"Det är inte roligt att bli gammal" sa vår mamma ofta på äldre dar. Jag förstod det nog ej till fullo på den tiden men alltmer blir jag numera medveten om hur rätt hon hade.
I kväll är inte tid för att utveckla mina tankar beträffande den pågående åldersförändringen av vilka jag upplever synförsämringen som det jag har svårast att acceptera.
Så visst borde jag vara glad när jag får brev från senaste undersökningen som ögonsjuksköterskan gjorde i början av november och där står att jag har synmässigt fina resultat på både vänster och höger öga men själv upplever jag det annorlunda. Jag får ny tid om ett halvår och jag klarar mig med de glasögon (flera par som samlats under årens lopp)jag har så jag ska väl inte klaga! Jag vill minnas att jag vid senaste undersökningen hade "ledsyn" på ena ögat men bättre på det andra!
Det som är värst med att inte se tillräckligt bra är ju att jag blir osäker vad gäller klädesplaggen, om de är fria från fläckar osv.
Jag brukar lägga "de osäkra" så flickorna kan se över läget när de kommer! Jag är så glad över att ha min lilla tvättmaskin nära till hands. Ofta tänker jag på mamma som stod i köket med ett par träbaljor och tvättade! Kokade vittvätt på järnspisen! Vatten hade burits upp för trädgårdsbacken i två hinkar! Jag har nog tidigare berättat om hur vi på vintern sköljde tvätten i en vak i Östersjön.
Osäkerheten vad gäller synen gör att jag helst inte lämnar hemmet!
I dag hade jag bestämt att ,om orken stod mig bi, jag skulle gå till affären för att köpa mjöl för nu skulle det minsann bakas lussekatter. Saffran, av hög kvalite', fick jag av en invandrartjej för några år sedan och den kommer att räcka även till årets lussekatter!
Nu är det ju så att livet inte går som på räls. När jag sent omsider, försedd med nycklar, pengar och inköpslista, ganska lång, öppnat ytterdörren till den inhägnade gården på väg till Närbutiken inser jag det riskabla i att fortsätta den påbörjade vandringen. Rullatorn som i vanliga fall känns som en trygghet var inte att lita på så utan några längre överläggningar med mig själv bestämde jag mig för att avstå den efterlängtade lilla promenaden. Fem dagar utan sol och utan att ens komma ut på gården!!
Jag ringde Ulla och bad om döttrarnas hjälp. Mat hade de lovat att ta med och nu belastades de med att via telefon ta över min inköpslista också. Jag är glad över att få hjälp med att baka för de ser bättre när bakverken har rätt färg! Själv satte jag mig framför TV och såg ännu en gång prinsessan Dianas begravning. Nu är sönerna vuxna och kunde berätta om den svåra dagen.
Jag kunde ej hålla tårarna tillbaka! Jag har alltid haft svårt att uppleva hur barn mister sin mamma, Så det blev som det brukar!
Nu ser jag dock fram emot morgondagen och ber för dem som ska ut i halkan.
De två killar som en del av er mina "läsare" började be för i går tillsammans med mig behöver fortsatt förbön och vi vet att Gud vill rädda dessa killar från det onda så vi fortsätter att bära dem inför Gud som kan allt förvandla! Jag ska försöka hålla mig underrättad om deras framtida utveckling och meddela er som ber. För att "ge upp" ??? NEJ,NEJ!
Nu ska jag prata lite med min bäste vän, Jesus och sedan sova gott! Natti, Natti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar