En stor dag då äldste sonen fyller 69 år. Eftersom min "julsjuka" vajar fram och tillbaka håller jag mig inomhus ännu ett par dagar. Dessutom är väglaget ej det bästa för en snart 92-årig dam att ta en fight med.
Vi firade Sven med jättegod "Hämtmat" med semla från Hälls till efterrätt! Sven, Maria , Kristin och jag. Jag är ännu lite tagen av den sjuka jag kallar för Julsjukan eftersom den , trots att den ej härjar VARJE år, dyker upp samma veckor på året och då omkring jul-nyår!
Så klart det här låter knäppt men är för mej en verklighet,
även om jag har god fantasi som en hjälp i livet!
Kolgrillen på min gata fick i dag stå för den läckra maten. Trevligt att få äta med familjen då och då.
I kväll fick jag veta att alla tre barnen Hallqvist (i Växjö, Göteborg och Örebro ) ligger sjuka i förkylning. För min del yttrar det sig omväxlande med snuva, halsont, yrsel och lite olika för varje dag. Om jag en dag är borta har jag antingen stuckit till Kanarieöarna (om det är där solen finns)
eller flyttat till Himlen.
Dock tror jag mest på att jag, i alla fall också i morgon är kvar i Örebro.
"Mitt liv är i dina händer Gud", skrev Kristian när han, nyss lärt sig skriva och ville berätta lite om sig själv på ett pappersark. Hoppas att det finns kvar i någon kartong i förrådet.
I dag hade jag inga blommor till Sven men kommer alltid på hans födelsedag ihåg den enormt stora bukett blommor som kom till Södersjukhuset i Stockholm dagen efter hans födelse.
Avsändare var Färgfirman Alfort & Cronholm där både Georg och jag var anställda på den tiden.
Jag i butiken på Norrlandsgatan. Georg i butiken på Kungsholmen.
Vi hade fått en modern lägenhet med BADRUM! ( dock icke kylskåp! Maten hängdes ut genom fönstret i en plastkasse över natten. Till matvarubutiken gick man varje dag!)
Lägenheten låg i Johanneshov och dit flyttade vi något halvår innan Sven föddes! Vi hade lång väg att cykla till våra jobb morgon och kväll.
Jag jobbade så länge jag kunde för anställningstiden var ej tillräckligt lång för att jag på grund av graviditet skulle få ersättning från firman och det betydde att ekonomin skulle bli därefter! Försäkringskassa är en benämning jag på den tiden inte hade anledning att befatta mig med!
Från firman hade dock utgått ersättning, jag tror under ett år, om jag haft ytterligare några månaders anställning. På den tiden utgick ej någon ersättning från Försäkringskassan vid barnafödande.
Det följde en prövningens tid för en ung familj men man anpassar sig och räknar med Guds välsignelse och "Gud sviker ALDRIG!" " Visst är det så, farmor? " skrev mitt vuxna barnbarn i ett SMS till mej häromdagen! Gissa om jag blev glad att mitt "ordspråk" landat!
Nu kommer jag ihåg att jag har en del att skriva, som ej blev färdigskrivet då det var dags.
Jag får återkomma till det för nu är det dags att sova igen!
Måste tänka på hälsan också. O vad jag önskar få arbetslusten tillbaka!
Sov gott mina vänner! Jag mår inte bra av detta väder. Tror att jag ska resa bort ett tag lite senare för att få lite omväxling! Det brukar pigga upp lite! "Arbetslusten tillbaka"!
onsdag 30 januari 2019
tisdag 29 januari 2019
Tisdag 29 januari 2019. Tillbaka till år 1943 då jag lämnade mitt föräldrahem för Stockholm.
Grått och trist är vädret! Så bra att jag blev tagen ut på stan av ungdomarna häromdagen! Nu ser det ut att dröja till nästa "utfärd" för nu har det snöat och frusit och, ja jag kan bara dra slutsatser av det jag ser genom fönstret på gatan framför SCB och varningar av vänner att jag inte ska ge mig ut, ens med rullatorn.
På torsdag ska jag försöka ta mig till hårfrisörskan för jag mår inte bra av alltför långa uppehåll mellan våra möten.
Hur jag mår i övrigt? Jo "julsjukan" som återkommer med några års mellanrum följer mönstret så att säga. Det börjar med hela skalan av tillhörande småkrämpor. Sedan kommer ett par dagar av det man tror är tillfrisknande på gång innan det börjar med ett litet urval av de krämpor som hör julsjukan till och "typ" börjar om igen.
Då bestämmer jag mig för att "jag är nog sjuk", vilket ger mig tillåtelse att gå i morgonrock dagen lång! Så kan det fortsätta 5-6 veckor och varje dag är lika spännande att möta. Undrar hur nästa dag ska bli!
Det är sådana dagar man får tid att tänka och ju äldre man blir ju mer tänker man på barn och ungdomstiden. Åtminstone upplever jag det så. Jag har just fått en bok, av äldre datum i mina händer, om jag nu "kommer till skott" så den blir läst inom en nära framtid.
Jag gillar titeln: "Aldrig mer ensam". Nicky Cruz, en av 17 syskon kände att hans föräldrar inte älskade honom och lämnade ,16 år gammal, sitt föräldrahem i Puerto Rico för att senare hamna i New York City där han drev omkring på gatorna och blev en våldsam gangsterledare tills han en dag upplevde att någon älskade honom. Hans liv förändrades när han fick möta Jesu kärlek.
"Ensam? Kanske. Men aldrig övergiven!" Så står det på bokomslaget.
Detta är det underbara med att ha Jesus som följeslagare. Man behöver ALDRIG känna sig övergiven även om man kan känna sig ensam.
Mina tankar går till den där dagen när jag som 16-åring lämnade mitt föräldrahem med mamma, pappa och syskon för att resa till storstaden Stockholm .
Kvällen innan hade jag svårt att somna. Jag har senare förstått att det var ångest jag upplevde.
Jag minns ännu hur det kändes.
Julgransplundringarna var över och jag hade sagt farväl till grannar och vänner.
I Figeholm hade firats bröllop mellan Maj-Britt och Anker, båda med sina föräldrahem på Äspö.
De hade i Stockholm ordnat med sitt första gemensamma hem och gladdes över att efter bröllopsfestligheterna nu få anträda färden tillbaka till Stockholm och sitt nybildade hem i Hammarbyhöjden.
Det ordnades så att jag fick ressällskap med dem och vi åkte tidigt på morgonen med tåg från Oskarshamn. Förmodligen buss dit.
I Hultsfred var det tågbyte. Likaså i Linköping. Det var krigstider och på tågen fanns soldater på väg till sina förläggningar efter permissioner.
Det var en dyster morgon och jag minns särskilt Linköpings station som motbjudande. Vi hade matsäck med oss.Lite här och var kunde man på skyltar läsa:" En svensk tiger": Det var med tanke på spioner som fanns men ingen visste var!!! Det blev naturligt att hålla tyst i offentliga sammanhang. Man kunde aldrig vara säker på att man inte var avlyssnad. Förunderligt snabbt kom detta in i allas medvetande och man lärde sig att inte lita på någon. Dessa skyltar fanns överallt så de där orden sitter i huvudet än i dag. Inlärning genom repetition!
Framåt kvällningen kom vi till Stockholms Central. Förra gången jag var i Stockholm var som 9-åring och då åkte jag båt. Då var det en liten sommarutflykt. Nu var det annorlunda.
Vi tog taxi till Hammarbyhöjden varifrån vi ringde till Magda och Harry Johansson hos vilka jag skulle bo och tillsammans med dem jobba i deras affär, Corona Färg och Kemikalieaffär.
Jag hade till jul jobbat i K.G. Karlssons Manufakturavdelning i Speceri och Diversehandeln
i lilla Figeholm och trivdes gott med affärslivet. Hade också hjälpt pappa att sälja jultidningar!
Nu skulle jag bekanta mig med en ny bransch och nya arbetsförhållanden i en storstad.
Nu gällde det att hänga med i svängarna.
Efter en stunds samvaro med mina småländska vänner åkte jag sedan ensam taxi
till Havregatan nio, på Söder och nära Ringvägen!
Jag minns att chauffören satte in min sockerlåda och ett par gamla resväskor innanför ytter
dörren i trapphuset.
Nu skulle jag ta mig tre trappor upp. På en tavla på väggen kunde jag läsa namnen på de som bodde i huset. Eftersom ju mitt värdfolk bara visste att jag var i stan så stod jag där nu nedanför trapporna och funderade. (Nu skulle FB ha varit med!)
Jag minns att jag hade en känsla av att jag kom på "fel" dag för just den där kvällen hade de besök av Harrys far från Lindesberg som var i något ärende i storstaden och jag hade fått antydan om att en annan ankomstdag hade varit bättre.
Jag hade en känsla av att jag skulle bli ett störande moment. Men jag måste ju passa på att resa den dag jag hade sällskap hela vägen så jag fortsatte som planerat var. Där stod jag i min utsatthet.
Vad skulle jag nu göra? Att gå uppför trapporna och be om hjälp att bära var ju otänkbart då jag visste att de hade så fint besök .
Jag tog en pryl i taget, sist sockerlådan, och bar upp för de tre trapporna.
När allt stod utanför deras dörr ringde jag på och blev insläppt utan några direkta glädjeyttringar.
Lägenheten bestod av två rum och kök samt en liten hall med en säng där en syster till Magda bodde.
Jag hade ju tidigare varit där så jag visste. Jag tror att jag tidigare i någon blogg berättat om att det smala köket var avdelat med en rullgardin där på ena sidan diskbänk och spis fanns.
Den andra delen hade fönster mot gatan och ett par skåp. Under väggskåpet stod min säng på vilken jag ställde min packning.
Middagen höll på att förberedas och den skulle börja med en omelett. Jag fick en stekpanna i mina händer, lite salt i stekpannan och så något att gnida runt detta med. Denna behandling skulle göra att omeletten inte fastnade i stekpannan. Där lärde jag mig något för livet!
Så satt jag med vid bordet. Högtidligt värre hos ende sonen till en direktör från Lindesberg.
Av samtal minns jag intet. Har heller inget minne av att jag nonchalerades av de tre vuxna.
Men pirrigt var det!
De hade inga egna barn och vår bekantskap var ganska ytlig. Den hade ju under åren uppehållits genom brev utöver min veckolånga vistelse hos dem några år tidigare och något enstaka besök av dem hos oss i Figeholm
Jag hjälpte till med disken. Gästen tog taxi till sitt hotell och mitt nya liv, långt hemifrån, tog sin början!
Mamma och pappa ringde nog för att få veta att jag var på plats.
Det kostade 1 kr och 20 öre för att ringa 6 minuter och man talade om när man beställde samtalet om man ville prata 3, 6, eller 9 minuter. En period var tre minuter. Om jag någon gång bad att få ringa så begärde jag av telefonisten två perioder. Brevportot var 15 öre, höjdes senare till 20 öre.
O, vad jag skrev många brev i köket på Havregatan!!
Chefen brukade skoja med mig och störa mig med att skrattande säga:"Skriv nu "kära hälsningar"!
Naturligtvis var det tryggt för både mig och mina föräldrar att få börja mitt unga liv i storstaden på detta sätt. Att två makar i 45-årsåldern, utan erfarenhet av egna barn, plötsligt få in en tonåring i sitt hem och dessutom mer eller mindre som familjemedlem, var nog ett vågspel. Att mina besök tillsammans med mina tvillingsystrar sommaren 1935 på Vita Bandets Vilohem i Figeholm skulle få sådana konsekvenser var det ingen som då tänkte på.
"Mamma skriv lite om hur det var förr i tiden! Hur det var under 90-talet vet vi själva" , sa dottern i dag. Nu har jag suttit här och tänkt tillbaka och det kanske är nyttigt för hjärnan.
Nu är det bara att fortsätta för visst har jag minnen från de där åren det begav sig !
Natti, Natti, mina vänner! Gud är trofast och sviker aldrig!
På torsdag ska jag försöka ta mig till hårfrisörskan för jag mår inte bra av alltför långa uppehåll mellan våra möten.
Hur jag mår i övrigt? Jo "julsjukan" som återkommer med några års mellanrum följer mönstret så att säga. Det börjar med hela skalan av tillhörande småkrämpor. Sedan kommer ett par dagar av det man tror är tillfrisknande på gång innan det börjar med ett litet urval av de krämpor som hör julsjukan till och "typ" börjar om igen.
Då bestämmer jag mig för att "jag är nog sjuk", vilket ger mig tillåtelse att gå i morgonrock dagen lång! Så kan det fortsätta 5-6 veckor och varje dag är lika spännande att möta. Undrar hur nästa dag ska bli!
Det är sådana dagar man får tid att tänka och ju äldre man blir ju mer tänker man på barn och ungdomstiden. Åtminstone upplever jag det så. Jag har just fått en bok, av äldre datum i mina händer, om jag nu "kommer till skott" så den blir läst inom en nära framtid.
Jag gillar titeln: "Aldrig mer ensam". Nicky Cruz, en av 17 syskon kände att hans föräldrar inte älskade honom och lämnade ,16 år gammal, sitt föräldrahem i Puerto Rico för att senare hamna i New York City där han drev omkring på gatorna och blev en våldsam gangsterledare tills han en dag upplevde att någon älskade honom. Hans liv förändrades när han fick möta Jesu kärlek.
"Ensam? Kanske. Men aldrig övergiven!" Så står det på bokomslaget.
Detta är det underbara med att ha Jesus som följeslagare. Man behöver ALDRIG känna sig övergiven även om man kan känna sig ensam.
Mina tankar går till den där dagen när jag som 16-åring lämnade mitt föräldrahem med mamma, pappa och syskon för att resa till storstaden Stockholm .
Kvällen innan hade jag svårt att somna. Jag har senare förstått att det var ångest jag upplevde.
Jag minns ännu hur det kändes.
Julgransplundringarna var över och jag hade sagt farväl till grannar och vänner.
I Figeholm hade firats bröllop mellan Maj-Britt och Anker, båda med sina föräldrahem på Äspö.
De hade i Stockholm ordnat med sitt första gemensamma hem och gladdes över att efter bröllopsfestligheterna nu få anträda färden tillbaka till Stockholm och sitt nybildade hem i Hammarbyhöjden.
Det ordnades så att jag fick ressällskap med dem och vi åkte tidigt på morgonen med tåg från Oskarshamn. Förmodligen buss dit.
I Hultsfred var det tågbyte. Likaså i Linköping. Det var krigstider och på tågen fanns soldater på väg till sina förläggningar efter permissioner.
Det var en dyster morgon och jag minns särskilt Linköpings station som motbjudande. Vi hade matsäck med oss.Lite här och var kunde man på skyltar läsa:" En svensk tiger": Det var med tanke på spioner som fanns men ingen visste var!!! Det blev naturligt att hålla tyst i offentliga sammanhang. Man kunde aldrig vara säker på att man inte var avlyssnad. Förunderligt snabbt kom detta in i allas medvetande och man lärde sig att inte lita på någon. Dessa skyltar fanns överallt så de där orden sitter i huvudet än i dag. Inlärning genom repetition!
Framåt kvällningen kom vi till Stockholms Central. Förra gången jag var i Stockholm var som 9-åring och då åkte jag båt. Då var det en liten sommarutflykt. Nu var det annorlunda.
Vi tog taxi till Hammarbyhöjden varifrån vi ringde till Magda och Harry Johansson hos vilka jag skulle bo och tillsammans med dem jobba i deras affär, Corona Färg och Kemikalieaffär.
Jag hade till jul jobbat i K.G. Karlssons Manufakturavdelning i Speceri och Diversehandeln
i lilla Figeholm och trivdes gott med affärslivet. Hade också hjälpt pappa att sälja jultidningar!
Nu skulle jag bekanta mig med en ny bransch och nya arbetsförhållanden i en storstad.
Nu gällde det att hänga med i svängarna.
Efter en stunds samvaro med mina småländska vänner åkte jag sedan ensam taxi
till Havregatan nio, på Söder och nära Ringvägen!
Jag minns att chauffören satte in min sockerlåda och ett par gamla resväskor innanför ytter
dörren i trapphuset.
Nu skulle jag ta mig tre trappor upp. På en tavla på väggen kunde jag läsa namnen på de som bodde i huset. Eftersom ju mitt värdfolk bara visste att jag var i stan så stod jag där nu nedanför trapporna och funderade. (Nu skulle FB ha varit med!)
Jag minns att jag hade en känsla av att jag kom på "fel" dag för just den där kvällen hade de besök av Harrys far från Lindesberg som var i något ärende i storstaden och jag hade fått antydan om att en annan ankomstdag hade varit bättre.
Jag hade en känsla av att jag skulle bli ett störande moment. Men jag måste ju passa på att resa den dag jag hade sällskap hela vägen så jag fortsatte som planerat var. Där stod jag i min utsatthet.
Vad skulle jag nu göra? Att gå uppför trapporna och be om hjälp att bära var ju otänkbart då jag visste att de hade så fint besök .
Jag tog en pryl i taget, sist sockerlådan, och bar upp för de tre trapporna.
När allt stod utanför deras dörr ringde jag på och blev insläppt utan några direkta glädjeyttringar.
Lägenheten bestod av två rum och kök samt en liten hall med en säng där en syster till Magda bodde.
Jag hade ju tidigare varit där så jag visste. Jag tror att jag tidigare i någon blogg berättat om att det smala köket var avdelat med en rullgardin där på ena sidan diskbänk och spis fanns.
Den andra delen hade fönster mot gatan och ett par skåp. Under väggskåpet stod min säng på vilken jag ställde min packning.
Middagen höll på att förberedas och den skulle börja med en omelett. Jag fick en stekpanna i mina händer, lite salt i stekpannan och så något att gnida runt detta med. Denna behandling skulle göra att omeletten inte fastnade i stekpannan. Där lärde jag mig något för livet!
Så satt jag med vid bordet. Högtidligt värre hos ende sonen till en direktör från Lindesberg.
Av samtal minns jag intet. Har heller inget minne av att jag nonchalerades av de tre vuxna.
Men pirrigt var det!
De hade inga egna barn och vår bekantskap var ganska ytlig. Den hade ju under åren uppehållits genom brev utöver min veckolånga vistelse hos dem några år tidigare och något enstaka besök av dem hos oss i Figeholm
Jag hjälpte till med disken. Gästen tog taxi till sitt hotell och mitt nya liv, långt hemifrån, tog sin början!
Mamma och pappa ringde nog för att få veta att jag var på plats.
Det kostade 1 kr och 20 öre för att ringa 6 minuter och man talade om när man beställde samtalet om man ville prata 3, 6, eller 9 minuter. En period var tre minuter. Om jag någon gång bad att få ringa så begärde jag av telefonisten två perioder. Brevportot var 15 öre, höjdes senare till 20 öre.
O, vad jag skrev många brev i köket på Havregatan!!
Chefen brukade skoja med mig och störa mig med att skrattande säga:"Skriv nu "kära hälsningar"!
Naturligtvis var det tryggt för både mig och mina föräldrar att få börja mitt unga liv i storstaden på detta sätt. Att två makar i 45-årsåldern, utan erfarenhet av egna barn, plötsligt få in en tonåring i sitt hem och dessutom mer eller mindre som familjemedlem, var nog ett vågspel. Att mina besök tillsammans med mina tvillingsystrar sommaren 1935 på Vita Bandets Vilohem i Figeholm skulle få sådana konsekvenser var det ingen som då tänkte på.
"Mamma skriv lite om hur det var förr i tiden! Hur det var under 90-talet vet vi själva" , sa dottern i dag. Nu har jag suttit här och tänkt tillbaka och det kanske är nyttigt för hjärnan.
Nu är det bara att fortsätta för visst har jag minnen från de där åren det begav sig !
Natti, Natti, mina vänner! Gud är trofast och sviker aldrig!
måndag 28 januari 2019
Måndag 28 januari 2019. Tidig blogg i kväll!!
Att flytta betyder att man hittar ett och annat som man ej sett på lång tid. Själv måste jag ta tid på mig innan jag kan bestämma huruvida något ska kastas bort, eller inte!
För min del gäller det i första hand bilder, böcker anteckningar, dagböcker, sångböcker.
Efter flytten till nya bostaden har jag haft en del problem med att hitta en del anteckningar och bloggar som jag haft utskrivna. Tänker ofta att "i dag,just i dag, ska jag leta fram allt och återställa det i skick som fanns före flytten. Problemet är att det har gått lång tid och ännu har jag ej hittat och fått ordning på mina utskrifter.
Det är både fördelar och nackdelar med att vid byte av bostad åka ifrån alltsammans och komma åter för att upptäcka att ett och annat är borta och en del som kanske finns kvar finns någonstans men var?
Då återstår att leta på egen hand!
Min förkärlek för att samla anteckningar gör att det kan bli lite problem!
Andra grejer har jag lättare att inte sakna och lägger ej ned så stor möda på att finna dessa!
Min tacksamhet för att själv slippa ha ansvar för flytten överväger dock att en och annan pryl inte går att återfinna! Det jobb mina barn och närstående utförde går ej att med ord beskriva värdet av!
Kom just att tänka på mina föräldrar och flytten vi gjorde från "Lugnet", där jag och mina tvillingsystrar föddes, till Figeholm, köpingen vid kusten, som sedan kom att bli vår fasta punkt i tillvaron från år 1931 till år 1989 när mamma dog och som glädjande nog då övertogs av vår yngsta syster Stina, som ännu bor kvar där.
Jag och mina syskon hann med att bilda familj och för våra barn och barnbarn blev föräldrahemmet i Högskulla ett ställe där vi alltid var välkomna och närheten till Östersjön med badmöjligheter hela dagarna på sommarloven var av oskattbart värde för våra familjer. Där träffades kusinerna och där fanns ingen rädsla för någonting. Allt var, i sin enkelhet, bara roligt.
Vi visste att för mamma var ingenting besvärligt. Hon var tryggheten, som aldrig klagade fast hon måste ha varit trött många gånger då vi, som föräldrar, återvände till våra hem och arbeten, medan våra barn stannade hos mormor, som gav dem så mycket av trygghet och kärlek.
Och tänk så roligt de hade på de då så höga bergen, som med åren vartefter barnen växte, blev allt lägre!
Att vår snälla pappa dog, endast 58 år gammal gjorde att mamma fick ha ansvar för mycket alldeles ensam! En människa som räckte till för alla och som alltid var redo att räcka ut en hjälpande hand NÄR det behövdes! DÄR det behövdes!
Så det här blev! Jag hade tänkt skriva om "Förintelsen", en dokumentär, som visades på TV i går kväll och som väckte minnen!
I dag när Kerstin, Ulla och Lennart var här och städade, (jo jag vet att jag har det "bättre än jag förtjänar",) så berättade Ulla om en bok hon just nu läser och där det står om bombfällning på Söder i Stockholm, nära Eriksdalshallen år 1944.
Hon uttryckte sin förvåning över att hon aldrig hört mej säga något om det fast jag bodde i Stockholm då. Jag var 17 år och bodde inte långt ifrån bombnedslaget.
Visst minns jag det men det var något som bara gav materiella skador och jag ska ej vidare gå in på detaljer med risk för att trassla till det hela.
I just de dagarna var jag dessutom nykär i Georg och var upptagen med andra tankar än ett bombnedslag ( av mindre omfattning,) som jag vill minnas det.
Vi hade på den tiden levt med tal om bomber och krig under fem års tid så vi var nog bara tacksamma att det inte var värre.
Så glad jag är för besök av familjen i dag och för att jag bor så bra så det bara är att skicka dem och hämta jättegod lunch runt hörnet!
Senare kom SMS från Kristin. "Hej farmor! Kan jag komma och fika hos dej?"
Sådana SMS gör mej så glad och Kristin och jag ska senare i veckan äta lunch tillsammans!
Vi fikade med bullar och sockerkaka som Ulla haft med sig och pratade om bl.a. det grå väder som tar musten ur oss! Vart tog solen vägen?
Nu ska jag sova och säger Natti,Natti!
VI tackar nu Gud för bönesvar gällande småbarnspappan, som varit mycket sjuk och som jag tidigare önskat förbön för, och som nu, förvånansvärt snabbt, kommit en lång bit till helt tillfrisknande. Tack alla ni som var med och bad. Det är så gott att få veta när någon behöver förbön, och att det då finns flera att vända sig till som också beder! Tänk vilken tillgång vi äger i detta! Prisa Gud!
För min del gäller det i första hand bilder, böcker anteckningar, dagböcker, sångböcker.
Efter flytten till nya bostaden har jag haft en del problem med att hitta en del anteckningar och bloggar som jag haft utskrivna. Tänker ofta att "i dag,just i dag, ska jag leta fram allt och återställa det i skick som fanns före flytten. Problemet är att det har gått lång tid och ännu har jag ej hittat och fått ordning på mina utskrifter.
Det är både fördelar och nackdelar med att vid byte av bostad åka ifrån alltsammans och komma åter för att upptäcka att ett och annat är borta och en del som kanske finns kvar finns någonstans men var?
Då återstår att leta på egen hand!
Min förkärlek för att samla anteckningar gör att det kan bli lite problem!
Andra grejer har jag lättare att inte sakna och lägger ej ned så stor möda på att finna dessa!
Min tacksamhet för att själv slippa ha ansvar för flytten överväger dock att en och annan pryl inte går att återfinna! Det jobb mina barn och närstående utförde går ej att med ord beskriva värdet av!
Kom just att tänka på mina föräldrar och flytten vi gjorde från "Lugnet", där jag och mina tvillingsystrar föddes, till Figeholm, köpingen vid kusten, som sedan kom att bli vår fasta punkt i tillvaron från år 1931 till år 1989 när mamma dog och som glädjande nog då övertogs av vår yngsta syster Stina, som ännu bor kvar där.
Jag och mina syskon hann med att bilda familj och för våra barn och barnbarn blev föräldrahemmet i Högskulla ett ställe där vi alltid var välkomna och närheten till Östersjön med badmöjligheter hela dagarna på sommarloven var av oskattbart värde för våra familjer. Där träffades kusinerna och där fanns ingen rädsla för någonting. Allt var, i sin enkelhet, bara roligt.
Vi visste att för mamma var ingenting besvärligt. Hon var tryggheten, som aldrig klagade fast hon måste ha varit trött många gånger då vi, som föräldrar, återvände till våra hem och arbeten, medan våra barn stannade hos mormor, som gav dem så mycket av trygghet och kärlek.
Och tänk så roligt de hade på de då så höga bergen, som med åren vartefter barnen växte, blev allt lägre!
Att vår snälla pappa dog, endast 58 år gammal gjorde att mamma fick ha ansvar för mycket alldeles ensam! En människa som räckte till för alla och som alltid var redo att räcka ut en hjälpande hand NÄR det behövdes! DÄR det behövdes!
Så det här blev! Jag hade tänkt skriva om "Förintelsen", en dokumentär, som visades på TV i går kväll och som väckte minnen!
I dag när Kerstin, Ulla och Lennart var här och städade, (jo jag vet att jag har det "bättre än jag förtjänar",) så berättade Ulla om en bok hon just nu läser och där det står om bombfällning på Söder i Stockholm, nära Eriksdalshallen år 1944.
Hon uttryckte sin förvåning över att hon aldrig hört mej säga något om det fast jag bodde i Stockholm då. Jag var 17 år och bodde inte långt ifrån bombnedslaget.
Visst minns jag det men det var något som bara gav materiella skador och jag ska ej vidare gå in på detaljer med risk för att trassla till det hela.
I just de dagarna var jag dessutom nykär i Georg och var upptagen med andra tankar än ett bombnedslag ( av mindre omfattning,) som jag vill minnas det.
Vi hade på den tiden levt med tal om bomber och krig under fem års tid så vi var nog bara tacksamma att det inte var värre.
Så glad jag är för besök av familjen i dag och för att jag bor så bra så det bara är att skicka dem och hämta jättegod lunch runt hörnet!
Senare kom SMS från Kristin. "Hej farmor! Kan jag komma och fika hos dej?"
Sådana SMS gör mej så glad och Kristin och jag ska senare i veckan äta lunch tillsammans!
Vi fikade med bullar och sockerkaka som Ulla haft med sig och pratade om bl.a. det grå väder som tar musten ur oss! Vart tog solen vägen?
Nu ska jag sova och säger Natti,Natti!
VI tackar nu Gud för bönesvar gällande småbarnspappan, som varit mycket sjuk och som jag tidigare önskat förbön för, och som nu, förvånansvärt snabbt, kommit en lång bit till helt tillfrisknande. Tack alla ni som var med och bad. Det är så gott att få veta när någon behöver förbön, och att det då finns flera att vända sig till som också beder! Tänk vilken tillgång vi äger i detta! Prisa Gud!
lördag 26 januari 2019
En rolig dag blir roligare om jag skriver av mig lite innan jag somnar!
När det gäller alkohol och andra droger talar man om "beroende". Det verkar som om jag utvecklat beroende när det gäller att skriva lite innan jag intar sängen.
Jag har numera svårt att fatta egna beslut. Vill helst att andra ska bestämma åt mig. Detta kan så klart ha flera orsaker. T.ex. Lättja, Åldersbetingat, Bekvämlighet, Slippa resonemang ifall jag vill något som inte anses så klokt av mina Rådgivare, Insikt om att jag lever i en annan värld än den jag levde i som egen företagare, där jag hade att fatta många beslut på egen hand ( ja Gud och jag pratade oss ju samman för det mesta förstås)
I dag hann det bli flera SMS mellan Tobias och mej. "Gomorron mormor, hur mår du i dag? Kan vi hämta dej om en timme och vi tar en promenad på stan?"
Jag skulle säga precis hur jag ville ha det med upplägget. Så omtänksamt!
Nu insåg jag till fullo hur beroende av att bli ledsagad jag blivit.
När jag ska ut och resa så "bara följer jag med" för det är så jag numera vill ha det!
( Ja, det är klart, jag är nog skadad av att ha varit gift med en guide, som ordnade ALLT! Resvan som han var!)
Efter en stund hade jag fått Tobias att inse att jag verkligen MENADE att jag bara ville det de ville och kände mig glad och trygg med det!
Min första promenad sedan jul började! Med rullator! Flera gånger fick jag frågan:" Mormor är du trött? Jag kan hämta bilen!"
Grått och dystert var vädret men är äntligen Hindersmässan här så hör det till att folket i Örebro ger sig ut.
Mina följeslagare visste precis var det fanns god mat att äta och tillsammans med ännu en god vän så satt vi snart och åt den mat vi valt. För min del Bakad Potatis med god röra och fräscha grönsaker.
SÅ gott! Jag har många gånger gått förbi den där restaurangen och tänkt titta in där men det har ej blivit av. Nu kommer de nog att få fler besök framöver.
En flätad korg var allt som inköptes av mej. Hela tiden hade jag de beskyddande ungdomarna omkring mig. Vilken lycka när de sa att det var självklart att de skulle ta hand om mig på denna promenad. De handlade ost och bullar åt mig innan de sa adjö och gick hem.
En digital hälsning från Christian i Borensberg spädde på glädjen denna dag. Jag tror det var i slutet av 70-talet han var min elev, en av 26. Så roligt att få denna påminnelse om svunnen tid!
Så snälla människor jag har omkring mig! Inte blir det långsamt då!
Sov Gott alla mina vänner!
Jag har numera svårt att fatta egna beslut. Vill helst att andra ska bestämma åt mig. Detta kan så klart ha flera orsaker. T.ex. Lättja, Åldersbetingat, Bekvämlighet, Slippa resonemang ifall jag vill något som inte anses så klokt av mina Rådgivare, Insikt om att jag lever i en annan värld än den jag levde i som egen företagare, där jag hade att fatta många beslut på egen hand ( ja Gud och jag pratade oss ju samman för det mesta förstås)
I dag hann det bli flera SMS mellan Tobias och mej. "Gomorron mormor, hur mår du i dag? Kan vi hämta dej om en timme och vi tar en promenad på stan?"
Jag skulle säga precis hur jag ville ha det med upplägget. Så omtänksamt!
Nu insåg jag till fullo hur beroende av att bli ledsagad jag blivit.
När jag ska ut och resa så "bara följer jag med" för det är så jag numera vill ha det!
( Ja, det är klart, jag är nog skadad av att ha varit gift med en guide, som ordnade ALLT! Resvan som han var!)
Efter en stund hade jag fått Tobias att inse att jag verkligen MENADE att jag bara ville det de ville och kände mig glad och trygg med det!
Min första promenad sedan jul började! Med rullator! Flera gånger fick jag frågan:" Mormor är du trött? Jag kan hämta bilen!"
Grått och dystert var vädret men är äntligen Hindersmässan här så hör det till att folket i Örebro ger sig ut.
Mina följeslagare visste precis var det fanns god mat att äta och tillsammans med ännu en god vän så satt vi snart och åt den mat vi valt. För min del Bakad Potatis med god röra och fräscha grönsaker.
SÅ gott! Jag har många gånger gått förbi den där restaurangen och tänkt titta in där men det har ej blivit av. Nu kommer de nog att få fler besök framöver.
En flätad korg var allt som inköptes av mej. Hela tiden hade jag de beskyddande ungdomarna omkring mig. Vilken lycka när de sa att det var självklart att de skulle ta hand om mig på denna promenad. De handlade ost och bullar åt mig innan de sa adjö och gick hem.
En digital hälsning från Christian i Borensberg spädde på glädjen denna dag. Jag tror det var i slutet av 70-talet han var min elev, en av 26. Så roligt att få denna påminnelse om svunnen tid!
Så snälla människor jag har omkring mig! Inte blir det långsamt då!
Sov Gott alla mina vänner!
fredag 25 januari 2019
Fredag 25 januari 2016. Neej! Såhär får det inte gå till!!
Nej nu måste jag säga till mig själv "på skarpen", som hon sa Pippi Långstrump!
Ett uttryck som jag så väl känner igen från min barndom. Pippi och jag växte båda upp i Småland och detta uttryck förekom ofta i uppfostrande syfte. När man hörde de där orden visste man att bestraffningen inte var långt borta.
Numera när jag själv tilltalar mig så vet jag att orden är verkningslösa för det är jag själv, och ingen annan , som ser till att de åtlyds eller inte!
Faktum är att jag har respekt för de där orden även fast jag säger dom till mig själv.
Det händer att ja säger till någon i familjen att kolla så jag lyder när jag så strängt sagt ifrån.
För jag har lätt för att följa minsta motståndets lag.
Vad är det nu som är så viktigt att ta tag i?
Jag drar bara EN grej.
Så här är det. Sedan Annandag jul då jag kom åter från mitt julfirande i Hjortkvarn full med planer på julkalas för små och stora, julpyntat som här var och julgran som lyste på balkongen, har jag inte varit ute. Haft sådana planer varje dag men snö, halka och annat har hindrat mej. Och tröttheten tilltar för varje dag.
I dag åkte min vän Anna tillbaka till Lund och sina latinstudier. De timmar vi fick tillsammans var så värdefulla.. Vissa människor, som man kanske inte träffat på lång tid, har man en samhörighet med som gör att man på ett ögonblick kan återknyta kontakten. Anna och jag har känt varandra i snart 30 år. Det började med att Annas mamma blev sjuk och alltsedan dess, då hon och ibland också hennes bror, hade ett extrahem hos oss har Anna och jag haft kontakt med varandra. En begåvad, intressant tjej, som är gift med en likasinnad. Vi har vår tro på Gud gemensamt och ber om bönesvar som han lovat att ge oss!
Att jag ofta är ensam gör att jag har tid att bedja! Det finns flera personer, ibland kan det gälla relationer, som människor inte kan hantera med ord men vi vet att Gud kan när vi lämnar det hela till honom.
I dag blev jag så glad då barnbarnet skickade SMS och undrade om jag ville komma ut lite. Hindersmässan, som hör Örebro och januari månad till borde väl locka mej.
Förvånad över mig själv tackade jag nej!
Det var då jag fick orden "PÅ SKARPEN" in i min tankevärld.
När jag bodde i villan tog jag buss eller Färdtjänst till Hindersmässan i stadens centrum.
Nu bor jag "mitt i smeten" !!
Efter detta ska det bli " andra bullar"!
I morgon hämtas jag och rullatorn och ut i modden ska jag!
Det finns dock viktigare saker vad gäller mitt välbefinnande! Alltså har jag på en hel månad inte varit ute på promenad (vad jag kan minnas) på grund av diverse småförkylningskrämpor och halkan.
Nu får det vara slut på denna "försoffning," som jag tror att den 106 -åriga pigga Dagny uttrycker det.
i sin blogg. Nej hon nämner bara att "försoffad" vill hon inte bli, medan jag är rädd för att jag, flera år yngre möjligen redan är där!
Då gäller det att säga ifrån "på Skarpen". Måndag telefonsamtal till Sjukgymnasten på Vårdcentralen. Måste bli en ny för min förra har flyttat och jag märker hur mycket sämre jag mår när jag inte tränar. Jag måste nu få ny registrering på något vis då jag tror att jag ansågs färdigbehandlad för de krämpor jag då kommit dit för.
När jag bodde i villan promenerade jag dit. Nu blir det att ta Färdtjänst, som funkar så bra men jag tycker bäst om att ta mig fram till fots för då bestämmer jag själv när promenaden ska börja!
Men, som han sa, politikern Hermansson: "Nån ordning ska det vara!"
Nu ser jag fram emot morgondagen då jag, som Emils pappa, ska titta på kommersen på Hindersmässan och så hoppas jag få bjuda mina unga vänner, mina följeslagare på god mat någonstans. Lyckligt lottad vad gäller ett flertal matställen i närheten. Man kan få mat med sig om man vill sitta i hemmiljö.
Nu ska jag be för bl. a. Anna och hennes familj, som jag lovat! Jag har så mycket att tacka Gud för ock så ser jag fram emot morgondagen då jag ska köpa kanelbullar i affären.Ja g gillar inte att baka när det är grått ute. Nygräddade bullar hör ihop med solsken. Så var det i mammas kök,
Nja jag vet att jag bara har en strimma på köksbordet den dag den skiner! Men då får jag vara glad för den strimman! Till allt annat jag har att vara glad och tacksam över! Gud är god!!!!
Ett uttryck som jag så väl känner igen från min barndom. Pippi och jag växte båda upp i Småland och detta uttryck förekom ofta i uppfostrande syfte. När man hörde de där orden visste man att bestraffningen inte var långt borta.
Numera när jag själv tilltalar mig så vet jag att orden är verkningslösa för det är jag själv, och ingen annan , som ser till att de åtlyds eller inte!
Faktum är att jag har respekt för de där orden även fast jag säger dom till mig själv.
Det händer att ja säger till någon i familjen att kolla så jag lyder när jag så strängt sagt ifrån.
För jag har lätt för att följa minsta motståndets lag.
Vad är det nu som är så viktigt att ta tag i?
Jag drar bara EN grej.
Så här är det. Sedan Annandag jul då jag kom åter från mitt julfirande i Hjortkvarn full med planer på julkalas för små och stora, julpyntat som här var och julgran som lyste på balkongen, har jag inte varit ute. Haft sådana planer varje dag men snö, halka och annat har hindrat mej. Och tröttheten tilltar för varje dag.
I dag åkte min vän Anna tillbaka till Lund och sina latinstudier. De timmar vi fick tillsammans var så värdefulla.. Vissa människor, som man kanske inte träffat på lång tid, har man en samhörighet med som gör att man på ett ögonblick kan återknyta kontakten. Anna och jag har känt varandra i snart 30 år. Det började med att Annas mamma blev sjuk och alltsedan dess, då hon och ibland också hennes bror, hade ett extrahem hos oss har Anna och jag haft kontakt med varandra. En begåvad, intressant tjej, som är gift med en likasinnad. Vi har vår tro på Gud gemensamt och ber om bönesvar som han lovat att ge oss!
Att jag ofta är ensam gör att jag har tid att bedja! Det finns flera personer, ibland kan det gälla relationer, som människor inte kan hantera med ord men vi vet att Gud kan när vi lämnar det hela till honom.
I dag blev jag så glad då barnbarnet skickade SMS och undrade om jag ville komma ut lite. Hindersmässan, som hör Örebro och januari månad till borde väl locka mej.
Förvånad över mig själv tackade jag nej!
Det var då jag fick orden "PÅ SKARPEN" in i min tankevärld.
När jag bodde i villan tog jag buss eller Färdtjänst till Hindersmässan i stadens centrum.
Nu bor jag "mitt i smeten" !!
Efter detta ska det bli " andra bullar"!
I morgon hämtas jag och rullatorn och ut i modden ska jag!
Det finns dock viktigare saker vad gäller mitt välbefinnande! Alltså har jag på en hel månad inte varit ute på promenad (vad jag kan minnas) på grund av diverse småförkylningskrämpor och halkan.
Nu får det vara slut på denna "försoffning," som jag tror att den 106 -åriga pigga Dagny uttrycker det.
i sin blogg. Nej hon nämner bara att "försoffad" vill hon inte bli, medan jag är rädd för att jag, flera år yngre möjligen redan är där!
Då gäller det att säga ifrån "på Skarpen". Måndag telefonsamtal till Sjukgymnasten på Vårdcentralen. Måste bli en ny för min förra har flyttat och jag märker hur mycket sämre jag mår när jag inte tränar. Jag måste nu få ny registrering på något vis då jag tror att jag ansågs färdigbehandlad för de krämpor jag då kommit dit för.
När jag bodde i villan promenerade jag dit. Nu blir det att ta Färdtjänst, som funkar så bra men jag tycker bäst om att ta mig fram till fots för då bestämmer jag själv när promenaden ska börja!
Men, som han sa, politikern Hermansson: "Nån ordning ska det vara!"
Nu ser jag fram emot morgondagen då jag, som Emils pappa, ska titta på kommersen på Hindersmässan och så hoppas jag få bjuda mina unga vänner, mina följeslagare på god mat någonstans. Lyckligt lottad vad gäller ett flertal matställen i närheten. Man kan få mat med sig om man vill sitta i hemmiljö.
Nu ska jag be för bl. a. Anna och hennes familj, som jag lovat! Jag har så mycket att tacka Gud för ock så ser jag fram emot morgondagen då jag ska köpa kanelbullar i affären.Ja g gillar inte att baka när det är grått ute. Nygräddade bullar hör ihop med solsken. Så var det i mammas kök,
Nja jag vet att jag bara har en strimma på köksbordet den dag den skiner! Men då får jag vara glad för den strimman! Till allt annat jag har att vara glad och tacksam över! Gud är god!!!!
onsdag 23 januari 2019
Onsdag 23 januari 2019. Jag firar en viktig 75årsdag!
Jag hade gärna firat denna 75årsdag tillsammans med Georg. Så har mina tankar gått ibland, denna speciella dag.
När Gud tog hem Georg till sej så lämnade han inte mej. Han sa:" Ruth, jag har inte tagit hem Georg för att göra det svårt för dej, utan för att göra det lätt för honom!
Vilken omsorgsfull Gud vi har. Så många gånger de orden tröstat mig då saknaden varit svår.
Då har det hänt att jag tackat Gud för att han vet vad som är bäst och att han ser till sina barns bästa.
Och han sviker aldrig! "Gud sviker aldrig, eller hur farmor, visst är det väl så ?", skrev ett barnbarn på SMS för ett par dagar sedan. Detta, mitt uttryck har de hört mej säga eller skriva så många gånger och givetvis blir jag glad när jag märker att de tagit orden till sig.
Jag har gjort vissa försök att de också ska lära utantill den 23 Psalmen. "Herren är min herde". Jag vet att vissa finns, som kan läsa den utantill och jag vet att det kommer att ha betydelse för dem.
Men nu till 75-årsdagen! Denna kväll 23 januari, i Stockholm för 75 år sedan, blixtrade det till i ett par tonåringars hjärtan. På den tiden fanns inte iPhone, dator, "paddor" så vi träffades hos varandra på söndagar mellan möten i kyrkan, som ibland kunde vara inte bara förmiddagsgudstjänst och "väckelsemöte" klockan halv åtta på kvällen utan ibland också eftermiddagsmöte. I veckan var det sångövning, bibelskola för oss ungdomar och ibland husgrupp hemma hos någon. Åldersskillnaderna var det ingen som tänkte på. Ibland blev någon grupp hembjuden till någon av de äldre i församlingen och vi hade trevligt tillsammans.
Vi promenerade genom stan, eller cyklade, eller tog spårvagn. Första gången Georg följde mig hem till Söder och han själv bodde på Norr inte långt från kyrkan hade spårvagnarna slutat gå för natten så han fick promenera över Västerbron. Något han gärna berättade om senare i livet!
Kul att tänka tillbaka . Sådana ungdomsminnen är som zebrans ränder! De går aldrig ur!
Nu har jag varit utan Georg i snart 30 år och jag kan intyga :"Gud sviker aldrig"
Så tacksam för våra fyra barn och deras familjer som ständigt givit mig så mycket glädje och omsorg.
Det här får nu bli en liten påminnelse om och ett Pappa Georg- kom ihåg
Tacksam att jag ännu kan minnas lyckan den där kvällen då inget sades men båda visste. Hur spännande var det? Hav tröst! Det tog bara en vecka tills den där promenaden över Västerbron i den kalla januarinatten jag nyss berättade om. Så var den sagan påbörjad och nu sitter jag här och MINNS och än en gång kan jag säga "Gud sviker aldrig". Så många gånger vi tillsammans fick se hur Gud hjälpte under årens lopp. Så kom inte till mej och säg att " det inte finns en Gud".
Någon gång ska jag skriva en liten sammanfattning av vårt liv tillsammans. Själv historieintresserad tänker jag att i min stora familj måste det finnas NÅGON som skulle vilja ha ett litet sammandrag
av vår livshistoria!
På tal om det så kom jag i kväll att på TV se och höra de drabbade i skogsbranden i somras och då tänkte jag på alla minnen som gick upp i rök.
I alla fall så säger jag nu GodNatt till er alla. Själv har jag, som vanligt sovit i fåtöljen så just nu är jag inte sömnig, som jag brukar vara så här dags!
söndag 20 januari 2019
Söndag 20 januari 2019. Ännu en dag utan aktiviteter!
Ja så är det. Så orkeslös så blir inget gjort. Kerstin ringde. Några SMS har möjligen passerat.
Suttit här och tänkt konstruktiva tankar, som Sveriges regering gjort, jag tror antalet dagar är trettioen. Ungefär lika många dagar som jag suttit och väntat på att komma igång men inte lyckats.
Dock en viss skillnad på anledning till paus.
I morgon ska vår statsminister förkunna för oss hur den nya, något omändrade regeringen ska se ut.
Jag beundrar dem alla och inte minst talmannen för deras agerande. Det lilla jag begriper.
"Det här blir bra för Sverige. De olika partierna har givit en del och fått ta emot en del och nu ska vi göra det bästa av detta!" Något i den stilen tyckte jag mig förstå att Statsministern ville säga.
Själv känner jag mig inte som att jag lever "fullt ut" Sitter i morgonrock och väntar på våren! Jag minns just nu hur jag för flera år sedan från min vän Ingegerd i Mederhult, efter en tuff period i hennes och familjens liv, skickade mig ett vackert kort där det stod:"DET KOMMER EN VÅR!"
Jag tror att jag fortfarande har det kvar. Jag blev så rörd av hennes kortval efter alla svårigheter hon haft, och hade, att genomgå.
Ibland tänker jag på alla som väntar på att Jesus ska befria dem från sjukdom och svårigheter och ta dem hem till sej och jag har hört om längtan att få bryta upp från denna värld för att de vet vad som väntar bortom döden. "Bed att Gud tar hem mej" sa en av mina vänner för inte så länge sedan.
Hon befriades några dagar senare från sina smärtor och flyttade hem till Jesus!
Det är så tyst och stilla i området där jag bor. I dag sov jag återigen till klockan Elva.
Då var TVgudstjänsten avslutad och jag satte på Närradion. I dag utsändning från Brickebergskyrkan där Igemar Fagher predikade så innehållsrikt om kvinnan vid Jakobs brunn. Hur viktigt för oss att vi söker "det levande vattnet", som Jesus ger. Jag minns första gången jag var med Georg vid den brunnen. Som guide var det en viktig plats för honom att besöka med sina grupper.
En hink med vatten stod på brunnskaret. Georg tog en pappersbägare och fyllde med vatten, sa till oss att vara helt tysta, vände på bägaren och efter en, som vi tyckte mycket lång stund, hörde vi tydligt när bägarens vatten nådde vattnet i brunnen! Googla gärna på Jakobs brunn. Jag har inte gjort det men det borde väl vara värt ett försök.
Ja, det var väl det som hänt i dag utöver ett SMS från Lund att jag får besök i veckan av ett par vänner! Och en fråga från ett barnbarn om hur jag mår och att jag kan räkna med att få ett par middagsgäster någon dag framöver.
Häromdagen när Ulla och Kerstin var här hade de köpt hallonkräm, som jag i kväll provsmakade. Oj så god den var. Så enkelt också! Hokus, Pokus, så var kvällsmaten fixad.
Innan jag avslutar för att sova ännu en gång ska jag berätta att den småbarnspappa som fick återvända till sjukhuset sedan han efter behandling fått komma hem, är nu hemma hos sin familj igen och vi fortsätter att be att den förbättring som inträtt ska fortsätta.
Det kommer tydligen kräva lång tid av rehabilitering för att allt ska bli bra. (Ja, som ni vet så är ju inte jag den rätte personen att prata om sjukvård och det kommer kanske en eller annan reaktion från de som känner mig men det är också bra för alltid lär jag mig NÅGOT och att gå i försvarsställning är i sådana fall helt uteslutet då jag är djupt medveten om mina dåliga kunskaper i ämnet!
. Nu tackar vi Gud för att familjen fått hem sin pappa! Gott att vi får hjälpas åt i bön för varandra!
Tänk att Gud gjort det så enkelt för oss att gå den härliga "BÖNEVÄGEN"! Och att ingen har för dåliga kunskaper i ämnet för Han har sagt:"Bed så ska ni få"! Tack store Gud! SÅ tacksam jag är för att jag i tidiga år lärde mig detta. Läste i dag om någon som har samma tro men som ej fick den med sig hemifrån. Nu uttalade han sin tacksamhet över Söndagsskolan där han fått lära sig att bedja.
Nu säger jag Natti, Natti! Om ni undrar hur jag som är så trött orkat skriva det här så vill jag säga att jag undrar detsamma!
Suttit här och tänkt konstruktiva tankar, som Sveriges regering gjort, jag tror antalet dagar är trettioen. Ungefär lika många dagar som jag suttit och väntat på att komma igång men inte lyckats.
Dock en viss skillnad på anledning till paus.
I morgon ska vår statsminister förkunna för oss hur den nya, något omändrade regeringen ska se ut.
Jag beundrar dem alla och inte minst talmannen för deras agerande. Det lilla jag begriper.
"Det här blir bra för Sverige. De olika partierna har givit en del och fått ta emot en del och nu ska vi göra det bästa av detta!" Något i den stilen tyckte jag mig förstå att Statsministern ville säga.
Själv känner jag mig inte som att jag lever "fullt ut" Sitter i morgonrock och väntar på våren! Jag minns just nu hur jag för flera år sedan från min vän Ingegerd i Mederhult, efter en tuff period i hennes och familjens liv, skickade mig ett vackert kort där det stod:"DET KOMMER EN VÅR!"
Jag tror att jag fortfarande har det kvar. Jag blev så rörd av hennes kortval efter alla svårigheter hon haft, och hade, att genomgå.
Ibland tänker jag på alla som väntar på att Jesus ska befria dem från sjukdom och svårigheter och ta dem hem till sej och jag har hört om längtan att få bryta upp från denna värld för att de vet vad som väntar bortom döden. "Bed att Gud tar hem mej" sa en av mina vänner för inte så länge sedan.
Hon befriades några dagar senare från sina smärtor och flyttade hem till Jesus!
Det är så tyst och stilla i området där jag bor. I dag sov jag återigen till klockan Elva.
Då var TVgudstjänsten avslutad och jag satte på Närradion. I dag utsändning från Brickebergskyrkan där Igemar Fagher predikade så innehållsrikt om kvinnan vid Jakobs brunn. Hur viktigt för oss att vi söker "det levande vattnet", som Jesus ger. Jag minns första gången jag var med Georg vid den brunnen. Som guide var det en viktig plats för honom att besöka med sina grupper.
En hink med vatten stod på brunnskaret. Georg tog en pappersbägare och fyllde med vatten, sa till oss att vara helt tysta, vände på bägaren och efter en, som vi tyckte mycket lång stund, hörde vi tydligt när bägarens vatten nådde vattnet i brunnen! Googla gärna på Jakobs brunn. Jag har inte gjort det men det borde väl vara värt ett försök.
Ja, det var väl det som hänt i dag utöver ett SMS från Lund att jag får besök i veckan av ett par vänner! Och en fråga från ett barnbarn om hur jag mår och att jag kan räkna med att få ett par middagsgäster någon dag framöver.
Häromdagen när Ulla och Kerstin var här hade de köpt hallonkräm, som jag i kväll provsmakade. Oj så god den var. Så enkelt också! Hokus, Pokus, så var kvällsmaten fixad.
Innan jag avslutar för att sova ännu en gång ska jag berätta att den småbarnspappa som fick återvända till sjukhuset sedan han efter behandling fått komma hem, är nu hemma hos sin familj igen och vi fortsätter att be att den förbättring som inträtt ska fortsätta.
Det kommer tydligen kräva lång tid av rehabilitering för att allt ska bli bra. (Ja, som ni vet så är ju inte jag den rätte personen att prata om sjukvård och det kommer kanske en eller annan reaktion från de som känner mig men det är också bra för alltid lär jag mig NÅGOT och att gå i försvarsställning är i sådana fall helt uteslutet då jag är djupt medveten om mina dåliga kunskaper i ämnet!
. Nu tackar vi Gud för att familjen fått hem sin pappa! Gott att vi får hjälpas åt i bön för varandra!
Tänk att Gud gjort det så enkelt för oss att gå den härliga "BÖNEVÄGEN"! Och att ingen har för dåliga kunskaper i ämnet för Han har sagt:"Bed så ska ni få"! Tack store Gud! SÅ tacksam jag är för att jag i tidiga år lärde mig detta. Läste i dag om någon som har samma tro men som ej fick den med sig hemifrån. Nu uttalade han sin tacksamhet över Söndagsskolan där han fått lära sig att bedja.
Nu säger jag Natti, Natti! Om ni undrar hur jag som är så trött orkat skriva det här så vill jag säga att jag undrar detsamma!
fredag 18 januari 2019
18 januari 2019.En del dagar blir bättre än jag förtjänar! !
Jo den här dagen blev en sådan. Dessutom mycket omväxlande !
Ärligt talat så satt jag nyss i fåtöljen och sov. Vaknade till och ställde mig frågan:" Ska jag eller ska jag inte?"
På väg till sängen bestämde jag mig för att med några få ord (?) uttrycka min glädje över denna dag!
Jag fick till förmiddagskaffet besök av Kerstin och Ulla. De tycker inte så mycket om att städa så i dag hade de tagit Lennart med sig. Han är pensionär (när han inte jobbar frivilligt). Han är utbildad städare och fönsterputsare sedan flera år, pastor med teologisk utbildning, som jag, som ofta förr, passade på att utnyttja. Ställde en del frågor om Bibeln. Det är så intressant att få prata om vår gemensamma tro! Vi kommer båda från hem där vi fick lära oss att lita på Gud och att bedja.
Här är så rent och fint!Borta är ljusstakar, tomtar, julgardiner, juldukar, granen på balkongen! De plockade ner allt i kartonger. Eftersom de också hade plockat fram allt till advent, då jag var i Göteborg så visste de var kartongerna fanns och det tog inte lång tid förrän allt var nerplockat och kartongerna nedburna i förrådet. På balkongen står vindruvsplantan och pelargoner och väntar på sommaren!
Av döttrarna fick jag hjälp med att bringa en viss ordning på mina pappershögar. Mer och mindre sjuk sedan julhelgen har jag mest sovit både dag och natt.
Mitt bostadsbidrag behövde tydligen få en förnyelseansökan !
Tittade på papper och kollade lite. Jag ska fortsätta därmed i morgon. Att jobba med siffror har jag alltid gillat men är nu tacksam för att ibland få lite dubbelkoll!
Det är så bra att "bo mitt i smeten" för här finns restauranger "runt hörnet" och i dag valde vi alla fyra lax till lunch. Döttrarna tog nytvättade lakan med sig och tittade in i tvättstugan och manglade
innan de inhandlade den goda maten. Medan "pastorn" fortsatte sitt omsorgsfulla städjobb.
Att få äta tillsammans med någon är så roligt när man mestadels är ensam vid bordet.
När de var klara och tågade iväg med brev till bank och myndigheter var jag så glad och tacksam !
Som jag tidigare skrivit om så har jag ju letat efter mitt larm, som jag omtänksamt nog hängde på dörren till garderoben (ja jag vet att jag ska ha det runt halsen!!) när jag hade fått det installerat.
Plötsligt var det borta! I dag hittade Kerstin det i mittersta lådan på skrivbordet i sovrummet.
Alla blev vi glada. Jag hade anmält det försvunnet men fått ytterligare några dagar på mig för att leta innan jag skulle skicka in 700 kronor till kommunen. Nu har papper skickats till banken om automatöverföring, 226 kronor pr månad! Ett bekymmer mindre!
Jag har det så bra , omgiven av familj och vänner.
Lite ledsen är jag för att mina planerade julbjudningar helt uteblev! Får sikta in mig på nästa jul!
I övrigt har dagen varit grå och i alla fall har inte jag sett solen. Fast ibland när inte jag sett den så har andra gjort det. Blir bättre när våren kommer och jag kan gå till slottsparken här bredvid.
I dag har vi köldgrader i hela landet . Upp emot minus trettio längst i norr.
På grund av halkan så håller jag mig inomhus.
Små barnspappan, som jag skrev om i går kom hem från sjukhuset men blev mera sjuk och fick åka tillbaka. Hade värk i lungorna. Barnen placerades hos kompisar över natten och mamma kunde i dag vara med på sjukhuset. Vi fortsätter att be om snabbt tillfrisknande. Mer antibiotika har satts in efter vad jag hört. Gud och medicin samarbetar.
Nu har tiden runnit iväg och jag är så nöjd och tacksam för denna roliga dag och att jag har de som kommer och "lyfter" själen lite emellanåt. Det är lätt att "grotta ner sig" som den fantastiska TVkändisen Dagny säger medan hon med sina 106 år fortfarande går omkring utan käpp eller rullator. Må hon få leva länge för hon ger oss andra nytt mod!
Nyss fick jag SMS från Kristin, som ska komma hit snart och meddelande från ett annat barnbarn.
"Det är gott att tacka Herren", står det i Bibeln och med de orden och förbön för mina vänner och familjen säger jag GodNatt!
Ärligt talat så satt jag nyss i fåtöljen och sov. Vaknade till och ställde mig frågan:" Ska jag eller ska jag inte?"
På väg till sängen bestämde jag mig för att med några få ord (?) uttrycka min glädje över denna dag!
Jag fick till förmiddagskaffet besök av Kerstin och Ulla. De tycker inte så mycket om att städa så i dag hade de tagit Lennart med sig. Han är pensionär (när han inte jobbar frivilligt). Han är utbildad städare och fönsterputsare sedan flera år, pastor med teologisk utbildning, som jag, som ofta förr, passade på att utnyttja. Ställde en del frågor om Bibeln. Det är så intressant att få prata om vår gemensamma tro! Vi kommer båda från hem där vi fick lära oss att lita på Gud och att bedja.
Här är så rent och fint!Borta är ljusstakar, tomtar, julgardiner, juldukar, granen på balkongen! De plockade ner allt i kartonger. Eftersom de också hade plockat fram allt till advent, då jag var i Göteborg så visste de var kartongerna fanns och det tog inte lång tid förrän allt var nerplockat och kartongerna nedburna i förrådet. På balkongen står vindruvsplantan och pelargoner och väntar på sommaren!
Av döttrarna fick jag hjälp med att bringa en viss ordning på mina pappershögar. Mer och mindre sjuk sedan julhelgen har jag mest sovit både dag och natt.
Mitt bostadsbidrag behövde tydligen få en förnyelseansökan !
Tittade på papper och kollade lite. Jag ska fortsätta därmed i morgon. Att jobba med siffror har jag alltid gillat men är nu tacksam för att ibland få lite dubbelkoll!
Det är så bra att "bo mitt i smeten" för här finns restauranger "runt hörnet" och i dag valde vi alla fyra lax till lunch. Döttrarna tog nytvättade lakan med sig och tittade in i tvättstugan och manglade
innan de inhandlade den goda maten. Medan "pastorn" fortsatte sitt omsorgsfulla städjobb.
Att få äta tillsammans med någon är så roligt när man mestadels är ensam vid bordet.
När de var klara och tågade iväg med brev till bank och myndigheter var jag så glad och tacksam !
Som jag tidigare skrivit om så har jag ju letat efter mitt larm, som jag omtänksamt nog hängde på dörren till garderoben (ja jag vet att jag ska ha det runt halsen!!) när jag hade fått det installerat.
Plötsligt var det borta! I dag hittade Kerstin det i mittersta lådan på skrivbordet i sovrummet.
Alla blev vi glada. Jag hade anmält det försvunnet men fått ytterligare några dagar på mig för att leta innan jag skulle skicka in 700 kronor till kommunen. Nu har papper skickats till banken om automatöverföring, 226 kronor pr månad! Ett bekymmer mindre!
Jag har det så bra , omgiven av familj och vänner.
Lite ledsen är jag för att mina planerade julbjudningar helt uteblev! Får sikta in mig på nästa jul!
I övrigt har dagen varit grå och i alla fall har inte jag sett solen. Fast ibland när inte jag sett den så har andra gjort det. Blir bättre när våren kommer och jag kan gå till slottsparken här bredvid.
I dag har vi köldgrader i hela landet . Upp emot minus trettio längst i norr.
På grund av halkan så håller jag mig inomhus.
Små barnspappan, som jag skrev om i går kom hem från sjukhuset men blev mera sjuk och fick åka tillbaka. Hade värk i lungorna. Barnen placerades hos kompisar över natten och mamma kunde i dag vara med på sjukhuset. Vi fortsätter att be om snabbt tillfrisknande. Mer antibiotika har satts in efter vad jag hört. Gud och medicin samarbetar.
Nu har tiden runnit iväg och jag är så nöjd och tacksam för denna roliga dag och att jag har de som kommer och "lyfter" själen lite emellanåt. Det är lätt att "grotta ner sig" som den fantastiska TVkändisen Dagny säger medan hon med sina 106 år fortfarande går omkring utan käpp eller rullator. Må hon få leva länge för hon ger oss andra nytt mod!
Nyss fick jag SMS från Kristin, som ska komma hit snart och meddelande från ett annat barnbarn.
"Det är gott att tacka Herren", står det i Bibeln och med de orden och förbön för mina vänner och familjen säger jag GodNatt!
torsdag 17 januari 2019
Torsdag 17 januari 2019. Inget nytt på Västfronten!
Egentligen förvånar det mig att jag överhuvudtaget försöker mig på att skriva om " det som sig tilldragit haver" eftersom det inte finns något sådant att skriva om.
Till min glädje ser jag dock på statistiken att det finns de som läser. Oavsett vilka det är som läser så har jag i botten ett uppdrag att utföra. Detta och att jag tycker det är roligt att avsluta dagen med att skriva lite gör att det inte går att sluta.
I dag har jag dels haft besök av Kristin, vilket gladde mig. Precis som när jag häromdagen hade besök av Kerstin som hade en kasse med diverse små saker med sig och jag utropde: "Precis vad jag behövde" så blev jag glatt överraskad då Kristin i dag kom med årets första semla!
" Precis vad jag faktiskt längtat efter!" utbrast jag sanningsenligt!!
Jaha, nu vet ni, mina vänner vad som hänt i dag.
Ute är det nu kallt och i landet har fallit mycket snö.
Ett meddelande av den lite gladare sorten fick jag från ett annat barnbarn i dag och jag blir så glad när också en gammal farmor eller mormor finns med i vänlistan och får ta del av både positiv och negativa saker som händer i en stor, stor familj!
Efter att ha hållit mig inomhus sedan jul så mår jag väl inte så väldigt bra.
Jag envisas dock med att "härda ut" för någon gång kommer det väl att vända.
När man har opererat ögonen för gråstarr så kommer det ibland något som heter "borttagande av efterstarr". Något jag nyligen haft glädje av.
Nu verkar det som att det där med efterdyningar sedan förkylningen då och då gör sig påmind. Det gillar jag inte! Dessutom så skulle jag vilja veta om det kanske inte har med förkylningen att göra utan med de där hjärtklaffarna, som jag är för gammal för att det felet ska åtgärdas genom insättning av grisklaffar, som finns i frysen på sjukhuset om jag fattat rätt.
Hjärtläkaren som sa att man inte ska börja röra i GAMLA hus har all min respekt.
Att jag längtar efter vårsolen förstår ni alla. Det är nu så halt ute så jag har blivit varnad för att gå ut även med rullator.
Att jag för varje dag blir allt tröttare möter jag med att sitta i fåtöljen och sova. Medan jag väntar på hälsa och krafter. En dag, kanske redan i morgon, kommer Kerstin och Ulla och jag tror att de planerar att följa med mig på en rullatorpromenad.
Annars så okynnesgår jag på golvet i vardagsrummet. Något jag började med redan på 70-talet.
Det är också motion!
Men nu, mina vänner är jag ganska slut . Svettas och fryser om vartannat och tänker sova för även om jag sover så mycket varje dag så tycks jag aldrig få nog och jag har alltid trott att detta att sova påskyndar tillfrisknandet.
Nu har jag fått en öm knöl på benet så jag ska ta fram en salva som heter Hidoruid och stryka på. Det brukar hjälpa. Nu överlämnar jag oss alla i "Herrens barmhärtiga händer " som vi sjunger och så
har jag en del böneämnen att prata med Gud om innan jag somnar.
Guds NÅD den är ny både morgon och kväll och vi prisar vår Gud! SOV GOTT!
Till min glädje ser jag dock på statistiken att det finns de som läser. Oavsett vilka det är som läser så har jag i botten ett uppdrag att utföra. Detta och att jag tycker det är roligt att avsluta dagen med att skriva lite gör att det inte går att sluta.
I dag har jag dels haft besök av Kristin, vilket gladde mig. Precis som när jag häromdagen hade besök av Kerstin som hade en kasse med diverse små saker med sig och jag utropde: "Precis vad jag behövde" så blev jag glatt överraskad då Kristin i dag kom med årets första semla!
" Precis vad jag faktiskt längtat efter!" utbrast jag sanningsenligt!!
Jaha, nu vet ni, mina vänner vad som hänt i dag.
Ute är det nu kallt och i landet har fallit mycket snö.
Ett meddelande av den lite gladare sorten fick jag från ett annat barnbarn i dag och jag blir så glad när också en gammal farmor eller mormor finns med i vänlistan och får ta del av både positiv och negativa saker som händer i en stor, stor familj!
Efter att ha hållit mig inomhus sedan jul så mår jag väl inte så väldigt bra.
Jag envisas dock med att "härda ut" för någon gång kommer det väl att vända.
När man har opererat ögonen för gråstarr så kommer det ibland något som heter "borttagande av efterstarr". Något jag nyligen haft glädje av.
Nu verkar det som att det där med efterdyningar sedan förkylningen då och då gör sig påmind. Det gillar jag inte! Dessutom så skulle jag vilja veta om det kanske inte har med förkylningen att göra utan med de där hjärtklaffarna, som jag är för gammal för att det felet ska åtgärdas genom insättning av grisklaffar, som finns i frysen på sjukhuset om jag fattat rätt.
Hjärtläkaren som sa att man inte ska börja röra i GAMLA hus har all min respekt.
Att jag längtar efter vårsolen förstår ni alla. Det är nu så halt ute så jag har blivit varnad för att gå ut även med rullator.
Att jag för varje dag blir allt tröttare möter jag med att sitta i fåtöljen och sova. Medan jag väntar på hälsa och krafter. En dag, kanske redan i morgon, kommer Kerstin och Ulla och jag tror att de planerar att följa med mig på en rullatorpromenad.
Annars så okynnesgår jag på golvet i vardagsrummet. Något jag började med redan på 70-talet.
Det är också motion!
Men nu, mina vänner är jag ganska slut . Svettas och fryser om vartannat och tänker sova för även om jag sover så mycket varje dag så tycks jag aldrig få nog och jag har alltid trott att detta att sova påskyndar tillfrisknandet.
Nu har jag fått en öm knöl på benet så jag ska ta fram en salva som heter Hidoruid och stryka på. Det brukar hjälpa. Nu överlämnar jag oss alla i "Herrens barmhärtiga händer " som vi sjunger och så
har jag en del böneämnen att prata med Gud om innan jag somnar.
Guds NÅD den är ny både morgon och kväll och vi prisar vår Gud! SOV GOTT!
onsdag 16 januari 2019
Onsdag 16 januari 2019. Bra att ha tid att tänka!
Att vara ensam ger tid till tankeverksamhet. Jag börjar nu nalkas den åldern då barndomsminnen underhåller mej. Jag har tre saker jag valt att säga till Gud på sista tiden.
Det är SYNEN, HÖRSELN och HJÄRNAN. Det är så bra att småprata med Gud för han VET vad jag menar även om jag säger lite fel då och då.
Jo syn och hörsel är så viktiga fast så klart vill jag inte ha varken glasögon eller hörapparat men är givetvis glad för den hjälp de kan ge. Hjärnan, minnet, tänkandet! Ja det är nog det jag är mest angelägen om att det ska fungera så "länge jag lever, så länge jag finns till", som vi sjunger. Jag tackar Gud ofta för den biten av min tillvaro.
I kväll blev jag sittandes framför TV Uppdrag Granskning och kom även att lyssna till våra politiker, som sannerligen inte har det lätt men som nu fått till en regering i alla fall.
Att se Uppdrag Granskning utan att gråta klarade jag inte. Vilka tragedier, till synes så onödiga!
Blev åter påmind om hur viktigt det är att "finnas till" när en medmänniska hamnat snett i livet och kanske på ett tidigt stadium kunnat få ett lyft för att kunna leva ett bra liv.
Vi är ofta nog, till överdrift, så rädda för att "lägga oss i" !
I dag har jag återigen suttit i fåtöljen och sovit till och från, fikat med de goda,bullar som Sven hade med sig i går och plockade in i frysen.
Förra veckan kom Kerstin med en kasse, som fick mig att le. Jag tänkte åter på Filips kommentarer när han var liten och han hittade något här hemma som han ville ta med hem till sej "för det kunde pappa behöva". Eller så utropade han:" Å PRECIS vad jag behövde! Visst uppskattade jag hans omtänksamhet om pappa Lasse som ju spelade med och jag fick ta lånegodset tillbaka eftersom pappa redan hade allt i verktyg som han behövde.
Det Filip ansåg vara precis det han själv behövde kunde jag hantera eftersom det i ett gammalt hem alltid finns saker som inte behövs men som en liten kille gott kunde ta med sig och bli glad för.
När Kerstin plockade upp innehållet i sin kasse så sa jag flera gånger:" Precis vad jag behövde!"
Saker som jag tänkt köpa om jag bara vågat mig till affären. Glad blev jag! Mina barn och deras familjer gör verkligen allt för att jag ska ha ett bra liv! Så klart jag är både glad och tacksam!
Jag längtar efter att det ska bli bättre väder så jag kan ta mig ut för att få träffa några av de små i min familj! Nu försvann alla dagar utan att jag fick tillfälle att se dem varken här eller där.
Längtar efter att bli bra från
alla " efterdyningar" efter förkylningen! Plötsligt dyker det upp ett eller annat efterlämnat symptom så jag fortsätter att sitta här i värmen och invänta sol och sommar!
Spännande är det att lägga sig på kvällen och inte veta hur man ska hantera morgondagen. Är jag frisk, eller inte? Klarar jag av att göra det jag planerat? När jag tänker så hör jag ofta hur Jesus påminner mig om att jag inte är ensam. Han är med var dag och han har sagt:" Mitt älskade barn, jag hjälper dig med allt!" Så vandrar vi tillsammans, min Frälsare och jag!
Nu säger jag Natti till er alla mina vänner! Sov Gott och kör försiktigt ni som ska ut på vägarna i morgon för halkan har slagit till säger TV. Vi ber om Guds beskydd, som alltid. Tänk att det finns änglar runt omkring oss. Vi ser dem inte men de fungerar i det osynliga och jag är så glad och tacksam! Nu ber jag för er, mina vänner, och för hela min stora familj och för vårt land!
Herren välsigne oss och bevare oss. Herren låter sitt ansikte lysa över oss och ger oss FRID; FRID; FRID!
Det är SYNEN, HÖRSELN och HJÄRNAN. Det är så bra att småprata med Gud för han VET vad jag menar även om jag säger lite fel då och då.
Jo syn och hörsel är så viktiga fast så klart vill jag inte ha varken glasögon eller hörapparat men är givetvis glad för den hjälp de kan ge. Hjärnan, minnet, tänkandet! Ja det är nog det jag är mest angelägen om att det ska fungera så "länge jag lever, så länge jag finns till", som vi sjunger. Jag tackar Gud ofta för den biten av min tillvaro.
I kväll blev jag sittandes framför TV Uppdrag Granskning och kom även att lyssna till våra politiker, som sannerligen inte har det lätt men som nu fått till en regering i alla fall.
Att se Uppdrag Granskning utan att gråta klarade jag inte. Vilka tragedier, till synes så onödiga!
Blev åter påmind om hur viktigt det är att "finnas till" när en medmänniska hamnat snett i livet och kanske på ett tidigt stadium kunnat få ett lyft för att kunna leva ett bra liv.
Vi är ofta nog, till överdrift, så rädda för att "lägga oss i" !
I dag har jag återigen suttit i fåtöljen och sovit till och från, fikat med de goda,bullar som Sven hade med sig i går och plockade in i frysen.
Förra veckan kom Kerstin med en kasse, som fick mig att le. Jag tänkte åter på Filips kommentarer när han var liten och han hittade något här hemma som han ville ta med hem till sej "för det kunde pappa behöva". Eller så utropade han:" Å PRECIS vad jag behövde! Visst uppskattade jag hans omtänksamhet om pappa Lasse som ju spelade med och jag fick ta lånegodset tillbaka eftersom pappa redan hade allt i verktyg som han behövde.
Det Filip ansåg vara precis det han själv behövde kunde jag hantera eftersom det i ett gammalt hem alltid finns saker som inte behövs men som en liten kille gott kunde ta med sig och bli glad för.
När Kerstin plockade upp innehållet i sin kasse så sa jag flera gånger:" Precis vad jag behövde!"
Saker som jag tänkt köpa om jag bara vågat mig till affären. Glad blev jag! Mina barn och deras familjer gör verkligen allt för att jag ska ha ett bra liv! Så klart jag är både glad och tacksam!
Jag längtar efter att det ska bli bättre väder så jag kan ta mig ut för att få träffa några av de små i min familj! Nu försvann alla dagar utan att jag fick tillfälle att se dem varken här eller där.
Längtar efter att bli bra från
alla " efterdyningar" efter förkylningen! Plötsligt dyker det upp ett eller annat efterlämnat symptom så jag fortsätter att sitta här i värmen och invänta sol och sommar!
Spännande är det att lägga sig på kvällen och inte veta hur man ska hantera morgondagen. Är jag frisk, eller inte? Klarar jag av att göra det jag planerat? När jag tänker så hör jag ofta hur Jesus påminner mig om att jag inte är ensam. Han är med var dag och han har sagt:" Mitt älskade barn, jag hjälper dig med allt!" Så vandrar vi tillsammans, min Frälsare och jag!
Nu säger jag Natti till er alla mina vänner! Sov Gott och kör försiktigt ni som ska ut på vägarna i morgon för halkan har slagit till säger TV. Vi ber om Guds beskydd, som alltid. Tänk att det finns änglar runt omkring oss. Vi ser dem inte men de fungerar i det osynliga och jag är så glad och tacksam! Nu ber jag för er, mina vänner, och för hela min stora familj och för vårt land!
Herren välsigne oss och bevare oss. Herren låter sitt ansikte lysa över oss och ger oss FRID; FRID; FRID!
tisdag 15 januari 2019
Tisdag 15 januari 2019. Något hände som fick mig lite uppåt!
Att Elsemarie ringer varje morgon på väg till jobbet är jag tacksam för. I dag gick jag inte upp och fixade kaffe utan somnade om och sov till klockan 11. Ja ni vet ju att jag drabbades av den s.k. "Julsjukan" i år. Det brukar hända med 2-3 års mellanrum så då var det väl dags nu då.
Den yttrar sig så att jag hostar, nyser, har snuva, svettas, fryser,huvudvärk halsont och så till detta en enorm trötthet som gör mig smått handlingsförlamad. Ni behöver inte "tycka synn om" för allt kommer ej samtidigt utan sprider ut sig i småportioner och därför blir det uthärdligt. Undantag är detta år att hosta och nysningar kom samtidigt och försvann likaså efter några få dagar!
Om jag inte tar fel så har jag nu passerat de olika stadierna och tror ännu en gång att i morgon är allt bra!
Jul och Nyår har alltid varit "kalasdagar" då jag roat mig. Så har det varit sedan barndomen.
I Högskulla , någon km utanför den lilla idyllen Figeholm, vid Östersjön fanns stora bondgården med lillstuga på gården. I byn bredvid fanns tre stugor, mestadels bodde barnfamiljer där.
Ganska mysigt att bo så och vid juletid så fanns tomte att tillgå och ingen var helt säker på vem som tog på sig den rollen just det året.
När julen var över så började genast julkalasen med fika, massor av kakor, godispåsar och så de sedvanliga jullekarna av vilka jag bara minns ett fåtal. Gömma ringen, Ryska posten och andra lekar. I finrummet satt de vuxna och pratade om snödjup. roliga historier, som tålde att avlyssnas om och om igen. Om spöken som gick på Lyckobacken på nätterna. Så serverades apelsinklyftor och hemgjord kola med hallonsaft.
Bondens barn var redan vuxna och "utflugna". Förresten hade bonden och hans familj andra att umgås med på kalas, som passade i det umgänget.
Under ett antal år hyrde pastorsparet i Höganäs missionshus övervåningen i bondgården och de hörde till "bybarnen". Elsa och Josef Torstenssson med Börje, Berit och Bernt.
I mellanhuset bodde Inga. I huset högst uppe på kullen bodde IngaMaj på nedre botten. Hennes kusiner Roland , Bertil och Lennart en trappa upp.
I våningen över oss bodde Rune, Gunvor och Margareta.
Hos oss Helge, Ruth, IngaMaj, IngaBritta och Stina. Ett helt litet samhälle! Det fanns vuxna "utflugna" syskon därtill.
Ni kan tänka er så roligt att efter jul alla hade julbjudningar och gladdes med varandra.
I samhället ordnades det fester därtill.
Att åka häst och vagn eller med Karle'ns droska till bekanta boende "på landsbygden" eller för all del med den lilla Figeholmsbussen, hörde också till julens fröjder.
Söndagsskolfester, juniorfester i Nyår och Trettondagshelg hörde också till roligheterna på den tiden.
Tänka sig! Att få godispåse och jultidning och sjunga julsånger. Inte konstigt att vi längtade efter jullov, som förde med sig så mycket av glädje.
För detta var på den tiden då vi hade roligt på ett annat sätt än i dag.
Fjärran var paddor, mobiltelefoner och TV.
Var det bättre då ? Den frågan vill INTE jag besvara för det svaret skulle ej ge full rättvisa så nu får ni som möjligen läst så här långt tänka ut svaret som ni själva skulle vilja utforma det.
I dag piggnade jag till då Sven, som vanligt ringde och sedan kom med hembakta bullar som han la i frysen och några saker från affären. Vi fikade och han tog, som vanligt ett drag med dammsugaren över hallmattan. Alla vet att min syn även om den nyligen blev bättre inte är helbra och jag är tacksam.
Att senare få besök av Tobias, som köpt Sallad i Salladin och som gav oss en stunds matnärvaro förhöjde dagen, som nu tagit slut och jag därför säger GodNatt, Sov Gott!
Den yttrar sig så att jag hostar, nyser, har snuva, svettas, fryser,huvudvärk halsont och så till detta en enorm trötthet som gör mig smått handlingsförlamad. Ni behöver inte "tycka synn om" för allt kommer ej samtidigt utan sprider ut sig i småportioner och därför blir det uthärdligt. Undantag är detta år att hosta och nysningar kom samtidigt och försvann likaså efter några få dagar!
Om jag inte tar fel så har jag nu passerat de olika stadierna och tror ännu en gång att i morgon är allt bra!
Jul och Nyår har alltid varit "kalasdagar" då jag roat mig. Så har det varit sedan barndomen.
I Högskulla , någon km utanför den lilla idyllen Figeholm, vid Östersjön fanns stora bondgården med lillstuga på gården. I byn bredvid fanns tre stugor, mestadels bodde barnfamiljer där.
Ganska mysigt att bo så och vid juletid så fanns tomte att tillgå och ingen var helt säker på vem som tog på sig den rollen just det året.
När julen var över så började genast julkalasen med fika, massor av kakor, godispåsar och så de sedvanliga jullekarna av vilka jag bara minns ett fåtal. Gömma ringen, Ryska posten och andra lekar. I finrummet satt de vuxna och pratade om snödjup. roliga historier, som tålde att avlyssnas om och om igen. Om spöken som gick på Lyckobacken på nätterna. Så serverades apelsinklyftor och hemgjord kola med hallonsaft.
Bondens barn var redan vuxna och "utflugna". Förresten hade bonden och hans familj andra att umgås med på kalas, som passade i det umgänget.
Under ett antal år hyrde pastorsparet i Höganäs missionshus övervåningen i bondgården och de hörde till "bybarnen". Elsa och Josef Torstenssson med Börje, Berit och Bernt.
I mellanhuset bodde Inga. I huset högst uppe på kullen bodde IngaMaj på nedre botten. Hennes kusiner Roland , Bertil och Lennart en trappa upp.
I våningen över oss bodde Rune, Gunvor och Margareta.
Hos oss Helge, Ruth, IngaMaj, IngaBritta och Stina. Ett helt litet samhälle! Det fanns vuxna "utflugna" syskon därtill.
Ni kan tänka er så roligt att efter jul alla hade julbjudningar och gladdes med varandra.
I samhället ordnades det fester därtill.
Att åka häst och vagn eller med Karle'ns droska till bekanta boende "på landsbygden" eller för all del med den lilla Figeholmsbussen, hörde också till julens fröjder.
Söndagsskolfester, juniorfester i Nyår och Trettondagshelg hörde också till roligheterna på den tiden.
Tänka sig! Att få godispåse och jultidning och sjunga julsånger. Inte konstigt att vi längtade efter jullov, som förde med sig så mycket av glädje.
För detta var på den tiden då vi hade roligt på ett annat sätt än i dag.
Fjärran var paddor, mobiltelefoner och TV.
Var det bättre då ? Den frågan vill INTE jag besvara för det svaret skulle ej ge full rättvisa så nu får ni som möjligen läst så här långt tänka ut svaret som ni själva skulle vilja utforma det.
I dag piggnade jag till då Sven, som vanligt ringde och sedan kom med hembakta bullar som han la i frysen och några saker från affären. Vi fikade och han tog, som vanligt ett drag med dammsugaren över hallmattan. Alla vet att min syn även om den nyligen blev bättre inte är helbra och jag är tacksam.
Att senare få besök av Tobias, som köpt Sallad i Salladin och som gav oss en stunds matnärvaro förhöjde dagen, som nu tagit slut och jag därför säger GodNatt, Sov Gott!
måndag 14 januari 2019
Måndag 14 januari 2019! Ska jag? Ska jag INTE?
Samma dilemma som i går. Vänta dagen lång med att skriva och sedan lika oviss om jag ska eller inte. Tänker på Stora stenen i badviken så nära mitt barndomshem. De första gångerna jag skulle klättra upp för den "höga?! stenen" och sedan avgöra om jag skulle klättra ner eller ej.
Det behövdes ej så många försök för när jag väl hoppat i första gången så bara ville jag hoppa igen och igen! Vår syster IngaBritta, fyra år yngre än jag gjorde sitt "höjdhopp" från en båt som ankrat vid kajen i Figeholm. Hon tog både "kandidaten och magistern"! Då räckte det inte med en hög sten bredvid sjön!
Hon kom ett antal år senare att äga en sommarstuga vid Sydamerikas kust och fick där tillfälle till bad när hon någon gång var ledig. Hon hade ju sina sextio killar på pojkhemmet och så personalen att ta hand om.
Jag minns dock hur hon brevledes berättade om hur killarna åkte till Tramandai (?) där, jag tror det ordnades läger för dem och där de kunde tillbringa delar av skolferierna.
På den tiden åkte "missionärerna" båt till Brasilien och besöken i Sverige skedde vart fjärde år.
Sista åren hon var där gällde flygresor.
Under tiden jag suttit här och bloggat har det hänt ett och annat, som gjort att tiden runnit iväg.
Någon SMSade och undrade om jag fortfarande är sjuk. Jaa, det är jag och det är därför jag sover mig igenom den ena dagen efter den andra. Fortfarande varnas jag för halka men nu "står jag inte ut" längre så om jag känner i morgon som jag gör nu så klär jag mig, äter frukost och tar sedan rullatorn och ställer mig i dörren till gården, inandas så mycket luft jag kan få i mej, tar eventuellt en kort promenad till Närbutiken och köper en kartong djupfrysta bullar.
Fruktkakan jag bakade före jul tog jag från frysen i dag och den var GOD vill jag säga!
Tänka sig att allt nu är över och jag har inte, som vi sa i min barndom, haft en enda gäst här för "att titta på granen". Den stod i det kalla finrummet, vilket värmdes upp av kaminen innan de kom och "tittade på granen" och drack julkaffe med sju sorters kakor.
Till våra barns jular har jag lovat återkomma när jag klarnat till lite.
Jag ska inte klaga. Visst är det trist att bara sitta och vänta på att hälsan ska komma åter men jag är tacksam att hostan och nysningarna försvann. Nu är det en del "biverkningar" som återstår och snart kommer vårsolen och då blir det roligt! Då ska vindruvsplantan skötas om så jag hinner få smaka på druvorna! Jag tog "skott" från min stora planta jag hade vid altanstaketet i villan och satte i en kruka på balkongen jag har nu. Får se vad som händer!
Nyss pratade jag med Tobias, som kommer någon dag då jag blir piggare och då ska vi äta "salladinmat" tillsammans! Bed gärna för mej att jag blir frisk snart! Jag är så tacksam för bönens betydelse och för er, mina vänner, som tror på bönesvar! Gud är god! SOV GOTT!
Det behövdes ej så många försök för när jag väl hoppat i första gången så bara ville jag hoppa igen och igen! Vår syster IngaBritta, fyra år yngre än jag gjorde sitt "höjdhopp" från en båt som ankrat vid kajen i Figeholm. Hon tog både "kandidaten och magistern"! Då räckte det inte med en hög sten bredvid sjön!
Hon kom ett antal år senare att äga en sommarstuga vid Sydamerikas kust och fick där tillfälle till bad när hon någon gång var ledig. Hon hade ju sina sextio killar på pojkhemmet och så personalen att ta hand om.
Jag minns dock hur hon brevledes berättade om hur killarna åkte till Tramandai (?) där, jag tror det ordnades läger för dem och där de kunde tillbringa delar av skolferierna.
På den tiden åkte "missionärerna" båt till Brasilien och besöken i Sverige skedde vart fjärde år.
Sista åren hon var där gällde flygresor.
Under tiden jag suttit här och bloggat har det hänt ett och annat, som gjort att tiden runnit iväg.
Någon SMSade och undrade om jag fortfarande är sjuk. Jaa, det är jag och det är därför jag sover mig igenom den ena dagen efter den andra. Fortfarande varnas jag för halka men nu "står jag inte ut" längre så om jag känner i morgon som jag gör nu så klär jag mig, äter frukost och tar sedan rullatorn och ställer mig i dörren till gården, inandas så mycket luft jag kan få i mej, tar eventuellt en kort promenad till Närbutiken och köper en kartong djupfrysta bullar.
Fruktkakan jag bakade före jul tog jag från frysen i dag och den var GOD vill jag säga!
Tänka sig att allt nu är över och jag har inte, som vi sa i min barndom, haft en enda gäst här för "att titta på granen". Den stod i det kalla finrummet, vilket värmdes upp av kaminen innan de kom och "tittade på granen" och drack julkaffe med sju sorters kakor.
Till våra barns jular har jag lovat återkomma när jag klarnat till lite.
Jag ska inte klaga. Visst är det trist att bara sitta och vänta på att hälsan ska komma åter men jag är tacksam att hostan och nysningarna försvann. Nu är det en del "biverkningar" som återstår och snart kommer vårsolen och då blir det roligt! Då ska vindruvsplantan skötas om så jag hinner få smaka på druvorna! Jag tog "skott" från min stora planta jag hade vid altanstaketet i villan och satte i en kruka på balkongen jag har nu. Får se vad som händer!
Nyss pratade jag med Tobias, som kommer någon dag då jag blir piggare och då ska vi äta "salladinmat" tillsammans! Bed gärna för mej att jag blir frisk snart! Jag är så tacksam för bönens betydelse och för er, mina vänner, som tror på bönesvar! Gud är god! SOV GOTT!
söndag 13 januari 2019
Söndag13 januari 2019. Ska jag , eller ska jag inte?
Ja det är frågan! Nyss satt jag här på sängkanten ( jo då tant Gullan Bornemark, jag har borstat tänderna, borstat tänderna) Ett litet komihåg från Elsemaries tidiga, roliga barndom då hon sjöng i timmar liggande på hallgolvet, lyssnande till Gullans barnvisor.
När jag nu sitter här och funderar så minns jag viken av Östersjön med den stora stenen varifrån vi kunde hoppa i havet, eller låta bli!
Nyss ringde Ulla och jag delgav henne min tveksamhet inför kvällens bloggande. Ska jag, eller ska jag inte? "Du kan väl kolla hur det känns efter det här samtalet om du tror dig orka eller inte!"
Ett bra förslag anser jag!
Också ganska enkelt eftersom dagen tillbringats i en fåtölj, sovandes och iklädd morgonrock, hela dagen!
Trött, trött har jag hankat mig fram. Sov , med ett och annat uppehåll till klockan 11 då TVgudstjänsten var avslutad. Kunde ej hitta någon Närradiogudstjänst från Örebro.
Gul ärtsoppa utan pannkakor till sen lunch.
Kort besök av Tobias som kom med den väska som hängde över Linns axel när tåget drog iväg från Alvesta vid mitt besök i Växjö i Advent. Den har legat i Tobias bil sedan syskonen träffades i Göteborg hos föräldrarna vid juletid.
Jag trodde att i väskan skulle ligga en burk honung som jag trodde mig ha köpt vid besöket i Växjö!
NEJ, ingen honung! Snart, någon dag, ringer Sven och frågar om det är något jag behöver och då säger jag:" HONUNG"!
Återigen kommer jag ihåg den lilla Linn, som hälsade på hos grannarna, ett äldre par, och hjälpte dem på traven med att säga:" Om ni frågar mig om jag vill ha saft och bulle då säger jag, jatack!"
Nog hade hon fått lära sig hur det skulle gå till fast det är ju inte fel att sätt en lite personlig prägel på det man lärt sig.
I dag är jag ännu mer täppt i näsan, hesheten "stabil" ( visst är det så de säger de där som kan sjukvård!!!) Trött? Jovisst!
Som jag brukar så går jag till nattens vila, något missnöjd med att jag inte haft tillfälle att göra något av det som jag tänkt. Jo det är söndag så jag behöver inte stressa!
Med, ännu en gång, ett hopp om att i morgon ha både energi och arbetslust så säger jag GODNATT!
När jag nu sitter här och funderar så minns jag viken av Östersjön med den stora stenen varifrån vi kunde hoppa i havet, eller låta bli!
Nyss ringde Ulla och jag delgav henne min tveksamhet inför kvällens bloggande. Ska jag, eller ska jag inte? "Du kan väl kolla hur det känns efter det här samtalet om du tror dig orka eller inte!"
Ett bra förslag anser jag!
Också ganska enkelt eftersom dagen tillbringats i en fåtölj, sovandes och iklädd morgonrock, hela dagen!
Trött, trött har jag hankat mig fram. Sov , med ett och annat uppehåll till klockan 11 då TVgudstjänsten var avslutad. Kunde ej hitta någon Närradiogudstjänst från Örebro.
Gul ärtsoppa utan pannkakor till sen lunch.
Kort besök av Tobias som kom med den väska som hängde över Linns axel när tåget drog iväg från Alvesta vid mitt besök i Växjö i Advent. Den har legat i Tobias bil sedan syskonen träffades i Göteborg hos föräldrarna vid juletid.
Jag trodde att i väskan skulle ligga en burk honung som jag trodde mig ha köpt vid besöket i Växjö!
NEJ, ingen honung! Snart, någon dag, ringer Sven och frågar om det är något jag behöver och då säger jag:" HONUNG"!
Återigen kommer jag ihåg den lilla Linn, som hälsade på hos grannarna, ett äldre par, och hjälpte dem på traven med att säga:" Om ni frågar mig om jag vill ha saft och bulle då säger jag, jatack!"
Nog hade hon fått lära sig hur det skulle gå till fast det är ju inte fel att sätt en lite personlig prägel på det man lärt sig.
I dag är jag ännu mer täppt i näsan, hesheten "stabil" ( visst är det så de säger de där som kan sjukvård!!!) Trött? Jovisst!
Som jag brukar så går jag till nattens vila, något missnöjd med att jag inte haft tillfälle att göra något av det som jag tänkt. Jo det är söndag så jag behöver inte stressa!
Med, ännu en gång, ett hopp om att i morgon ha både energi och arbetslust så säger jag GODNATT!
lördag 12 januari 2019
Lördag 12 januari 2019. Ibland blir inget som man tänkt sig..
I går pratade jag med sonen om denna lördag. Jag hade två events i dag. Med några timmars intervall skulle jag hinna med båda. Den besvärliga hostan och nysningarna upphörde under dagen och nöjd gick jag till nattens vila. Sov gott utan host och nysattacker.
Vaknade i morse lite trött och hängig. Men jag kände mig ju frisk i går så vad var nu detta?
Tänk att jag aldrig lär mig efter att då och då under årens lopp drabbats av vad jag kallar julsjuka.( Minns just nu hur Linn när hon var liten hade lärt sig en siffra att slå för att ringa till mormor. Före mobilens tid. Utan mammas vetskap tryckte hon den där siffran, om jag nu minns rätt, meddelade mig en enda sak:" Mormor jag har fått aprilsjukan, hej då!" Något svar inväntades inte och ingen ändring av sjukdomens namn. Den var standard, så att säga!)
Julsjukan brukar följa ett visst mönster, som jag nogsamt glömmer mellan varven.
Jag ringde, efter moget övervägande och sa återbud till Filadelfiakyrkans grötfest.
Att missa musikalen på Conventum Arena med barnbarns musikskapande som en viktig grej var en förbjuden tanke. Har man hamnat i en musikalisk familj är man så klart angelägen att ta ut allt det goda det för med sig. Sven hade min biljett och vi skulle , ett antal personer ur vår familj, få träffas och njuta av musik och teater.
Jag skulle hämtas i god tid. Ju mer klockan gick ju sämre kände jag mig men var fast besluten att se till att jag var förberedd. Var klädd och klar med örhängen och det som hör till när man ska bevista ett dylikt evenemang.
DÅ slog mig tanken (glömd var dagens sång) att jag höll på att försätta mig i en situation som jag förmodligen inte skulle klara av! Tänkte på hur yr jag kände mig, så många människor som skulle trängas där, hur trött jag var redan innan jag kommit iväg, hur många timmar jag måste vara på
alerten! Skulle jag orka det?
Jag vägde för och emot! Resultatet blev att jag ringde och sa som det var. Jag vågade inte. Bad dock att en DVD skulle inköpas för min räkning.
Det var inte långt till tårarna vill jag säga!
Jag satte mig i fåtöljen och somnade! Faktiskt ett par gånger om.
Nu inser jag att jag gjorde rätt. Något fel med mig är det! NU går jag till nattens vila. Så trött, så trött!
Jag vill bli bra nu med detsamma! Jag vet att julsjukan är speciell. Olika symptom kommer och går! I morgon är det söndag. Jag tog fram en bit kvarvarande saffranskrans som jag fick av Sven före jul. I morgon ska jag kolla bättre i frysen för där kanske finns fler lussekatter!
Julen är kvar och får så förbli ytterligare några dagar.
Tänk så många fikastunder jag hade planerat. Som nu inte blir av. När jag blir starkare ska jag baka semlor till fikat. Då, kära vänner ska ni passa på!!
Nu ska jag prata med Jesus. Har vänner som behöver förbön! Det är gott att få vara med!
Nu ska jag ta av mig örhängen och de kläder jag skulle stoltsera med på Conventum.
Tacksam sjunger jag inom mig dagens sång:" TRO, TRO blott mitt barn! Jag är med var dag!"
Sov Gott, mina vänner! Jag är så glad för att hostan är borta! Och fort gick det! Om nu energin kommer åter lika fort, vilken lycka!
Vaknade i morse lite trött och hängig. Men jag kände mig ju frisk i går så vad var nu detta?
Tänk att jag aldrig lär mig efter att då och då under årens lopp drabbats av vad jag kallar julsjuka.( Minns just nu hur Linn när hon var liten hade lärt sig en siffra att slå för att ringa till mormor. Före mobilens tid. Utan mammas vetskap tryckte hon den där siffran, om jag nu minns rätt, meddelade mig en enda sak:" Mormor jag har fått aprilsjukan, hej då!" Något svar inväntades inte och ingen ändring av sjukdomens namn. Den var standard, så att säga!)
Julsjukan brukar följa ett visst mönster, som jag nogsamt glömmer mellan varven.
Jag ringde, efter moget övervägande och sa återbud till Filadelfiakyrkans grötfest.
Att missa musikalen på Conventum Arena med barnbarns musikskapande som en viktig grej var en förbjuden tanke. Har man hamnat i en musikalisk familj är man så klart angelägen att ta ut allt det goda det för med sig. Sven hade min biljett och vi skulle , ett antal personer ur vår familj, få träffas och njuta av musik och teater.
Jag skulle hämtas i god tid. Ju mer klockan gick ju sämre kände jag mig men var fast besluten att se till att jag var förberedd. Var klädd och klar med örhängen och det som hör till när man ska bevista ett dylikt evenemang.
DÅ slog mig tanken (glömd var dagens sång) att jag höll på att försätta mig i en situation som jag förmodligen inte skulle klara av! Tänkte på hur yr jag kände mig, så många människor som skulle trängas där, hur trött jag var redan innan jag kommit iväg, hur många timmar jag måste vara på
alerten! Skulle jag orka det?
Jag vägde för och emot! Resultatet blev att jag ringde och sa som det var. Jag vågade inte. Bad dock att en DVD skulle inköpas för min räkning.
Det var inte långt till tårarna vill jag säga!
Jag satte mig i fåtöljen och somnade! Faktiskt ett par gånger om.
Nu inser jag att jag gjorde rätt. Något fel med mig är det! NU går jag till nattens vila. Så trött, så trött!
Jag vill bli bra nu med detsamma! Jag vet att julsjukan är speciell. Olika symptom kommer och går! I morgon är det söndag. Jag tog fram en bit kvarvarande saffranskrans som jag fick av Sven före jul. I morgon ska jag kolla bättre i frysen för där kanske finns fler lussekatter!
Julen är kvar och får så förbli ytterligare några dagar.
Tänk så många fikastunder jag hade planerat. Som nu inte blir av. När jag blir starkare ska jag baka semlor till fikat. Då, kära vänner ska ni passa på!!
Nu ska jag prata med Jesus. Har vänner som behöver förbön! Det är gott att få vara med!
Nu ska jag ta av mig örhängen och de kläder jag skulle stoltsera med på Conventum.
Tacksam sjunger jag inom mig dagens sång:" TRO, TRO blott mitt barn! Jag är med var dag!"
Sov Gott, mina vänner! Jag är så glad för att hostan är borta! Och fort gick det! Om nu energin kommer åter lika fort, vilken lycka!
fredag 11 januari 2019
Fredag 11 januari 2016. När inget synligt händer!
En dag utan att något uträttats är en bortkastad dag tyckte min mamma som utöver att sköta om sin stora familj, mjölka bondens kor också vävde mattor till försäljning och jobbade med att ta upp säd på åkern. De två sistnämnda sakerna hörde dock till "ting som uträttats" Något som kunde iakttagas under kortare eller längre stund alltefter önskan.
Tänker ibland på skillnader och likheter med dagens mammors förvärvsarbete och om de kan jämföras med de två sistnämnda arbetsinsatserna måhända.
Något omtumlad efter att på TV1 ha sett "Skavlan" med Jonas Gardell, Dagny och en skicklig jag tror,psykiater, som hade fin undervisning vad gäller vårt digitala användande och dess påverkan på oss människor, var jag åter tveksam huruvida jag skulle avsluta dagen med att berätta om den eller inte.
Ler för mig själv. Berätta om, vad då? Stunden framför TV med Skavlan skulle jag gärna vilja återge. För några år sedan var jag tillsammans med Jonas i ett TVprogram, som inspelades hos en av mina goda vänner här i Örebro.
Han har ofta något bra att säga. Så också i kväll. Ni som är föräldrar titta gärna och lyssna till Jonas ord om "FRÅNVARANDE" och "NÄRVARANDE"!!!! Instämmer helt med hans uppfattning där.
Som, på sista tiden skett dagligen, så har jag sovit mycket också i dag. Därför är jag förvånad över att jag är sömnig nu Men så är det och nu säger jag Natti, Natti till er mina vänner! Sov Gott!
.
"Den som sover syndar inte" , lyder ett gammalt ordspråk. En dålig tröst för att jag ska vara tillfreds med mitt behov av sömn. Något är galet och varje kväll somnar jag med en förhoppning att nästa dag ska jag med glädje och intresse ta itu med de sysslor jag samlat på hög sedan jul. Bara jag inte var så trött! Inte kan det väl vara åldern? Lutar nog mer åt att hålla med min kloka vän Gunbritt Parsmo
som har lärt mig det där med balansen ! Vad brinner jag för? Vad orkar jag?
När jag blir frisk ska jag göra en liten sammanfattning av helgerna och en särskild om det första spännande året i mitt nya hem!
Tänker ibland på skillnader och likheter med dagens mammors förvärvsarbete och om de kan jämföras med de två sistnämnda arbetsinsatserna måhända.
Något omtumlad efter att på TV1 ha sett "Skavlan" med Jonas Gardell, Dagny och en skicklig jag tror,psykiater, som hade fin undervisning vad gäller vårt digitala användande och dess påverkan på oss människor, var jag åter tveksam huruvida jag skulle avsluta dagen med att berätta om den eller inte.
Ler för mig själv. Berätta om, vad då? Stunden framför TV med Skavlan skulle jag gärna vilja återge. För några år sedan var jag tillsammans med Jonas i ett TVprogram, som inspelades hos en av mina goda vänner här i Örebro.
Han har ofta något bra att säga. Så också i kväll. Ni som är föräldrar titta gärna och lyssna till Jonas ord om "FRÅNVARANDE" och "NÄRVARANDE"!!!! Instämmer helt med hans uppfattning där.
Som, på sista tiden skett dagligen, så har jag sovit mycket också i dag. Därför är jag förvånad över att jag är sömnig nu Men så är det och nu säger jag Natti, Natti till er mina vänner! Sov Gott!
.
"Den som sover syndar inte" , lyder ett gammalt ordspråk. En dålig tröst för att jag ska vara tillfreds med mitt behov av sömn. Något är galet och varje kväll somnar jag med en förhoppning att nästa dag ska jag med glädje och intresse ta itu med de sysslor jag samlat på hög sedan jul. Bara jag inte var så trött! Inte kan det väl vara åldern? Lutar nog mer åt att hålla med min kloka vän Gunbritt Parsmo
som har lärt mig det där med balansen ! Vad brinner jag för? Vad orkar jag?
När jag blir frisk ska jag göra en liten sammanfattning av helgerna och en särskild om det första spännande året i mitt nya hem!
torsdag 10 januari 2019
Torsdag 10 januari 2019. Så roligt att vakna i morse utan att hostattacker förstört nattsömnen!!
Det känns som att jag levt i en bubbla sedan julhelgen då jag kom från Hjortkvarn.
Inga aktiviteter! Ingen promenad! Det roliga som hänt var att Ulla och Kerstin kom hit i måndags !
Om man upplever att man bor i en bubbla så är det också svårt att minnas vad som sig tilldragit haver. Jag vet att jag tittat på TV men minns inte på vad!
Så annorlunda allting blev! Orkeslös uträttar jag ingenting. Då är det bra att skriva lite för även om man inte har något av värde att berätta så tror man ändå att man uträttar något. På något sätt!
Att "gå och slå dank" var ett fult uttryck som mor använde om lata barn och vuxna som inte uträttade något för ögat synligt.
Därför gladde jag mig när jag såg mamma sitta och läsa en bok emellanåt. Hon läste otroligt snabbt och älskade att läsa! Tänker ofta på vilken glädje hon skulle ha fått av att hantera en dator! Hon var nyfiken på sådant hon ej mött tidigare och hade lätt för att lära.
Att läsa lite ur Bibeln varje kväll, hur trött och sömnig hon än var, hörde till rutinerna. Det hände att
huvudet föll ned över något kapitel, som hon just läste och hon somnade.
Vid ett tillfälle minns jag att jag och mina syskon satt en bit ifrån och hörde henne säga :" Jaha, nu är det bare arme och ben kvar!" Det gav förstås mig och mina syskon anledning till
ett högljutt gott skratt! Mamma vaknade och berättade att hon drömt om en trasdocka.
Lilla mamma, fosterbarnet,arbetsmyran, som skulle upp tidigt varje morgon för att mjölka bondens kor för en slant som räckte att betala dagens mjölkköp och ett tillskott för betalning av hyran för vår tvårumslägenhet!
Nu har tiden återigen svunnit och jag måste i säng!
Dagen kändes lite vemodig och trist då barnbarnet boende i Växjö ringde. Ett samtal som snabbt avslutades då jag hörde orden:"Nej bilen glider"
Ett par timmar senare ringde telefon igen! Nu fick jag veta att medan vi pratade hade bilen börjat glida i halkan. Den var parkerad i en svag sluttning. Den törnade lite lätt emot den framförvarande bilen vars ägare kontaktades. Kom dit och försäkring och ersättning gjordes klart.
Parkeringskvittot hade i rådande stressade situation lagts i förarens ficka i stället för att sättas på bilrutan vilket betydde 400 kronor i parkeringsböter.
Dock får man vara glad att ingen olycka av större format hade skett och för min del var det där
telefonsamtalet, denna tråkiga, grå dag av oerhört stort värde, som gav mig nytt mod!
En stund senare fick jag ännu ett samtal som spädde på värdet av det förra!
En del dagar blir bra till slut! SOV GOTT mina vänner! Gud är god!
Inga aktiviteter! Ingen promenad! Det roliga som hänt var att Ulla och Kerstin kom hit i måndags !
Om man upplever att man bor i en bubbla så är det också svårt att minnas vad som sig tilldragit haver. Jag vet att jag tittat på TV men minns inte på vad!
Så annorlunda allting blev! Orkeslös uträttar jag ingenting. Då är det bra att skriva lite för även om man inte har något av värde att berätta så tror man ändå att man uträttar något. På något sätt!
Att "gå och slå dank" var ett fult uttryck som mor använde om lata barn och vuxna som inte uträttade något för ögat synligt.
Därför gladde jag mig när jag såg mamma sitta och läsa en bok emellanåt. Hon läste otroligt snabbt och älskade att läsa! Tänker ofta på vilken glädje hon skulle ha fått av att hantera en dator! Hon var nyfiken på sådant hon ej mött tidigare och hade lätt för att lära.
Att läsa lite ur Bibeln varje kväll, hur trött och sömnig hon än var, hörde till rutinerna. Det hände att
huvudet föll ned över något kapitel, som hon just läste och hon somnade.
Vid ett tillfälle minns jag att jag och mina syskon satt en bit ifrån och hörde henne säga :" Jaha, nu är det bare arme och ben kvar!" Det gav förstås mig och mina syskon anledning till
ett högljutt gott skratt! Mamma vaknade och berättade att hon drömt om en trasdocka.
Lilla mamma, fosterbarnet,arbetsmyran, som skulle upp tidigt varje morgon för att mjölka bondens kor för en slant som räckte att betala dagens mjölkköp och ett tillskott för betalning av hyran för vår tvårumslägenhet!
Nu har tiden återigen svunnit och jag måste i säng!
Dagen kändes lite vemodig och trist då barnbarnet boende i Växjö ringde. Ett samtal som snabbt avslutades då jag hörde orden:"Nej bilen glider"
Ett par timmar senare ringde telefon igen! Nu fick jag veta att medan vi pratade hade bilen börjat glida i halkan. Den var parkerad i en svag sluttning. Den törnade lite lätt emot den framförvarande bilen vars ägare kontaktades. Kom dit och försäkring och ersättning gjordes klart.
Parkeringskvittot hade i rådande stressade situation lagts i förarens ficka i stället för att sättas på bilrutan vilket betydde 400 kronor i parkeringsböter.
Dock får man vara glad att ingen olycka av större format hade skett och för min del var det där
telefonsamtalet, denna tråkiga, grå dag av oerhört stort värde, som gav mig nytt mod!
En stund senare fick jag ännu ett samtal som spädde på värdet av det förra!
En del dagar blir bra till slut! SOV GOTT mina vänner! Gud är god!
onsdag 9 januari 2019
Onsdag 9 januari 2019. Ungdomar är sköna att möta!!
Efter lång överläggning med mig själv så hamnade jag, trots allt, här igen. Jag var på väg till sängen då jag ångrade mig. Tänkte att skriva lite på iPhone men någon sa i dag att då går det inte in i datorn så jag tar det säkra för det osäkra och skriver några rader på datorn så allt blir som det ska!.
Kortfattat beroende på att jag är sen och sömnig.
Att den ena veckan efter den andra ilar iväg utan att jag går utanför dörren kan jag ej i längden tolerera men i dag var det åter otjänligt väder så jag föredrog att stanna inomhus.
Telefonkontakt med yngsta barnbarnet, som ändå har tråkigt efter att för en tid leva sitt liv utan tjejen sin, slutade med att han efter dagens jobb köpte med sig sallad med kebab och annat gott som vi tillsammans avnjöt medan vi samtalade om hur det är att vara lämnad kvar hemma när ens partner ger sig iväg på lång semestertripp med sin kompis. Att räkna dagarna tills hon ska komma åter.
Eftersom jag varit med om detsamma i min ungdoms dagar försökte jag få den unge mannen att förstå hur privilegierad han är. Utan synbart resultat, så klart!
Jag sa:"Tänk dig hur vi hade det. Jag kvar i Stockholm. Georg skulle fullgöra värnplikten i Linköping!" Hur långt bort var inte det? Tiden för bortavaron densamma för oss då, som den är för dem nu.
Kontakten uppehölls genom brevskrivning. Nu kan det unga paret varje dag prata i telefon trots att de befinner sig i världsdelar så långt från varandra.
Ibland kan det vara bra att ha varit med ett tag så man hunnit med att se förändringar som skett under årens lopp!
Vi fick en fin kväll tillsammans! Vi har umgåtts i så många år att vi känner varandra väldigt bra!
Så många minnen tillsammans!
Med hopp om att hostan ännu några timmar ska hålla sig borta går jag nu till nattens vila med hopp om att vädret ska tillåta en promenad med rullator i morgon för så här får jag inte fortsätta mitt liv!
Sov Gott, mina vänner! Vilken trevlig dag jag fick !
Kortfattat beroende på att jag är sen och sömnig.
Att den ena veckan efter den andra ilar iväg utan att jag går utanför dörren kan jag ej i längden tolerera men i dag var det åter otjänligt väder så jag föredrog att stanna inomhus.
Telefonkontakt med yngsta barnbarnet, som ändå har tråkigt efter att för en tid leva sitt liv utan tjejen sin, slutade med att han efter dagens jobb köpte med sig sallad med kebab och annat gott som vi tillsammans avnjöt medan vi samtalade om hur det är att vara lämnad kvar hemma när ens partner ger sig iväg på lång semestertripp med sin kompis. Att räkna dagarna tills hon ska komma åter.
Eftersom jag varit med om detsamma i min ungdoms dagar försökte jag få den unge mannen att förstå hur privilegierad han är. Utan synbart resultat, så klart!
Jag sa:"Tänk dig hur vi hade det. Jag kvar i Stockholm. Georg skulle fullgöra värnplikten i Linköping!" Hur långt bort var inte det? Tiden för bortavaron densamma för oss då, som den är för dem nu.
Kontakten uppehölls genom brevskrivning. Nu kan det unga paret varje dag prata i telefon trots att de befinner sig i världsdelar så långt från varandra.
Ibland kan det vara bra att ha varit med ett tag så man hunnit med att se förändringar som skett under årens lopp!
Vi fick en fin kväll tillsammans! Vi har umgåtts i så många år att vi känner varandra väldigt bra!
Så många minnen tillsammans!
Med hopp om att hostan ännu några timmar ska hålla sig borta går jag nu till nattens vila med hopp om att vädret ska tillåta en promenad med rullator i morgon för så här får jag inte fortsätta mitt liv!
Sov Gott, mina vänner! Vilken trevlig dag jag fick !
tisdag 8 januari 2019
Tisdag 8 januari 2019. När jag inte riktigt hänger med, men ändå inte kan låta bli!
När jag är i ett tillstånd som i detta nu då vore det bäst att helt enkelt lägga av även med det som är roligt! Nu har det passerat ännu en dag av mitt liv och här sitter jag sent, som vanligt, fast ej nödvändigt. Denna dag skulle "göra skillnad". Icke!!!
Sovstunderna på dagtid följer mönstret. Dock har hostan i dag avtagit.
Funderar på om Gud och "Bisolvontabletterna", som jag fick av Kerstin i går samverkar, som Bibeln säger. "För den som älskar Gud samverkar ALLT till det bästa." Det är ett bra ord att lita på i med och motgång. Älskar Gud gör jag och har gjort sedan tidig barndom. Att, ibland icke så behagliga händelser, det som mött mig på min vandring, ändå samverkat till det bästa har jag ofta kunnat inse långt efter att händelserna utspelats. Så har jag fått göra, som Paulus säger, "tacka Gud i ALLA livets förhållanden. Det är en uppmaning och har stor betydelse.
Lätt?? Nej, mestadels INTE! Men ibland har jag klart och snabbt kunnat se Guds inblandning i händelser och kunnat tacka och prisa Gud för hans ingripande, även om det skett "i sista stund".
Återigen: "Gud sviker aldrig!"
Hur ofta jag tänker på den där gången, som jag tidigare berättat om, när ångesten höll på att knäcka mig och Gud gav en hjälpande hand i en , till synes, småsak samtidigt som jag kunde höra orden:"
Mitt ÄLSKADE barn, jag hjälper dig med ALLT!"
En oförgätlig stund!
I går satt jag och sökte efter något att berätta, som hänt under dagen. Ofattbart!
I morse efter en natt av svår hosta började jag tänka på gårdagen och vad som då hände.
Jamen det var ju måndag. Kerstin och Ulla hade startat redan före klockan tio för att ägna dagens timmar hos sin gamla mamma fast jag pr telefon varnat dem för att komma på grund av min hälsa.
Jo de kom. Hade handlat en kasse med diverse godsaker i matväg. Lättlagad mat.
Det blev dammsugning, svabbande av golv, avtorkning av skåpluckor och mycket mer. En pratstund hann vi också med.
Jag måste ha varit ganska illa däran när jag inte ens kom ihåg det trevliga besöket vid skrivandet av gårdagens blogg!
Nu är jag så tacksam att hostan avtagit markant under dagen och jag hoppas att den ska hålla sig
borta under natten. Om den envisas med att visa sig så får jag göra som jag lä
rt mig. Ligga och sova tills jag vaknar till för att gå till toan och sedan hosta en stund i fåtöljen innan Jon Blund säger "ifrån på skarpen", som Mamma sa till oss barn när vi inte lydde. Ett uttryck som också Pippi Långstrump, hon, som jag, en smålandstjej, också drog till med när hon skulle bättra på sitt uppförande! Så går nattens timmar.
Jag ska ej nu göra en sammanfattning av jul och nyår 2018. Den kommer! De eftertraktade mellandagarna, nyårshelg och trettondagshelg gömmer jag inom ett stort parentes, som det känns.
Julen får vara kvar minst en vecka ytterligare. I hopp om att jag ska kvickna till och få tillfälle att bjuda NÅGON vän på lite julfika.
Jag ler mot den dag som kommer! Bäst så. Annars har jag dessa "stilla dagar" tänkt mycket på min barn och ungdomstid. Det är märkligt så mycket som finns i minnenas värld.
Något jag tackar Gud för är att jag har huvudet, i stort sett intakt, som jag tycker!
Tack alla ni som ber, och har bedit, för min hälsas återkomst! Jag sjunger som i söndagsskolan:" När Jesus finns vid min sida osv." Gud som haver barnen kär! SOV GOTT!
Sovstunderna på dagtid följer mönstret. Dock har hostan i dag avtagit.
Funderar på om Gud och "Bisolvontabletterna", som jag fick av Kerstin i går samverkar, som Bibeln säger. "För den som älskar Gud samverkar ALLT till det bästa." Det är ett bra ord att lita på i med och motgång. Älskar Gud gör jag och har gjort sedan tidig barndom. Att, ibland icke så behagliga händelser, det som mött mig på min vandring, ändå samverkat till det bästa har jag ofta kunnat inse långt efter att händelserna utspelats. Så har jag fått göra, som Paulus säger, "tacka Gud i ALLA livets förhållanden. Det är en uppmaning och har stor betydelse.
Lätt?? Nej, mestadels INTE! Men ibland har jag klart och snabbt kunnat se Guds inblandning i händelser och kunnat tacka och prisa Gud för hans ingripande, även om det skett "i sista stund".
Återigen: "Gud sviker aldrig!"
Hur ofta jag tänker på den där gången, som jag tidigare berättat om, när ångesten höll på att knäcka mig och Gud gav en hjälpande hand i en , till synes, småsak samtidigt som jag kunde höra orden:"
Mitt ÄLSKADE barn, jag hjälper dig med ALLT!"
En oförgätlig stund!
I går satt jag och sökte efter något att berätta, som hänt under dagen. Ofattbart!
I morse efter en natt av svår hosta började jag tänka på gårdagen och vad som då hände.
Jamen det var ju måndag. Kerstin och Ulla hade startat redan före klockan tio för att ägna dagens timmar hos sin gamla mamma fast jag pr telefon varnat dem för att komma på grund av min hälsa.
Jo de kom. Hade handlat en kasse med diverse godsaker i matväg. Lättlagad mat.
Det blev dammsugning, svabbande av golv, avtorkning av skåpluckor och mycket mer. En pratstund hann vi också med.
Jag måste ha varit ganska illa däran när jag inte ens kom ihåg det trevliga besöket vid skrivandet av gårdagens blogg!
Nu är jag så tacksam att hostan avtagit markant under dagen och jag hoppas att den ska hålla sig
borta under natten. Om den envisas med att visa sig så får jag göra som jag lä
rt mig. Ligga och sova tills jag vaknar till för att gå till toan och sedan hosta en stund i fåtöljen innan Jon Blund säger "ifrån på skarpen", som Mamma sa till oss barn när vi inte lydde. Ett uttryck som också Pippi Långstrump, hon, som jag, en smålandstjej, också drog till med när hon skulle bättra på sitt uppförande! Så går nattens timmar.
Jag ska ej nu göra en sammanfattning av jul och nyår 2018. Den kommer! De eftertraktade mellandagarna, nyårshelg och trettondagshelg gömmer jag inom ett stort parentes, som det känns.
Julen får vara kvar minst en vecka ytterligare. I hopp om att jag ska kvickna till och få tillfälle att bjuda NÅGON vän på lite julfika.
Jag ler mot den dag som kommer! Bäst så. Annars har jag dessa "stilla dagar" tänkt mycket på min barn och ungdomstid. Det är märkligt så mycket som finns i minnenas värld.
Något jag tackar Gud för är att jag har huvudet, i stort sett intakt, som jag tycker!
Tack alla ni som ber, och har bedit, för min hälsas återkomst! Jag sjunger som i söndagsskolan:" När Jesus finns vid min sida osv." Gud som haver barnen kär! SOV GOTT!
måndag 7 januari 2019
Måndag 7 januari 2019. Om man inte har något bra att säga så....
Klockan är bara lite över åtta denna måndagskväll.
Om jag skulle göra som jag känner det så skulle jag lägga mig i sängen och läsa en bok. Jag vet dock att om jag gör det så kommer jag att somna. Något annat t. ex. något praktiskt som det finns en hel del att syssla med om jag bara inte var så trött. Har ingen lust med sådant som kräver både viljestyrka och lite ansträngning!
Jag har givit mig själv flera förslag men det enda tänkbara är att skriva en blogg! Igen!
Jo jag vet att folk kan tröttna på att läsa men det här med bloggskrivandet har, som jag ser det, vissa fördelar.
Jag somnar inte.Det är inte fysiskt ansträngande. Jag hinner ej tänka på om dagen varit si eller så.
En och annan finns som saknar den när jag inte skriver och den som inte önskar läsa kan enkelt bara låta bli! Själv slipper jag att skriva dagbok. (Jo jag gör det lite då och då i alla fall) Jag hjälper de av min familj som är lite historieintresserade att få vetskap om vad som sig tilldragit haver.
Eftersom jag signalerat sjukdom så har alla besök uteblivit. Då är det kul att vissa barnbarn håller
kontakten via nätet. De är uppväxta med detta, egentligen både onaturliga och, i viss mån lite tråkiga sätt att umgås, men samtidigt lätthanterligt att blicka in i varandras vardagsliv.
Tänker ofta på hur vår mamma skulle ha hållit kontakten med sina vänner och familjen om hon haft tillgång till en dator på sin tid. Hon skrev långa intressanta brev till vänner och bekanta och till oss barn sedan vi lämnat barndomshemmet.
Att få skriva lite om julhelgen, mina förväntningar och grusade förhoppningar lockar mig fortfarande men har svårt att koncentrera mig och hoppas på att ännu en natts sömn ska medverka till att morgondagen blir bättre än i dag.
Att mitt yngsta barnbarn befinner sig i staden och alltid svarar på mail är något att vara glad åt.
I kväll skulle han komma hit en sväng men kom iväg lite sent till sin träning så då flyttade vi den träffen till en kväll senare i veckan. "Den som väntar på något gott osv,"
Han ska vara på jobbet klockan åtta i morgon bittida! Det jobb han har kräver sin man har jag förstått!
Den här "sjukan", som jag liksom fler andra har drabbats av är lite ovanlig.
Nu har hostan och nysningar på dagtid avtagit och nattetid har det varit bättre.
Jag tror att det här med att ständigt vara trött och att inte få energin tillbaka i den takt jag önskar är värst. Jag är van vid god hälsa och förväntar mig alltid snabbt tillfrisknande!
Det som är bra är att jag får tid att tänka! Och vad jag tänker!!!
Då och då påminner mig Gud om någon som han vill att jag ska be för. Han ser hur hans barn har det och hur fienden är ute efter dem. Det är fantastiskt intressant att Gud vill använda oss i bön för våra medvandrare och att vi får vara med Gud i hans världsvida verk.
Att vara behövd! Att Gud räknar med att vi, hans barn, får vara med i Hans verk här på jorden! Store Gud!
Som sagt! Ännu en dag har svunnit ! Hoppas att jag kan ta en liten promenad utanför huset i morgon!
Nu önskar jag er alla GOD NATT och SOV GOTT!
Om jag skulle göra som jag känner det så skulle jag lägga mig i sängen och läsa en bok. Jag vet dock att om jag gör det så kommer jag att somna. Något annat t. ex. något praktiskt som det finns en hel del att syssla med om jag bara inte var så trött. Har ingen lust med sådant som kräver både viljestyrka och lite ansträngning!
Jag har givit mig själv flera förslag men det enda tänkbara är att skriva en blogg! Igen!
Jo jag vet att folk kan tröttna på att läsa men det här med bloggskrivandet har, som jag ser det, vissa fördelar.
Jag somnar inte.Det är inte fysiskt ansträngande. Jag hinner ej tänka på om dagen varit si eller så.
En och annan finns som saknar den när jag inte skriver och den som inte önskar läsa kan enkelt bara låta bli! Själv slipper jag att skriva dagbok. (Jo jag gör det lite då och då i alla fall) Jag hjälper de av min familj som är lite historieintresserade att få vetskap om vad som sig tilldragit haver.
Eftersom jag signalerat sjukdom så har alla besök uteblivit. Då är det kul att vissa barnbarn håller
kontakten via nätet. De är uppväxta med detta, egentligen både onaturliga och, i viss mån lite tråkiga sätt att umgås, men samtidigt lätthanterligt att blicka in i varandras vardagsliv.
Tänker ofta på hur vår mamma skulle ha hållit kontakten med sina vänner och familjen om hon haft tillgång till en dator på sin tid. Hon skrev långa intressanta brev till vänner och bekanta och till oss barn sedan vi lämnat barndomshemmet.
Att få skriva lite om julhelgen, mina förväntningar och grusade förhoppningar lockar mig fortfarande men har svårt att koncentrera mig och hoppas på att ännu en natts sömn ska medverka till att morgondagen blir bättre än i dag.
Att mitt yngsta barnbarn befinner sig i staden och alltid svarar på mail är något att vara glad åt.
I kväll skulle han komma hit en sväng men kom iväg lite sent till sin träning så då flyttade vi den träffen till en kväll senare i veckan. "Den som väntar på något gott osv,"
Han ska vara på jobbet klockan åtta i morgon bittida! Det jobb han har kräver sin man har jag förstått!
Den här "sjukan", som jag liksom fler andra har drabbats av är lite ovanlig.
Nu har hostan och nysningar på dagtid avtagit och nattetid har det varit bättre.
Jag tror att det här med att ständigt vara trött och att inte få energin tillbaka i den takt jag önskar är värst. Jag är van vid god hälsa och förväntar mig alltid snabbt tillfrisknande!
Det som är bra är att jag får tid att tänka! Och vad jag tänker!!!
Då och då påminner mig Gud om någon som han vill att jag ska be för. Han ser hur hans barn har det och hur fienden är ute efter dem. Det är fantastiskt intressant att Gud vill använda oss i bön för våra medvandrare och att vi får vara med Gud i hans världsvida verk.
Att vara behövd! Att Gud räknar med att vi, hans barn, får vara med i Hans verk här på jorden! Store Gud!
Som sagt! Ännu en dag har svunnit ! Hoppas att jag kan ta en liten promenad utanför huset i morgon!
Nu önskar jag er alla GOD NATT och SOV GOTT!
tisdag 1 januari 2019
Tisdag 1 januari 2019. NYÅRSDAGEN !
Det där med att säga som det är, alltså tala sanning eller förtiga det som folk inte vill höra, är väl inte samma sak, eller hur?
Just nu är jag aningen brydd.
Jag börjar med det första. Att säga som det är. Jo det är så att jag på nya årets första dag, i motsats till andra dagar, inte vill skriva, inte berätta, ingenting!!
Jag har tidigare citerat vår hulda moder då jag i hennes dagböcker ibland möts av en mening: "Hu en så lessam dag!" Jag använder mig inte av detta för mig lite sorgliga uttryck, men vet att det skulle ha använts av mamma om hon, i stället för mej, suttit här för TT förmedla något av dagen, som för min del avslutades med en mugg potatis och purjolökssoppa. Hittade en påse i skafferiet!
Tro nu, för all del inte att jag saknar mat av alla slag!
Mina omtänksamma barn bär hit matkassar utöver vad jag själv, med glädje inhandlar
Dessutom ringer de ibland för att kolla om jag ätit. Jag får berätta vad jag ätit men i dag hade jag efter min sena frukost inte varit hungrig.
Framåt kvällen ringde Kerstin för att få veta. Jag sa som det är och att jag just hade fixat en mugg soppa. Jag lovade att äta en smörgås också.
Då tyckte jag det var dags att fråga en sjuksköterska (sedan hon förklarat att om man inte äter kan man dö) om inte svältdöden kunde vara en human avslutning på livet om man nu kunde välja! Vi uppehöll oss en stund vid ämnet innan jag talade om att jag hade en enda tanke i huvudet . Att få sova!!
Det blir tredje dagen i rad och jag inväntar morgondagen då jag tänkt att på denna tredje dag ska livet återgå till det normala! Jag ser att denna blogg blir lika mager som gårdagens fast jag egentligen har så mycket att berätta!
Med tanke på att man ska vara snäll mot sig själv så ber jag Gud för mig själv och för nära och kära att vi må få den sömn vi behöver och för de mig närstående som är i Paris och i Thailand !
Gott att veta att Gud är med och att han både vet allt och lyssnar när vi beder!
GOD NATT mina vänner ! Gud med oss!
Just nu är jag aningen brydd.
Jag börjar med det första. Att säga som det är. Jo det är så att jag på nya årets första dag, i motsats till andra dagar, inte vill skriva, inte berätta, ingenting!!
Jag har tidigare citerat vår hulda moder då jag i hennes dagböcker ibland möts av en mening: "Hu en så lessam dag!" Jag använder mig inte av detta för mig lite sorgliga uttryck, men vet att det skulle ha använts av mamma om hon, i stället för mej, suttit här för TT förmedla något av dagen, som för min del avslutades med en mugg potatis och purjolökssoppa. Hittade en påse i skafferiet!
Tro nu, för all del inte att jag saknar mat av alla slag!
Mina omtänksamma barn bär hit matkassar utöver vad jag själv, med glädje inhandlar
Dessutom ringer de ibland för att kolla om jag ätit. Jag får berätta vad jag ätit men i dag hade jag efter min sena frukost inte varit hungrig.
Framåt kvällen ringde Kerstin för att få veta. Jag sa som det är och att jag just hade fixat en mugg soppa. Jag lovade att äta en smörgås också.
Då tyckte jag det var dags att fråga en sjuksköterska (sedan hon förklarat att om man inte äter kan man dö) om inte svältdöden kunde vara en human avslutning på livet om man nu kunde välja! Vi uppehöll oss en stund vid ämnet innan jag talade om att jag hade en enda tanke i huvudet . Att få sova!!
Det blir tredje dagen i rad och jag inväntar morgondagen då jag tänkt att på denna tredje dag ska livet återgå till det normala! Jag ser att denna blogg blir lika mager som gårdagens fast jag egentligen har så mycket att berätta!
Med tanke på att man ska vara snäll mot sig själv så ber jag Gud för mig själv och för nära och kära att vi må få den sömn vi behöver och för de mig närstående som är i Paris och i Thailand !
Gott att veta att Gud är med och att han både vet allt och lyssnar när vi beder!
GOD NATT mina vänner ! Gud med oss!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)