Jo jag hade stora planer om allt jag skulle göra denna lördag. Av det stora blev blott att dagen tog slut utan att något , mig veterligt, av värde hunnits med.
Ja, det är förstås inte sant, det sista. Tiden har som ofta hanterats felaktigt! Resultatet därefter: .
Nu ska jag leverera ett kort slut på dagens små händelser så jag sedan kan gå till sänge, om inte nöjd, så ändå med hopp om att få några timmars sömn.
De sista åren vår mamma levde så kom hon till vår familj några veckor på vintern medan våren var på väg till hennes " älskade Högskulla", där hon bodde i så många år och där vi, barn och barnbarn, tillbringade fritid. Häromdagen när jag hade besök av några av min familj (utomhus och på behörigt avstånd från varandra enligt alla regler) så kom jag ihåg hur vi efter sommarvistelse, särskilt då gällande våra barn , som hade underbara somrar hos mormor i Högskulla, när vi satt oss i bilen för att återvända till vår hemort och barnens fortsatta skolgång, Ulla sa: "Nu går mormor in och gråter"! Vi övriga visste att det var sant och på den tiden hade man inte samma digitala möjligheter till kontakt, som vi har i våra dagar!
Då gällde brevskrivning och ett halvårs väntan tills vi vid jultiden skulle ses igen för att sedan invänta ännu ett halvår innan vi fick träffas i "sommarens soliga dagar" med bad i Östersjön och njuta av att vara hos mormor! Den lilla "arbetsmyran", som aldrig drog sig för besvär när det gällde att ge sin nästa ett handtag!
Så värdefulla och sköna somrar vi hade i Högskulla! Mest barnen förstås! Georg och jag hade ju vårt att sköta på hemmaplan!
Men nu tillbaka till dagens verklighet! Blåsigt, icke promenadväder för mig var det bra att vid tvenne tillfällen få ta plats i matsalen, prata en del med bordsgrannen och bli serverad den goda maten!
I dag fick vi dillkött med god sås och diverse tillbehör till lunch. Potatis och rökt skinka i kväll!
Om Corona säger jag inget i dag! Förmodligen ingen större skillnad från senaste rapporten när det gäller smittade och avlidna!
Min tröst är att Gud älskar sin skapelse så mycket och att Han kommer att ha sista ordet!
"Jag KAN inte tvivla, jag MÅSTE tro", sjunger vi i en sång.
I dag plockade jag fram ett av de kollegieblock, som jag under årens lopp skrivit och läste där om roliga saker jag gjort tillsammans med barnbarnen, de älskade, av vilka några nu själva har barn.
Det var ett sant nöje och jag tror att det vore värdefullt att i dessa Coronatider då inga besök i någon riktning får göras, använda en del av den oförväntade lediga tiden till att läsa om det jag nu kallar "FORNTIDEN"!! Må dessa block bli bevarade från översvämning o.d.
Det handlar om brev till Gud, Brev till Georg, som så hastigt av Gud blev kallad till sitt rätta hem, saknad av oss men vi vet att Gud visste vad som var bäst för honom.
Nu kom jag att tänka på vårt barnbarn Kristin,som bara var några år gammal när hennes farfar dog,hur hon en dag , fortfarande bara några år gammal, sa till mej:" Farmor ! När det är dags, då dör du!" Hon gjorde ett kort uppehåll medan hon möjligen tänkte över den föreslagna situationen och tillade tankfullt:"NÄR DET ÄR DAGS". Jag har nog skrivit om dessa lilla Kristins tankar tidigare men under årens lopp har de då och då kommit upp i min tankevärld!
Så tacksam och glad jag är för min kärleksfulla och omtänksamma familj!
Nu är det dags för sängen! Sov Gott kära vänner, som läst så här långt! Gud är god!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar