Med en uppväxt i ett hem där det ofta kom någon och hälsade på känns det både roligt och naturligt när någon ringer och säger:" Är du hemma?" Mestadels är jag det och någon kommer för en pratstund och vi tar en kopp kaffe tillsammans. Så har det alltid varit och jag trivs med det.
I vår lilla by med tre hus och fem familjer med flera barn infann sig människor av skilda slag!
Det var "Åljohan" som sålde strömming från lådan på cykeln, Dricksbilen, som åkte runt och försåg oss med svagdricka i "femliterskutting", som flaskorna kallades . Man kunde också köpa läsk av chauffören men det hade inte vår familj råd med så det fick stanna vid köpet av svagdricka , som kostade sjuttiofem öre för fem liter. Pant behövdes ej för man bytte bara flaska varje lördag.
En och annan "försäljare", smutsig , hungrig och trött kom och sålde skosnören sytråd, sy och knappnålar och lite annat krimskrams. De bjöds på mat och kaffe och kanske hade vi råd att köpa några hårspännen eller säkerhetsnålar!
Någon representant för Jehovas Vittnen kom ibland. Dessa bjöds på kaffe men några affärer blev det inte.
Sotaren, som visste allt om stora världen och pratade med mamma som om hon också var införstådd med världsläget, skrapade sotet av ringarna på järnspisen med sina svarta fingrar men kunde ej få kaffe då spisen måste vara kall vid sotarens ankomst.
"Kaffegubben" kom varannan vecka och sålde kaffe i halvkilopaket!
Brödbilen kom och sålde kakor och annat kaffebröd. Den bilen kom bara sällan och köpingens bagare kunde fortsätta att baka och sälja bröd som vanligt. Stora, runda limpor för femtio öre.
I Baptistkapellet var det ofta möten. Ibland kunde någon sångarevangelist stanna två- tre veckor och sjunga och predika om Jesus. Många från den lilla köpingen och från landsbygden kom till kapellet och många blev frälsta och döpta. Dessa s.k. "tillresande evangelister" bjöds på mat i olika hem dagligen. Också i vårt hem tog vi emot dessa intressanta matgäster.
"Men nu Ruth får du väl avsluta", ropar en röst från jag vet inte var!
Som så ofta blev det inte som jag tänkte när jag BÖRJADE skriva.
Att dagen i dag blev en ljus och trivsam dag beror till stor del på att jag fick besök av min väninna Rebecca. Vi har levt lite olika liv och har en hel del att berätta för varandra! "Varje själ har SIN väg att gå" sjunger vi i en sång. Visst är det sant och många smärtans tårar följer med de händelser som vi upplever under resans gång medan vi sjunger:
"Gud har ej lovat att vi ska få, ha bara sol och himmel så blå! Att vi ska slippa bördorna här. Slippa all möda, alla besvär!
MEN som vår dag är Kraft skall vi få! DET har Gud lovat ge oss ändå! Ljus på vår vandring, hjälp i var strid! Att vara med oss NU och ALLTID!"
Nu blev det kanske lite si och så, som så ofta med mitt bloggande men jag mår bra av att skriva lite när jag nu en gång gett mig in på dessa marker och jag tror att ni som läser har överseende med en som är glad över att finnas till och som har en önskan att få vara med när vi bär "varandras bördor", som det står om i Bibeln.
Sov Gott, mina vänner! I morgon är det söndagsmorgonkaffe i vardagsrummet och så TVgudstjänst!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar