Så klart blir farmor glad och minnen dyker upp. När den nu i orkester spelande redan som 6-åring började spela och jag hade förmånen att på dagis hämta och följa med till Betels musikskola för övning. Den minsta lilla fiolväska man kan tänka sig bar hon högtidligt och lycklig redan då. Vi åkte buss in till stan och jag minns hur en och annan log när de såg den lilla flickan med den lilla fiollådan. Med det intresset vid den åldern anade medföljande farmor att det inte var tillfälligt. Därför kändes det gott i farmors hjärta att i dag få denna hälsning då jag skrivit att jag är så glad för att hon är musikalisk och kan spela i orkester! Att ha fått följa med HELA vägen är av oskattbart värde för en gammal farmor, som nu har nöjet att få ta en fika med Kristin emellanåt. Vi håller fortfarande ihop!
Om att resa och komma hem igen,tycker jag inte! Innan jag ger mig iväg har jag resfeber. När jag kommit dit jag ämnade mig trivs jag så bra så jag vill inte åka hem.
Resfebern gör åter sitt inträde och jag anländer åter till den plats som jag lämnade och jag vill inte komma tillbaka. Inte just DÅ.
Nu ska allt bli som det var FÖRE resan. Men det blir det inte. Jag VILL inte komma hem för jag hade så trevligt borta och blev uppassad och lärde mig att smita undan sysslor som jag i ett tidigt skede erbjudit mig att utföra. Jag tog ledig tid.
Det värsta är ändå inte de nu sagda sanningarna utan jobbet med att packa ur resväskan!Så har det alltid varit!
Nästa gång bär det iväg till Island! Spännande värre. Jag har, tack vare min reslystna man och mina barn varit ute och rest en del. Inte så konstigt när man fått leva så länge! Tack Gud!
Nu gäller det att hålla sig på hemmaplan för undvikande av resors konsekvenser!
Det är inte bara det där med resfeber och uppackning av resväskan utan också att jag utöver resfeber FÖRE resan, vid ankomsten till bestämmelseorten drabbas av besök av Jon Blund i två till tre dagar. Då är jag så sömnig och får tvinga mig att se pigg och glad ut!
Resans sista dagar blir resans bästa!
Så kommer jag hem och vem står där och väntar som om han skulle vara avlönad? JO, JON BLUND!
Så kommer två tre dagar då jag bara vill sova. Men tiden därefter är underbar och jag kan berätta om allt roligt som resan bjudit på!
För att, som vår hulda moder lärde oss, vara sanningsenlig så skulle jag kunna ta ett foto av min fortfarande OUPPACKADE resväska sedan gårdagen. Men jag avslutar i stället med en liten rolig historia och önskar er alla GOD NATT! I morgon blir en ny dag om Gud vill !
Om ni läst den här förut så meddela mig så jag inte upprepar den alltför många gånger. Men de där minnena av barnbarnen njuter min generation av att få återkomma till. Igen och igen och igen!
Filip vägrade att somna. (Kanske var han inte trött men det var mormor). Filip säger:" Vi kan fjåga mamma och hööja va hon säjej! " "Filip, det VET jag. Hon säger att nu måste du sova!"
Han är tyst en stund innan han ser mig i ögonen och säger sakta:" JAHA! å då jöj inte ja dä!"
Sov gott mina vänner! Vi ber för våra syskon på SriLanka, som så hårt drabbats av ondskan.
GUD har dock sista ordet! En dag ska det visa sig. Till dess är vi med i hans arme'!
MOT DET ONDA! FÖR DET GODA!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar