just när de skulle gå hem, blev vår lilla Kerstin, 4 år, sjuk.
Hon fick feber och nästa dag hade hon fortfarande feber, dock inte så hög Vi trodde att hon blivit förkyld och avvaktade med att kontakta läkaren. Jag stannade hemma från affären. Mariann hade slutat hos oss och just då hade vi ingen hjälp i hemmet. Kommande natt sov hon inte mycket, kräktes och bad hela tiden om vatten , som hon fick kräkas upp. Hon var något frånvarande och sa att hon hörde klockor ringa.Hon hade också fått röda utslag på kroppen. Vi bestämde att genast nästa morgon ringa läkaren vilket vi också gjorde.
Han hette Doktor Coopman, hade varit epedemiläkare och vi hade stort förtroende för honom.
Han gick in till Kerstin, gjorde något som kallas nackprov, tittade på utslagen. Hela tiden utan att säga ett ord. Gick ut ur rummet, lika tyst. Vänder sig till mej och säger :" Var kan vi prata?" (det här blir kanske väl detaljerat, men jag kan aldrig glömma den stunden) Vi gick in i vardagsrummet och nu säger han:" VARFÖR har ni inte ringt tidigare? Folk ringer om småsaker och ni har ej ringt. Flickan har hjärnhinneinflammation!
 Det här är allvarligt."
Under vår tid i Stockholm hade en god vän, en ung pappa, fått just denna sjukdom och han fick skador även om han överlevde.Så mina tankar gick direkt i den riktningen. Jag grät. Doktorn gick till sin mottagning i närheten och sa att han genast skulle ringa efter ambulans från Karlstad. Vi fick ej ha kontakt med andra barn i huset. Jag ringde till Georg och vi kom överens om att han skulle följa med i ambulansen och jag sköta om affären. Jag har nämligen något av skräck för sjukhus och allt i samband därmed.
Under förmiddagens gång ringde doktorn tre gånger för att höra om ambulansen kommit, ringde till Karlstad för att påskynda.Till slut kunde vi ringa och säga att den kommit och doktorn var så tillvida nöjd. Tänk att vi då hade en läkare som direkt förstod vad det var för fel.

Ryktet spred sig snabbt i samhället och folk kom in till mej i affären och sa att de bad till Gud för Kerstin
Religiösa eller inte. Alla gjorde vad de kunde . En del av våra nära vänner kom in och grät.

Nu borde jag kanske inte sluta när det är som sorgligast men jag gör det och fortsätter i morgon för det finns mer att berätta.
I morse när jag vaknade tonade en sång i mitt inre.Georg, jag och barnen sjöng den ibland tillsammans under vår tid i Lesjöfors. " Det finns en Gud som evig är. Hans nåd var dag mig bär. Hur än det skiftar på min stig, Han vakar över mig." Gott att veta! Sov gott alla bloggläsare!       

Lite Örebro2012. Mycket Lesjöfors 1955

Ville ej träna i dag, då jag inte är riktigt pigg. Skrev äntligen brevet till SAS i Oslo och tackade för den fina 85årspresenten vi fick på resan till NewYork. Har väntat på ett foto som jag ville skicka med. Därför dröjsmålet. Frostade av frysen i köket. Kaffegäst. Telefonsamtal från barnbarn. "Hej farmor! Får vi komma till dej på torsdag? Det var så länge sedan vi sågs." Jag älskar sådana telefonpåringningar. Ska bli så roligt att ses.
Nu till Lesjöfors där år 1954 gick mot sitt slut. Ett år rikt på händelser i vår familj. Vi hade nu bott lite provisoriskt i nästan ett år. Den första februari, tror jag, hade "Vällingby",3våningshuset, byggts färdigt och vi kunde, med vänners hjälp flytta in. Tre trappor upp. Hiss? Tror inte att det fanns någon sådan i bygden. Och inte spelade det någon roll för oss, unga människor. Nu hade vi kök med kylskåp, badrum, två sovrum, vardagsrum med balkong. Vad mera kunde man begära? Ett krux var att det var lång väg till affären men vi hade ju vår lilla morris som vi förresten fick garage till i samma hus.
Vet ej om jag berättat att vi bytte ut namn från Färg och Möbelaffär, till Färgcentrum, som affären sedan kallades. Några prylar från Färgcentrum finns i dag i det fina museum man ordnat i samhället. Verkligen värt ett besök. Bl.a. finns vår lacknaftapump där.Vi lät trycka nya etiketter och annat med vårt nya företagsnamn.Redan efter tre veckor hade vi besök av nattgäster.Några dagar senare var hela "strängmusiken",ja kanske inte alla, men i gästboken finns 17 namn, hos oss på kaffe. Jag har alltid gillat att baka och jag hade god hjälp av Mariann.

I maj kom min syster Ingabritta på besök och den 27 maj tog hon Sven med sig hem till Figeholm.
Den 8 augusti kom IngaMaj med Lena och Anders, jag med Kerstin och Ulla, hem till mamma."Vilket stim, men o så roligt",står det i mammas dagbok. Innan dess,den 4 augusti hade min bror Helge, med fru Karin och sonen Christer, 6år, flyttat till Stockholm igen efter att i 5 år bott i Figeholm.Så nu skildes kusinerna åt.

Den 18 augusti åkte jag och mina barn hem till Lesjöfors och det blev väl något lugnare i Högskulla.Men mamma var alltid ledsen när vi åkte, så också nu. Den 3 sept. åkte IngaMaj med sina barn,"och lämnade ettt stort tomrum" står det i dagboken. Nu var mamma och Stina ensamma i stugan. Sommargästerna hade också lämnat och IngaBritta, som kom hem till mamma ibland , hade åkt till London för språkstudier den 23 juni och kom hem den 22 december och fick fira jul med mamma och Stina. Ser i dagboken att Helge, Karin och Christer också kom till Högskulla för julfirande.
Hur vår jul i Lesjöfors blev måste jag tänka på till i morgon.

Nu är det kväll och jag tackar Gud för denna dag. Hans nåd är ny varje morgon och tar inte slut när kvällen kommer. 

Örebro 2012. Lesjöfors 1954.

Det blev ingen kyrka i dag heller. Ska kurera mig ett par dagar till. Någon förkylning möjligen på gång. Hade förresten tid hos min läkare i fredags för den årliga undersökningen, men fick återbud för att hon blivit sjuk.
Dagen har snart tagit slut. Jag har gjort några tappra försök att få in några bilder.Ska fortsätta med det innan jag glömmer.Just nu ringde "ängeln. Han kommer hit i morgon. Det gläder mig.

Ja nu var det Lesjöfors. Hösten gick och kundernas antal ökade. Vi jobbade på för att allt skulle funka och vi skulle få kunderna att trivas. Egentligen fanns ej underlag för två färgaffärer men "den som sig i leken gett får också leken tåla"! Brukshandeln med speceriavdelning, manufaktur och färgavdelning var ju etablerad sedan många år. Men kunderna kom och givetvis hade vi stöd från församlingsmedlemmar i Saron, som kom till vår affär. Hur det nu var så fortsatte både vi och brukshandeln med våra affärer och ingen behövde "slå igen".
Georg hade redan i Kil lärt sig att rama in tavlor och nu köpte han av en färghandlare i Filipstad en såg för detta ändamål. Den var begagnad och kostade 125 kronor, minns jag. Det blev "snurr" på tavelinramningar.
Nyköpings Ramfabrik fick många order. Ett bra tillskott för oss medan vi jobbade vidare med att få fart på affärerna när det gällde färger och kemik
alier och annat som tillhörde branschen.
Julen närmade sig. Georg var duktig att hitta på fina skyltningar och gjorde nu, som han gjort i Kil. Lånade en radiogrammofon och högtalare och julskyltningssöndagen efter klockan 3 då papperen togs bort från samhällets skyltfönster, började julmusiken strömma ut. Jag har ännu kontakt med vår barnflickas mamma,som nu är 86 år, och när vi pratas vid så nämner hon alltid om Georgs julskyltningar med tävlingar osv."Tänk så roligt det var", säger hon.

Vi bodde kvar i den gamla mjölkaffären medan vi väntade att ett nybygge nästa år skulle bli klart för inflyttning. Vi hade gäster, som vanligt och alla visste ju om vår situation. Jag gruvade mig för julafton. Ingen av våra nära och kära fanns i närheten och jag såg fram emot en dyster jul .

Men våra vänner sedan tiden i Stockholm, Karin och Erik Hedlund, förbarmade sig över oss och trots sina traditioner att fira jul med släkten fick vi också vara med. När jag nu räknar så var vi 15 personer i deras hus,som då bestod av 2 rum och kök för deras del att disponera.
Men så trevligt vi hade och så god mat vi fick. Vi gav också julklappar till varandra. Nu finns bara en son kvar av den familjen, som då bestod av 5 personer..
Juldagarna var det bjudningar både hos oss och hos goda vänner. Och vi fick alltså en bra jul.

Nu känns det som om jag behöver ta en Alvedon och gå till vila.Tacksam för en skön och vilsam dag.

Fler foton. Jag tränar.

    Jaha, nu ska det bli fler foton här. Innan jag glömmer det jag för en stund sedan lärde mig

Detta foto från affären i Kil  när vi nyss flyttat dit År 1951.Georg tittar i den stora Riksprislistan.
.

Ska försöka med fler foton. Fast inte i kväll.

Nu ska Ruth pröva sina kunskaper 2012.

Som ni vet så har "ängeln", som bodde i källaren ett par månader, nu flyttat och jag har ej längre hjälpen så nära, men ett telefonsamtal bort har jag ett barnbarn, villig att hjälpa, men väldigt ont om tid. I dag kom han, före vokalensembleövningen på Risbergska, och om jag ej lyckas med att skicka bilder nu , så är det absolut inte hans fel, kan jag försäkra. Jag har en del inscannade bilder och tror att jag bara skickat ett fåtal, så nu ska jag  göra vad jag kan.

          Här i Hörningsnäs bodde farmor,farfar,farbröder och fastrar. Åtta kilometer från mitt föräldrahem.Här fanns grisar, kor,en häst, höns och gäss. Vilken tillgång för oss barn att få vara där emellanåt.Bara en batteridriven radio  höll oss medvetna om att det finns en värld därute.

Söndag 2012 i Örebro. Lesjöfors 1954.

Här kommer nu de utlovade fotona från Kil 1954. Strängmusiken, gemensam för Missionskyrkan ,Baptisykyrkan och Pingstkyrkan. Georg sångledare.

Vår fyraårige Sven sitter längst fram mellan missionskyrkans och baptistkyrkans pastorer. Georg sitter längst ut till höger.Fotot är taget i Baptistkyrkan.Dess pastor Karl Gradin bodde granne med oss och jag har i en tidigare blogg nämnt om honom. Klicka på bilden så blir den något större.

Marknad.Borensberg. Lesjöfors 1954.

Meningen var att jag skulle gå tillbaka till tiden i Kil och visa en del bilder som ej kom med tidigare.
. Men som ni vet så kan jag aldrig hålla löftena om bilder.
Så jag ska bara säga att den årliga marknaden i Borensberg där jag skulle varit med yngsta dottern, som har sina rötter där, fick nöja sig med enbart dottern, eftersom jag inte var riktigt frisk i morse och föredrog att stanna hemma. Jag har en del vänner där och dottern naturligtvis ännu flera från åren 1973 till 1982.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg utan gå tillbaka till Lesjöfors där livet nu började formas för vår familj. Nu gällde det alltså att hitta en barnflicka till Ulla. En familj som var med i kyrkan bodde granne med en familj i ett hyreshus.Minns ej namnet just nu men det ska jag återkomma till. Alla hyreshus hade sina egna namn. Denne granne hade en dotter som gått ut Enhetsskolan, som det hette innan grundskolan kom. Tror att man slutade efter klass 8 och att Grundskolan utökades till 9 år. Jag är ej säker men ändrar senare om det behövs. Det beslutades att deras dotter Mariann skulle ta hand om våra barn. Jag skrev i mitt förra inlägg att det skulle bli en angenäm historia.Det skrev jag eftersom vi var att gratulera, som fick en sådan hjälp till barnen.
Varje morgon kom hon i god tid . Alltid med ett stort leende. Barnen kom att älska henne och ni kan nog förstå att vi  var lyckliga över denna lösning på barnvaktsproblemet. Hur denna 14-åring hann med att sköta hemmet och barnen, baka,  laga mat och städa den tråkiga lägenheten funderar jag ännu över. Och alltid lika nöjd och glad var hon. Det kommer bild på henne och barnen såsmåningom.
Skulle ha berättat lite mer men känner att jag börjar bli lite " skraltig" så det blir en Alvedon och sängen så kanske jag kan gå till kyrkan i morgon. Tur att Gud finns överallt och inte bara i kyrkan för där har jag ej varit på flera söndagar och jag vill ju prata med Gud varje dag.
Just nu ringde Elsemarie på hemväg från Borensberg. O, vilken dag hon har haft där!Så många gemensamma vänner hon hade hälsning från.